Många av er har säkert redan räknat ut vad som har hänt de senaste två månaderna, egentligen är det ingenting jag vill prata om eftersom jag mått väldigt dåligt av det. Jag och M var alltså tillsammans under 3 månader men nu är det slut. Något jag har haft svårt att släppa. Flera nätter har jag gråtit mig till sömns eller rentav inte sovit någonting utan bara tänkt, tänkt och tänkt på hur jag ska få tillbaka henne. Jag måste nog inse någonstans där att det aldrig kommer bli vi igen utan allting är förbi och historia.

 

Jag vill absolut inte göra det här till någon slags smutskastning för sån är inte jag och även om det skulle vara ett bråk mellan oss så skulle jag aldrig hänga ut någon. Ett förhållande är något som ska stanna mellan oss två. Nu är det ju inget förhållande längre även om jag kände väldigt starkt för M. Kanske inte kommer göra det så länge till vem vet. Jag trodde jag visste vad jag ville med allt detta, i mina ögon var hon den rätta för mig. Något som visade sig vara fel, kanske.

 

Det som jag har insett den senaste tiden är hur skör jag egentligen är. Jag som trodde att jag är stark igenom allting men det här med kärlek är inte lätt, och inte blir det lättare när M är den första som jag verkligen öppnat mig för. Verkligen öppnat mitt hjärta för, något jag aldrig vågat göra tidigare och frågan är om jag kommer våga göra det igen. Jag känner en så otrolig rädsla för första gången i mitt liv. Jag är fortfarande ung och har hela livet framför mig så egentligen borde jag inte vara ledsen. Hur kan man säga det då? Att egentligen borde jag inte vara ledsen, det är ju bara att ljuga för mig själv, för innerst inne är jag tömd på allt innehållet men måste resa mig upp och gå vidare.

Sakta gick jag in där på fiket som du jobbade på, där tillsammans med mina båda föräldrar stod jag nu framför dig och sade lite blygt mitt vanliga "Hej" och du tittade upp. Du verkade ha varit upptagen med någonting sekunden innan men det glömde du bort. Våra blickar mötes och jag blev så nervös som jag ofta blir när jag möter söta tjejer som jobbar på fik, eller annars också för den delen. Ditt leende fastnade jag för och ditt blonda hår lyste så vackert i solen som strålade in genom fönstret. "Vill du smaka" frågade du och sträckte fram någon slags choklad som innehöll kaffebönor, självklart ville jag göra det. Men min nervositet ställde till det för mig. Jag tog tag i en av pralinerna men tappade den snabbt på golvet. För att inte verka dum tog jag ingen ny utan åt upp den du gav mig. Självklart var det dummare för tänk vad du tänkte om mig då. Är han helt dum i huvudet eller?

En sak jag nästan aldrig nämner här på bloggen är alla mina fantastiska vänner som alltid ställer upp för mig. Jag försöker verkligen visa min uppskattning till dom för att de orkar lyssna på mig. Speciellt den senaste tiden när mycket handlat om svåra och jobbiga saker, men då har ni alltid varit där och hjälpt mig. Fått mig på banan igen, fått mig att känna glädje igen. Ni är verkligen helt fantastiska för mig. Jag tror vi är ganska dåliga på att visa vår uppskattning mot våra nära och kära som alltid finns där, jag är säkert likadan. Därför är det ju bra att jag har bloggen kanske, känns också lite opersonligt kanske men jag ger det ett försök.

 

När jag var nere på botten hade jag någon jag kunde prata. Personer som gav mig stöttning i form av råd och hjälpande ord. Ni krävde ingenting tillbaka utan lyssnade på det jag hade att berätta och agerade sedan utifrån situationen. Jag lyssnade, hörde era råd och tips. Ni kom med flera olika saker att göra för att inte tänka så mycket. Det är jag oerhört tacksam över. Att ha vänner som er är en känsla som inte går att beskriva i ord, även om jag försöker. Ni får mig att växa som människa. Jag vet hela tiden var jag har er, om man behöver någon att prata med så finns ni där. Och jag hoppas ni känner likadant för mig. Ett stort tack till er alla, ni vet vilka ni är! Ta åt er nu!

