Jag gick under en hel sommar kvar i något jag inte kunde lämna. Med förhoppningar om att allting skulle bli bra igen, det var bara en mardröm som jag upplevt. Så var det inte. Allting var sant, jag var ensam igen. Lika ensam som jag varit tidigare. Du började prata om framtiden med din nya kille, själv kunde jag bara se det förflutna. Såg dig gå vidare. Såg dig ragga upp en ny kille, hade mardrömmar om hur bra ni hade det. Hela tiden med en tanke ”Vad gjorde jag för fel?”. Dina ord när du sa att det inte kändes bra minns jag som igår. Jag stod nu ensam kvar på perrongen med ett krossat hjärta, du var min första kärlek.

 

Var det verkligen kärlek? Det är lätt att vara efterkloka men ibland gör känslor en blind för att se hur det verkligen var. Jag ser på det nu i efterhand och förstår precis vad du menade när du sa ”Vi känns mer som vänner”. Då blev jag bara upprörd, ledsen och besviken. Idag ser jag vad det var du ville säga. Vi var väl inte mer än vänner, för kärlek var det inte. Och du kommer för alltid vara min vän.

 

När jag trodde att allting var dött efter att äntligen ha lämnat allt som varit händer någonting märkligt. Från ingenstans kommer du.

 

Likt en svala finns du plötsligt där. Efter en sommar fylld av tankar instängda inom mig trodde jag aldrig det skulle kunna hända. Det brustna hjärta som jag har haft känns inte längre lika trasigt. Det är på väg att läcka. Det är du som har fått mig hel igen.

Vissa dagar kan livet kännas jobbigt. Dagar som man bara vill ska passera in i det förflutna, saker man inte vill uppleva. Det finns en mängd händelser som påverkar oss till de personerna vi är idag och ibland kan vi stå på en topp och se ut över alla andra för att plötsligt själva vara de som står i dalarna. Detta är lätt att glömma bort när allting flyter på framåt hela tiden. Precis på samma sätt som det är svårt att tänka så när allting är skit.

 

Livet är en berg- och dalbana som inte går att styra. Nu kanske du säger att det kan vi visst och ja, det kan vi men hela tiden påverkas vi av andra. En nära släkting ligger inför döden. En vän råkar ut för en olycka. En familjemedlem får ett nytt jobb. Du själv trivs med livet och har precis träffat din livskärlek.

 

Allt är en del av våra liv varken vi vill det eller inte. Först när vi lärt oss att inse detta förstår vi vad livet innebär. Allting är inte dans på rosor och allt är inte dystert och svart. Det är kontrasterna som bygger en helhet.

 

En helhet som jag tycker vi ska njuta av.

"Under hela min uppväxt byggde jag upp den där bilden av det perfekta med allting. Det kan handla om det perfekta jobbet, det perfekta förhållandet, det perfekta boendet. Ja allt möjligt. Men störst av allt var den perfekta tjejen. Tänk att få träffa henne, hon med den där glimten i ögonen. Leendet som får en att smälta. En personlighet som bara finns i drömmarna. För det stannar nog i drömmarna var det jag trodde fram till en dag. Plötsligt stod hon där framför mig och allt det där jag byggt upp under hela mitt liv var som bortblåst. Nu var verkligheten här och nu, det stannade inte vid en dröm utan för mig blev det verklighet. Hur skulle jag hantera detta? En ny situation och jag var tvungen att tänka på någon annan än bara mig själv. Omöjlig situation eller?

Mitt liv förändrades från den dagen som jag träffade tjejen som jag alltid längtat efter men verkligheten var en helt annorlunda. Vad är egentligen det perfekta i livet? Att ha den snyggaste tjejen, bästa bilen eller vara starkast på gymmet. Idag handlar allting om en vacker yta som bara är just en yta. Nu är jag mitt inne det tillsammans med tjejen jag inte trodde fanns."

---

 

Jag har äntligen gjort slag i saken och börjat skriva på en bok som jag vill fullfölja. Detta är inledningen av boken och nu vill jag höra vad ni tycker. Kom med åsikter!

Du frågar mig om det är nu jag har hittat rätt men jag finner inget bra svar. Jag funderar på vad du egentligen menar. Är det att jag har dig eller att du har mig som vi har hittat rätt? Din röst låter så säker på ett självklart svar, men jag har inget bra svar. Hur vet jag att detta är rätt? Hur vet du att det här rätt? Vi har ju egentligen ingen aning. Ändå väljer vi att vara med varandra.

