Solen står högt på den blåa himlen, och som vi längtat till denna stund. Varje liten sekund känns som en evighet, varje liten rörelse känns som enorm. Det är äntligen du och jag. Äntligen är det vi. Dina läppar rör sig som vinden i ditt hår, sakta men ljuvligt. Min blick iakttar dina läppar. Du säger något viktigt om vad man borde göra just nu eller vad vi skulle kunna göra. Men jag, jag bara sitter där och njuter av denna stund. Att få vara i din närhet.

Vi är väldigt dåliga på att njuta av ögonblicket när det väl sker, utan inser alltför ofta efteråt hur mycket det betyder för oss. I vissa fall kan det också vara för sent att säga allt det där. Innerst inne känner vi så mycket men har svårt att uttrycka det. Innerst inne finns alla dessa ord som inte kan komma ut.

Din mun rör sig fortfarande men nu i ett högre tempo. Du verkar upprörd över någonting men jag vet inte över vad. Egentligen är jag nog inte närvarande i denna stund rent fysiskt, mer psykiskt när jag tänker på dig och allt vackert du gjort i livet. Du har ställt upp för mig och jag har ställt upp för dig. I alla dessa ögonblick när man behöver någon att prata med har vi alltid haft varandra.

En vänskap som betyder så mycket i livet.