 

 

Det sägs att tiden hinner ikapp en när man väl tror att man gått förbi den, eller när man tror att allting är bra. Verkligheten har också samma förmåga att jaga och jaga för att sedan komma upp framför ögonen på en. Jag lyckades fly allt detta om bara för några få dagar, men det var en underbar känsla. Kanske var det för att glömma, gå vidare och skapa någonting nytt. Eller så var det för att inte behöva tänka så mycket som jag gör. Det är något jag gjort extremt mycket den senaste tiden, tänkt och tänkt, men egentligen inte kommit fram till något vettigt. Nu gjorde jag något spontant och oerhört roligt istället vilket nu i efterhand var värt att göra. Lite avkoppling och något som verkligen inte faller in i mitt vardagliga mönster.

 

Jag tog bilen upp till Stockholm, staden alla unga människor drömmer om att bo i så även jag, och jag blev verkligen förälskad. Bodde på öster med närhet till centrum, helt underbart och fantastiskt. Att jag lyckades lämna allt var också skönt, det där tråkiga och jobbiga lämnade jag kvar här hemma för att bara njuta över att få vara. Bara få vara mig själv och gör det jag vill göra. Även om det bara var några dagar gav det mig nya krafter till att återigen möta verkligheten.

 

Tiden gick väldigt fort, den bästa tiden på veckor. Inte månader för när jag hade dig tidigare var allting så underbart och enkelt. Det är historia nu och det känns faktiskt riktigt bra just nu. Jag vill be om ursäkt för att jag varit så konstig den senaste tiden mot dig. Förlåt. Vi försökte tillsammans att fly tiden men den hann ikapp oss. Denna tiden gav mig mycket nytt och du har lärt mig mängder med nya saker som jag vill tacka för.

 

Att ta en spontanresa som jag gjorde nu gav mig mycket gott och nu känner jag äntligen att jag vet vad jag ska göra. Den verklighet som kommer efter mig nu kan jag hantera och fånga upp på mitt sätt. Denna gång är jag starkare än att bryta ihop, nu kan jag stå upp med rak rygg och ta emot. Utan att behöva tänka allt för mycket och från detta ska jag ta mig tillbaka.

 

Men du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Det vet du.

Mörkret fyller sakta rummet och det drar in en kall vind. Dagen gick så fort, nu sitter man där och ser tillbaka på allting. För bara några få minuter sedan var jag fylld av glädje men nu. Nu är det bara helt tomt. Sakta kommer mina tankar, känslor och glädje tillbaka. Just där och då fylls jag av en fantastisk känsla av att vara helt oövervinnlig. Denna känsla sprider sig i kroppen som vinden gör i rummet.

 

Även om solen är på väg ner känns det som en början på någonting nytt. En ny start på ett liv som kommer bli fantastiskt och underbart. Folk brukade skratta åt mig när jag gick där ensam. Nu kommer alla fram igen efter allting som har gått.

 

Vinden sveper genom rummet. Det känns i hela kroppen att någonting har inträffat denna kväll. En händelse som kanske kommer förändra hela mitt liv. Jag kom att omvärdera allting. Saker som betydde så mycket tidigare är inte lika viktiga längre. Intrycken från dagen har gjort mig till en ny människa. Känslorna är nya för mig, vilket gör att det känns otroligt märkligt.

 

Sakta går solen ner vid horisonten. En dag tar slut och en ny dag börjar, precis som jag. En del av mig lämnar mig och en ny kommer till mig.

Solen står högt på den blåa himlen, och som vi längtat till denna stund. Varje liten sekund känns som en evighet, varje liten rörelse känns som enorm. Det är äntligen du och jag. Äntligen är det vi. Dina läppar rör sig som vinden i ditt hår, sakta men ljuvligt. Min blick iakttar dina läppar. Du säger något viktigt om vad man borde göra just nu eller vad vi skulle kunna göra. Men jag, jag bara sitter där och njuter av denna stund. Att få vara i din närhet.