 

Jag har haft drömmar lika höga som höghus som jag aldrig nått upp till. Strävat efter det i flera år för att sedan se det slåss i kras. Hur lyckas man gå vidare från allt det som händer i livet? En bra fråga som jag inte kan svara på. Jag frågar dig men du har inget svar. Vad är egentligen rätt?

 

Mörkret slår mot våra fönster och vi plockar fram min gitarr för att avnjuta en kväll tillsammans. Vi sjunger Häkan Hellström, Eldkvarn och Winnerbäck, men är vi rätt? Winnerbäck han har seglat på ett hav och kysser Stockholm. Håkan frågar sig själv om vem han är men hittar inget svar. Bara att han är din. Och nu frågar du om vi har hittat rätt.

 

Vi skiter i det, vi kör på.

 

”För vi är fulla för kärlekens skull”

Jag flyttade mitt skrivbord för att fånga lite sol, så sjunger Jocke Berg i Kent och jag följde hans råd i helgen. Plötsligt hamnade jag övervåningen här hemma med utsikt över hela gården utanför. Med mer sol. Vackra färger från löven på alla träden utanför som ger mig den kraft som jag saknat. Att så små förändringar kan betydda så mycket. Överallt där jag tittar mig om nu när jag sitter här och skriver ser jag naturens vackra färger.

 

Jag skriver positivt igen efter att ha varit lite nere under helgen. Vet inte riktigt varför, det var nog mest småsaker som ställde till det för mig. Då blir det till en stor affär så fort man skrivit om det på en blogg. Så är det inte. Jag mår bra och allt är bra med mig. Gillar inte ord som ”måste” och ”ska” nu under hösten även om de finns överallt. Istället för att använda dessa hårda ord försöker jag göra det till något roligt. Inte speciellt svårt när det är så roliga saker som jag får göra hela tiden.

 

Precis som jag flyttade mitt skrivbord i helgen flyttade jag mitt fokus från ekonomi till media för 3 år sedan. Aldrig trodde jag att det skulle hamna här med allting som jag gör idag. Det är de småsakerna som gör det.

 

 

När jag tänker på framtiden får jag en lite ångest, och panik. Hur ska det egentligen gå för mig i framtiden? Kommer jag verkligen få något jobb när jag är klar med min utbildning? Var kommer jag bosätta mig? Men än viktigare, dit jag flyttar kommer jag bo där själv eller flytta ihop med någon jag älskar.

 

Det finns en mängd frågor som jag får panik över att ställa mig och därför skyddar jag mig med att inte ställa dessa frågor, utan jag blundar. Hoppas på att verkligheten inte kommer ikapp mig. Men en dag kommer jag stå där och fundera över dessa frågor. Alla dessa saker som ska göras. Arbetsprover, högskoleprov, ansökningar och allt vad det nu heter. Finns enormt mycket som jag borde göra och ta tag i. Det gör jag inte, istället pratar jag om allt jag drömmer om att göra. Och visst det låter väldigt bra också.

 

Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna.

 

Mina drömmar svävar iväg och slutar ofta med att personen jag pratar med ser lite fundersamt på mig och säger ”det låter som en bra plan”. Där och då har jag lyckats ännu en gång. Att övertyga om att jag kommer lyckas, och att jag har 100 % koll på allt som har med min framtid att göra. Men i själva verket har jag ingen aning alls. Därför, återigen, blundar jag och låter mitt inre tala. En dag kommer den bistra verkligheten visa sig och då, då kommer jag ha sådan ångest.

 

Just nu vill jag inte ha den utan vad som händer i framtiden får ödet bestämma.

Vi människor är speciella på flera olika sätt. Nu under hösten är vi en motsats till naturen, den bjuder på mängder med olika färger i höstens tecken. Tvärtemot detta ska vi klä oss i mörka kläder. Helst ska det vara svart för att visa hur deppiga vi är. Eller så är det så att svart är en väldigt vacker färg som nu får klä våra kroppar.

 

Många ser hösten som en väldigt mörk årstid. Mörkret kommer allt tidigare för varje dag som går, vi stänger in oss i vår hem utan att egentligen njuta av vad naturen har att erbjuda. Plocka svamp, njuta av en höstpromenad eller varför inte ta in på ett fik för att njuta av gott kaffe eller te. Det är bara några av de saker som går att unna sig unna sig nu när hösten är här. Att försöka hitta en ljuspunkt i tillvaron. Någonting att göra för att fylla ut tiden som bara går.

 

Jag har hittat mitt ljus i tillvaron, jag trodde aldrig att det skulle komma till mig igen. Du har gjort mig lycklig igen när DU lyser upp min tillvaro. Hela sommaren kändes som ett långt mörker för mig men nu är hösten här och du gör mig lycklig varje dag. Bara genom att vara dig själv.

 

Jag tar vara på naturens alla färger och njuter av de stunder som ljuset är framme på dagarna. På kvällarna finns också ett ljus som lyser, och det lyser starkt men kommer lysa starkare. Äntligen är jag på väg. Jag är på väg till att bli lycklig igen ändå klär jag mig i svart, inte för att jag är deppig utan för att vara en kontrast till naturen.

Jag vill ha en plattform, någonting att luta mig mot. De dagarna som känns jobbiga att ta sig igenom vill jag ha pelare som hjälper mig. En pelare som hjälper mig igenom, som får mig att växa som person. Precis på samma sätt som jag vill att du ska växa. Att vi kan växa tillsammans. Livet blir mycket lättare av att ha dig vid min sida, du säger samma ord till mig.

 

”Du är mitt allt och aldrig får du lämna mig”

Orden ekar i mitt huvud nu när du är på andra sidan jorden. Utan dig är jag mindre, sämre och bättre på samma gång. Jag blir bättre på att bygga mitt eget liv samtidigt som jag saknar dig vid min sida. Genom motgångar hjälpte jag dig, och du hjälpte mig. Nu lever jag på mina framgångar men har ingen att dela dem med. Du finns inte längre kvar hos mig. Vi blev du och jag. Jag andas tungt in mina andetag.

 

”Du fick mig att växa”

 

Som människa är vi alla lika även om vissa saker påverkar oss i olika vägar har vi samma grund. Minns så väl första gången jag såg dig, på andra sidan av vägen stod du och såg lite osäker ut. Kan tänka mig att jag såg likadan ut på min sida av vägen. Våra blickar möttes, vi bytte några ord. Det blev början på en kärlekshistoria, en kort historia. Det som växte hos mig finns kvar men nu saknas det en enhet, du är borta.

 

”Varför gör vi det så svårt?”

 

Kärlek ska vara vackert har jag hört folk säga, för oss var det också väldigt vackert, precis som på film. Dock kom verkligheten ikapp oss vilket jag tänker på än idag. Vi såg bara det enkla och inte problem. Tillsammans gjorde vi det enkelt för oss att ta oss igenom. Till slut gick det inte längre. Allt tog slut.

 

”Växa som person”

 

Du fick mig att växa från noll till allt och nu är jag redo. Jag är redo att gå vidare med mig själv och skriva ny historia och denna gång ska det inte bli ett sorgligt avslut, för jag ska inte tänka på slutet utan jag ska bara se framåt. Släppa in dig i mitt liv och låta dig ta del av det jag har att ge och ta del av det du har. Inte stänga ute dig, utan släppa in dig med öppna armar och låta dig prata. Ta dig till mig. Vara den pelare som du saknat i ditt liv.

 

”Bredvid ditt namn står ett namn till”

I mina öron sjunger Britta Persson och utanför fönstret sveper landskapet förbi. Sitter på tåget och lyssnar på alla som sitter runt omkring. Ett litet barn leker med sin nya bil som han fått av sin snälla pappa. Jag tänker tillbaka till hur det var när jag var liten. Framför mig sitter en kvinna och läser i sin enormt tjocka tidning. Eller läser och läser, kollar mest på bilderna. Jag sneglar lite på henne men hon är helt inne i sin tidning. Den verkar väldigt intressant.

 

Plötsligt är det bara en röst som hörs i tåget. En gnällig röst som klagar över att det är så mycket tunnlar som gör att hon inte kan prata i sin mobil. Inombords blir jag lite irriterad, hur bortskämd får man vara, men försöker att inte visa det. Högt och tydligt pratar hon om sina bekymmer i livet, verkligen så högt för att alla ska höra. Jag funderar över om jag ska visa lite medkänsla men bestämmer mig för att inte göra det utan återgår till mitt.

 

Egentligen har jag lite dåligt samvete över att hon har haft det fruktansvärt men det går faktiskt inte göra någonting åt det. Däremot undrar jag om det verkligen stämmer allt hon säger, men lägger inget mer intresse i det. Återgår till barnet som fortfarande är glad över sin nya bil och kvinnan som fortfarande är helt inne i sin tidning. Södertälje sveper förbi i en hög hastighet och nu börjar jag närma mig min slutdestination. ”Nästa, Flemmingsberg” hörs i högtalarna. Jag börjar fundera på att lägga ner min dator för att fokusera på nästa uppgift. Då slåss jag av en tanke, men den lämnar jag så fort som jag lämnar tåget.