 

Vi är väldigt dåliga på att njuta av ögonblicket när det väl sker, utan inser alltför ofta efteråt hur mycket det betyder för oss. I vissa fall kan det också vara för sent att säga allt det där. Innerst inne känner vi så mycket men har svårt att uttrycka det. Innerst inne finns alla dessa ord som inte kan komma ut.

 

Din mun rör sig fortfarande men nu i ett högre tempo. Du verkar upprörd över någonting men jag vet inte över vad. Egentligen är jag nog inte närvarande i denna stund rent fysiskt, mer psykiskt när jag tänker på dig och allt vackert du gjort i livet. Du har ställt upp för mig och jag har ställt upp för dig. I alla dessa ögonblick när man behöver någon att prata med har vi alltid haft varandra.

 

En vänskap som betyder så mycket i livet.

Vid vissa stunder kan man känna att allting är på väg att försvinna. Den där drivkraften som gör att man kan kämpa på. Som gör att fingrarna bara dansar fram över tangenterna, ord som rinner ut ur ens tankar. Eller det som gör att man vill skapa nya saker hela tiden och prova nya vägar. Plötsligt är allt det där som bortblåst och det går inte få ur någonting.

Att det går se det negativ är någonting vi människor är väldigt bra på. Men att se vad vi är bra på är svårare. Därför är det nog lätt att komma ihåg alla dessa gånger som det gått oerhört trögt med allt. Inte lika lätt att komma ihåg de stunderna som allting var så bra.

 

I en tid när solen står som högst på himlen och molnen är som bortblåst, ja då ska man vara ute och njuta. Inte sitta inne och låta fingrarna glöda av inspiration framför en dator. Nu är det så att där befinner jag mig just nu. Mina fingrar liksom dansar fram. Mitt huvud bär på massa idéer och inspiration flödar. Finner inget stopp på detta, ska väl inte gnälla heller för plötsligt sitter jag där igen tom på inspiration.

 

Bara njuta av stunden och låta orden brinna och inspirationen glöda.

 

Först när allting är förlorat inser jag hur mycket du betyder för mig. Hur mycket de där smårörelserna betyder. Först när jag bestämmer mig för att avsluta min otroligt korta karriär inser jag hur mycket den betyder för mig. När jag äntligen bestämmer mig för att flytta till något märker jag hur mycket det betyder att ha en snäll mamma som ställer upp i hemmet. Föräldrar som finns där som backup och tar hand om det som jag inte hinner med, eller inte bryr mig om. Det är inte förrän allting är över som jag inser allt detta.

 

Någon sa att det är när man förlorar allt som man inser hur viktigt de där småsakerna är. När man inte har kvar det blir det så uppenbart. Allting fylls av en tomhet, där det tidigare fanns någonting som täckte upp luckan är nu borta. Bara minnen finns kvar och dessa minnen tänker jag på hela tiden, allt fint och allting bra.

 

Att avsluta en sak som man ägnat mycket tid på är svårt. Att avsluta ett förhållande som betyder mycket för en är ännu svårare. Även om tiden kommer läcka alla sår är det inte lätt. När man äntligen lyckats göra det kommer alla frågor om varför man gjorde som man gjorde i det läget. För en själv är det bara uppenbart att jag kände att det var bäst för mig. Men då kommer ett problem, alla i omgivningen bryr sig om det beslutet du fattat och som du nu måste försvara.

 

De minnen jag har kvar av den tiden som har gått ångrar jag ingenting utav. Många kan säkert se ett avslutat kapitel som ett glömt kapitel. Jag tror inte på det, för visst kommer det alltid finns kvar inom mig. Inom oss. Inom dig. Inom vem som helst, vissa spår försvinner aldrig och bra är det.

 

När man nu sitter där under solen och tänker tillbaka på allting är det med stolthet och glädje som man gör det. Visst finns det saker som man skäms över men det hör väl till? Alla gör väl snesteg ibland. Ingen är väl perfekt även om vi sänder ut signaler till vår omgivning om att allt är PERFEKT. Där ligger en rädsla som jag har, eller många med mig, varför kan man inte visa om man mår dåligt? Det kommer en vändning här någonstans, från alla minnen till att må dåligt. För tänk efter hur många gånger har du hört någon säga att personen inte mår bra. Det är bara i riktig kris som vi erkänner detta. Men visst hör det till livet att det går upp och ner, hur skulle det annars se ut?

 

Om alla går runt och är glad hela tiden. Ibland är man glad, ibland är man ledsen. Mitt i allt detta blir allting till minnen. Någonting som vi alltid kommer bära med oss, även om det kommer uppstå luckor någonstans där och då. Inte fören då upptäcker man hur viktiga vissa saker är, och mycket handlar nog också om att våga gå sin egen väg utan att bry sig om alla andra. Det är vad jag vill tro i alla fall.

Mörkret ligger som en tät dimma över dina tankar. Du kan inte riktigt se vad som är falskt och vad som är äkta när allting den senaste tiden bara har fallerat. Allt det som var så bra förut känns väldigt långt borta nu. Då satt du i en ring med dina vänner. Nu sitter du där ensam och ångrar allt du gjort. Att du kunde lita på dem du hade i din närhet var en självklarhet för dig, men visade sig vara helt fel. Sviken. Besviken. Finns riktigt inga ord för hur du ska beskriva din känsla som du bär inom dig. Tårarna som faller ner för din kind är bara tårar, men i dessa tårar finns en tung verklighet.

 

Du som hade allt och lite till. Alla som såg upp till dig och hade dig som sin stora förebild. Dina vänner som alltid pratade så gott om dig och alltid ville ha dig i din närhet. Allting var bara ett spel och nu sitter du här ensam med verkligheten framför dig. Hur kan man vara så blåögd och dum att du kunde tro att det var sanningen du såg framför dig. Samtidigt är det lätt att vara efterklok nu med facit i hand. Bitterheten smyger sig allt större. Det finns en sak som du vill göra just nu, möta slutet. Skriva ett avslutat blad i din bok.

 

Där och då när du befinner dig allra längst ner på botten av livet dyker det upp en person i ditt liv som förändrar allting. Din livshistoria får inget avslutat blad utan ett helt nytt kapitel. Den besvikelse och tomhet som fanns där för bara några ynka dagar sedan är som bortblåst. De vänner som du tidigare haft skiter du fullständigt i nu. Visst ibland händer det att du tänker på alla fina stunder ni haft tillsammans, men allt var bara ett fint spel som du inte kunde genomskåda.

 

Du kanske inte har allt som du hade förut men vad gör det. Nu har du en bästa vän som du kan lita på till 120 procent. Är inte det mer än att ha allt?

Alla står glad och lycklig i sina vita studentmössor på skolgården. Den senaste veckan har varit den bästa någonsin i mångas liv, alla minnen, alla stunder tillsammans med klassen och så alla dessa fester. En hel vecka har bestått av att bygga upp en stor förväntan till den stora dagen, dagen med det stora D. Dagen när allting tar slut, när allt är över efter tre hårda år på gymnasiet.

 

För en sista gång ska alla tillsammans sjunga ”Sjung om students lycklig dar..” nästan så man får rysningar. Följt av att man gemensamt vinkar med sina vackra vita mössor med sitt namn på. Att varje dag i tre år gå till samma trygghet med samma människor är nu över. Som Gyllene Tider sjunger ”Det är över nu..”. Alla dessa stunder som man upplevt tillsammans. Alla dessa prov, ja allt har man gjort i en grupp nu blir man ensam och vuxen.

 

Det har gått tre år sedan jag själv stod där på scenen utanför min gymnasieskola och var helt fantastiskt lycklig. Äntligen var stunden kommen när man skulle få ta studenten. I värmen stod jag med min vita skjorta, svarta kavaj och min vita mössa på huvudet. En milstolpe i livet som alla går igenom, eller nästa alla åtminstone. När jag idag ser alla dessa studenter på stan tänker jag tillbaka till en fin tid och tänker hur glada de måste vara, vilket också går att se på allas läppar. De allra flesta går runt med ett stort leende hela dagarna nu när det är sista veckan, för på torsdag eller fredag denna vecka är allt över.

 

Då är den sista festen tillsammans med de personer som man uppgåtts med i minst tre år. Då och där tar allting slut och ett nytt kapitel skrivs. Men den känslan av att bli ensam ska man inte ha för tänk alla vänner som man kommer ha kvar för livet efter gymnasiet. Det är en vacker tid som varje student får uppleva och jag önskar alla er stor lycka i framtiden.

Återigen befinner jag mig i kyrkan med mina tankar och Guds ord som prästen läser upp för oss. Det är inte ofta som jag är i denna miljö men varje gång är det något stort som händer. Denna gång är det konfirmation som vi ska ta oss igenom tillsammans alla i kyrkans vackra miljö. Framme vid podiet står alla de unga som nu blir vuxna, om vi ska följa kyrkans ord. Det är då känslan dyker upp hos mig.

 

Tänk att det är hela 7 år sedan som jag själv var en av alla dessa unga som stod inför något stort. Att ha hela sin släkt sittandes på bänkraderna och titta på mig när jag får motta välsignelse. Nu när jag sitter där fylls jag av alla dessa tankar och känslor, nästa så de där djupa tankarna kommer.

 

Egentligen har jag ju inte speciellt mycket minnen kvar från den dagen, minns inte ens datumet men vissa händelser kommer jag ihåg. Minns att farmor var på plats, första och sista gången hon besökte Styrstad kyrka, den kyrka jag konfirmerades i. Jag minns också hennes ord om hur vackert hon tyckte det var inne i kyrkan och hur rörd hon hade blivit. Det var aldrig självklart att hon skulle komma överhuvudtaget men till slut blev det så och det är jag glad för.

 

Skulle man fråga dessa unga människor om varför de konfirmerar sig skulle de troligtvis inte ha något bra svar. Mycket handlar nog om att få presenter är något jag kan tänka mig. Vet bara själv hur jag tänkte där och då, nu kan jag se det på et annat sätt. Och nu har det gått 7 år sedan dess.

 

Att gå till kyrkan rör upp en heldel känslor hos mig. De senaste gångerna jag har varit där har det handlat om begravningar av farmor och farfar. Och jag har minnen kvar från detta, starka minnen. Speciellt från min farmors begravning där jag skulle visa mig stark och inte visa någonting, även om jag var helt knäckt inombords. I kyrkan gick allting bra och jag lyckades hålla upp denna vackra fasad mot min omgivning. Vi alla fick gå fram till kistan och lägga en blomma samtidigt som alla andra i kyrkan visade sin stöttning genom att bocka. Även där och då kunde jag hålla upp min fasad.

 

Först ute på kyrkogården kom alla känslor och jag stod själv kvar och tog mitt farväl till farmor. Vår relation till varandra tyckte jag var underbart bra och för varje dag sedan dess har jag tänkt på henne. Nu när jag sitter där i bänkraden i kyrkan kommer alla dessa känslor ännu en gång. Det är någonting med denna miljö som får mig att stanna upp och tänka efter.

 

 

Äntligen har jag utrymme att andas! Veckan har varit den värsta veckan på väldigt länge så långt. Skolan är inne i slutfasen, jag har börjat jobba och vissa saker har hänt som påverkat mig väldigt mycket. Som ni säkert har märkt har jag inte hunnit med att svara på era kommentarer men jag lovar att jag kommer att göra det i helgen. Igår när jag var ute med mina vänner så prata vi lite om min blogg och då kom de hårda orden "Känns som att den har tappat lite faktiskt". Egentligen vet jag att det inte är något att bry sig om för det är faktiskt bara ett intresse ändå bryr jag mig lite om det. Men inte mycket, inte så att jag har svårt att sova på nätterna bara för att bloggen har tappat. Långt ifrån!

Det finns viktigare saker här i livet har jag faktiskt insett under denna vecka. Allt detta är så svårt att beskriva eftersom jag inte vill hänga ut hela mitt privatliv. Men ni som är vän med mig vet vad jag talar om när jag skriver ner detta.

Min rädsla för att såra någon har varit enorm denna vecka och därför har jag inte heller vågat skriva något som kan vara känsligt. Skulle jag göra det hade jag haft svårt att sova om nätterna för jag vill faktiskt inte träffa så hårt att någon blir ledsen utan jag vill med mina texter få folk att tänka lite. Ibland lyckas jag med detta, låter självgod nu, men ibland misslyckas jag. En sak har jag också insett, jag trodde jag var bra på att formulera mig i skrift men det finns en person som är grym på detta.

Vinden rycker tag i mitt hår när jag i högt tempo rör mig framåt. Publikens jubel gör att allting går mycket lättare och mina ben känner inte av tröttheten. Men egentligen ska det inte gå att springa så snabbt som jag gör med den lilla träning jag har. Ändå går det riktigt bra och jag bjuder på ett litet leende. Jag ser någon jag känner mitt i folkvimlet och vinkar lite diskret utan att få någon respons tillbaka, men jag bryr mig inte om det. Istället glider jag vidare i mitt tempo i mina orange svarta Nike skor. Allting känns så bra. Det bara flyter och jag har ingen känsla av att krafterna skulle ta slut.

Men så plötsligt kommer den där känslan ikapp mig. Helt min kropp känns orkeslös och tom, precis som att någon tryckt på knappen. Knappen till all min kraft som är som bortblåst.

 

Vinden vänder och nu går allting tungt. Allt det som jag en gång hade under träningen är som borta nu finns bara det tunga. Mina tankar som var så ljusa och glada finns inte längre kvar. Istället tänker jag ”Jag orkar aldrig” och det gör jag inte heller. Alla runt om mig som tidigare så väldigt trötta ut bara glider ifrån mig och nu är det jag som är i underläge. Och inte vet jag vad jag ska göra utan det är bara att gilla läget. För snart kanske det kommer igen.

 

Det där flowet.

Återigen är det måndagsmorgonens sol som sakta tar sig upp på himlen och jag är fylld av minnen. Fina minnen från en helg som gått i Göteborg tillsammans med helt fantastiska människor. Göteborg måste vara en av de städer i Sverige som är vackrast. Om inte vinnare så ligger staden med i toppen enligt mig. Och vilken helg det varit. Liseberg, restaurang besök och Göteborgsvarvet. Själv sprang jag inte men det var ganska kul att titta på och heja faktiskt. Jag har upplevt det från andra sidan. Jag har genomgått en förvandling, inte bara här utan även när det gäller min rädsla för Liseberg.

 

Kanske fel att kalla det för en rädsla mot just Liseberg som nöjesfält, utan det är karusellerna som jag har haft en sådan rädsla för. Aldrig att jag skulle kunna sätta mig och åka en av alla dessa värstingkaruseller som de har, men så kom den där förändringen. Och jag har faktiskt en viss person att tacka för detta. Så jag skriver det bara rakt ut här, TACK! Alla dessa år som min kusin, Björn, har varit det som stått där och tjatat på mig att jag ska följa med, men jag har tvärvägrat. Här skulle inte jag vara någon som sätter mig där med honom och är precis livrädd i kön. Nej istället stod jag på sidan och vaktade andras väskor.

 

Jag tittade på helt enkelt utan att vara delaktig men ändå gör vi som står vid sidan av så mycket som vi aldrig får höra. Var skulle alla dessa som åker göra av sina väskor om inte vi, eller ni som står vid sidan fanns. Ni fyller faktiskt en viktig roll i det hela. Dessutom får ni ofta också ansvaret över att fotografera fina bilder under åkturen. Det är tungt jag vet, men nu slipper jag det.

 

Numera befinner jag mig på den andra sidan. En av dessa modiga som faktiskt trotsar sin rädsla för att ha lite roligt i slutändan och allt är tackvare ett vad. Eller jag kanske inte ska kalla det för ett vad utan för tjat. Du stod där och kallade mig fegis och massa annat, och det hjälpte. Att få höra dessa ord från dig gjorde att jag tvingade mig själv och åka. Och nej, det var ju faktiskt inte så farligt utan riktigt härligt. Precis lika härligt som det var att istället få njuta av att vara ”ledig” från löpningen för att heja på andra.

 

Att stå på den andra sidan.

Efter sändningen igår kände jag en enorm glädje över att ha så trogna och bra läsare som jag har på denna blogg. Jag har alltid jobbat för att erbjuda det bästa till alla läsare, och framförallt få folk att stanna kvar. Det viktigaste har alltid varit att få trogna läsare. Nu känns det som att jag äntligen har nått dit, vilket känns fantastiskt.

 

Ni kommer tillbaka varje söndag klockan 18,00 för att se en ny livesändning. Ni kikar in och kommenterar inläggen jag skriver. Och ni finns där när man behöver er som mest. Jag vet att det alltid finns några läsare där ute som alltid ställer upp för mig.

 

Det gör mig otroligt glad och stolt. Idag när jag var iväg på möte, har några nya saker på gång som alltid, kände jag denna trygghet i ryggen. När jag satt där kan jag suga in allt som ni har gett till mig och vad jag kan erbjuda tillbaka. Visst är det fantastiskt och underbart på alla sätt. Därför vill jag ännu en gång tacka er.

 

 

Tack DU kära läsare!

Någonstans inom mig har jag bestämt att jag inte ska be om ursäkt och säga förlåt när jag inte lägger ner mer tid på min blogg. Men denna gång måste jag faktiskt sätta mig ner och göra det. Jag har inte behagat att ta tag i kommentarerna från er och jag har inte haft ork nog att skriva fler inlägg än vad jag gör. Bilderna har blivit färre den senaste tiden och allting blir lite knas.

 

Det kan bero på att våren är här och det fina vädret stör. Inte vill man sitta inne en dag och skriva. Istället vill man vara ute och njuta av det vackra vädret.

 

Eller så kan det bero på att jag hela tiden tar på mig nya saker. En dag kommer det till en punkt där verkligheten kommer ifatt en. Nu ska inte jag gnälla eller så. Tvärtom jag tycker det är enormt roligt det jag gör men vissa dagar kan det bara ta emot. Allting känns oerhört jobbigt och tråkigt.

 

Så är det just nu. Ingenting gör jag av glädje. Den är borta. Allting går bara rent på rutin, jag söker någonting nytt. Ni är underbara läsare och jag har faktiskt ett ansvar mot er att svara på era kommentarer. Det är första gången jag erkänner detta. Jag har ett ansvar om att hålla upp ordningen på bloggen för er. Vilket jag också ska ta tag i igen, bara jag får kraften igen.

 

Här någonstans är det något fel. Kanske kan du se det?

 

 

Allting blir så mycket lättare när jag vet att du alltid finns där. I tre månader nu har det varit vi och för varje dag blir det bara bättre och bättre. Med dig vid min sida känns allt mycket lättare. Att gå igenom vardagen är inte samma sak när jag har dig, nu är det så mycket lättare. För jag vet att varje kväll kommer jag få höra din vackra röst i telefon. För varje dag vet jag att du kommer finnas där vid min sida och stötta om jag har det tufft.

 

Precis som jag också stöttar dig när du är lite nere.

 

För mig är kärlek något stort, något vackert. Kärlek har nu fått en annan innebörd och nu stavas den dig. För du betyder allt för mig. I tre månader har varje dag känns lättare. Varje sekund som jag får vara med dig känns som en evighet och varje rörelse som det största som hänt. Utan dig var mitt liv ganska enformigt och tråkigt. Nu har du satt fart på allt.

 

Med våren kom kärlek. Den 12 februari kom du.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta om inte mer.

En sak som jag funderar väldigt mycket över är varför kvantitet alltid vinner över kvalitet. Jag menar se till bloggarna som finns. Vilka är de mest lästa, jo de som bloggar ofta och med kvantitet. De bara bombar med inlägg kring vilka kläder de har på sig idag. Var sakerna är köpta. Vad de ska göra under dagen och mycket annat ointressant i mina ögon. Ser vi till tv-utbudet gör TV4 mycket program med samma koncept. Kvantitet framför kvalitet återigen. Jag tycker detta är skrämmande att det ser ut så här.

 

Något Alex Schulman tog upp när han medverkade i Bella&Tyra Show, ja ni läste rätt, jag kollade på detta. Även här har väldigt mycket kvantitet framför kvalitet. Men folk läser ju faktiskt dessa bloggar. Känns inte riktigt bra och detta skrämmer mig faktiskt. Vissa dagar känner jag för att sluta med min blogg för jag kommer aldrig lyckas få många läsare. Jag kommer aldrig kunna tjäna pengar på min blogg heller. Men vänta nu, är verkligen det mitt mål?

 

Nej, mitt mål är faktiskt inte att bli känd på något sätt utan bara lyckas bra med det jag tar på mig. Allt jag tar på mig lägger jag ner min själ i. Just nu håller jag på med en webbtidning, uppsats och en produktion till radion. I alla dessa prioriterar jag kvalitet före kvantitet.

 

Åter igen blir jag jävligt rädd över hur samhället ser ut när vi bara rakt av köper detta att kvantitet säljer framför kvalitet.

Ibland händer det att jag är väldigt blåögd och dum när jag litar på vissa människor. Det har hänt att jag blivit lurad. Suttit där med min skam över att ha gått på allt. Bara köpt allt rakt av. Inte funderat över om det verkligen kunde stämma det du berättade för mig. Jag har köpt allt du sa till mig och nu sitter man där och skäms. Kroppen fylls av en känsla av maktlöshet.

 

Vissa människor kommer jag aldrig lita på igen. Vad de än gör. De har helt enkelt försatt sina chanser till att få min respekt. Aldrig att jag kommer vända mig till dessa personer när jag vill prata med någon. Inte som det var förut. Jag kan också bli rädd för detta. Kanske är jag blåögd och dum, men varför utnyttjar folk detta?

 

Jag vill tro gott om varje människa.

Även när det är som mörkast och mina tankar bara fylls av negativa tankar vet jag att du finns där. Dig kan jag prata med. Du lyssnar och förstår. Jag har alltid haft underbara vänner som alltid ställt upp för mig. Det är jag väldigt glad för men nu är allt annorlunda. Med dig kan jag berätta allt. Allt känns naturligt att få vara med dig. Minns första gången jag träffade dig och allt kändes så rätt. Första närkontakten med dig kändes naturlig. Nästan som om vi känt varandra hela tiden även om det bara varit några veckor över telefon.

 

Jag kommer ihåg hur vi gick bredvid varandra och pratade massa strunt, bara för att prata om någonting. Nu känns allt annorlunda. Vi kan prata om precis allting, jag menar allting. Mina tankar fylls av din röst nu istället för de mörka tankarna som jag har haft. Ibland faller jag tillbaka och är negativ, men då finns du där. Likadant för dig. Du ringer ibland med dina mörka onda tankar. Allt är negativt. Inget ljus finns. Jag hoppas jag är ditt ljus precis som du är för mig.

 

Innan jag träffade dig kändes allt jobbigt och överallt såg man folk som var lyckliga. Lyckliga tillsammans. Där gick jag i min ensamhet, men så är det inte längre. Nu fylls mina tankar av din närhet och det känns naturligt och självklart.

 

Jag lyssnar på dig så som du lyssnar på mig. Du förstår mig utan att jag säger ett ord.