 

Jag tar nya grepp och laddar för en ny vecka.

För att kunna skapa någonting nytt måste det gamla ta slut. Det som var förut är borta, det som var då är historia. Att gå vidare är inte lätt alla gånger även om vi försöker att göra det rätt ofta. Att lämna gamla vänner som svikit. Gå vidare från en kärlek man haft. Hoppa vidare från ett projekt som man jobbat med väldigt länge. Allt handlar om olika dimensioner av att gå vidare ändå kan det kännas ungefär likadant.

 

Jag lämnar historian och går vidare efter en lång tids tvekan om det är rätt väg att gå och nu har jag funnit svaret. Nu är jag på rätt väg igen. Kraften börjar komma till mig igen, inspirationen finns där. Glädje är tillbaka hos mig. Att börja om på nytt eller att lämna någonting man förälskat sig i bildar en tomhet samtidigt som det man uppskattar väldigt mycket kommer till sitt ursprung. På botten kan man se det som många andra saknar.

Människor som alltid finns där för en. Familj, vänner, släktingar och andra som hjälper till för att man själv ska komma tillbaka. Dessa personer glömmer man ofta bort att uppskatta.

En sak som jag inte gillar med Sverige är att man aldrig får sticka ut hakan genom att ha stora visioner. När jag exempelvis startade denna blogg som jag skriver på hade jag en dröm om att nå ut till många läsare. Att folk skulle minnas min blogg som någonting med bra läsning och intressant innehåll. Den skulle fyllas med bilder från min vardag, tips på olika saker och annat som jag tycker är spännande. En viktig del av hela min idé var att mina läsare skulle få vara en del av det jag gör, inte att jag hela tiden skulle lyfta fram mig som ett stort ego, men nu på senare har jag vågat göra det mera.

 

När jag under förra helgen bad om att få fler personer som vill vara med i intervjuer på min blogg trillade det in mängder med mail. Plötsligt är hela hösten inbokad med intervjuer, vilket är fantastiskt roligt. Precis det som jag siktade på slår in och jag är fylld av glädje. Och jag tror faktiskt ibland inte att det är sant det som händer.

 

När jag i början av mitt bloggande sa att jag strävar efter att få ut någonting stort och nytt fick jag alltid höra att vissa aldrig slutar drömma. Nu sitter jag här med en blogg som jag är nöjd med och då är det dags att ta nästa steg. Nu börjar också fler och fler läsa min blogg vilket också är fantastiskt roligt. Något jag aldrig hade trott egentligen från början, men någonstans inom mig har det alltid funnits en strävan. Inte efter att bli en storbloggare men att tilltala de som läser min blogg. Det tycker jag att jag lyckats bra med detta. Vad är nästa steg? Jo, att vara en del av mina läsare, träffa fler läsare vilket jag också kommer få göra denna veckan när det bär av till Stockholm. Att få drömma i detta land och ha höga visioner är någonting som vi ska skämmas över och det avskyr jag.

 

Nu när jag börjar med ett nytt projekt i skolan, vår webbtidning, har jag precis lika höga planer på den som med min blogg. Om inte större för där har vi någonting som verkligen är inne på ett område som jag drömmer om att jobba med i framtiden. Under vårt första möte presenterar jag följande: ”Vi ska verka för hela Universitet och vara en del av studenternas vardag på Linköpings Universitet”. Redan där märker jag att några skruvar på sig och tycker nog att jag är lite dum och naiv. Men ska man komma någonstans i livet måste man ha visioner om var man är på väg. Ett mål att sträva efter.

 

Precis samma sak när en vän till mig som jag inte träffat på länge frågar om hur min utbildning går och vad jag vill bli i framtiden. Det den där jobbiga frågan om vad ska du bli när du blir ”vuxen”. Jag svarar precis som jag brukar att jag vill jobba med media helst som med radio eller dylikt. Nu har detta ändrats med tiden och kan säkert ändras flera gånger om. Som svar får jag det där tråka ”Vissa slutar aldrig drömma!”. Jag avskyr verkligen att få det svaret från folk i Sverige. Här får man inte tycka och tänka vad man vill.

 

Vi ska rätta oss efter mallen och följa den. Varför kan vi inte bara leva ut våra drömma och göra det som vi verkligen älskar att göra? Det viktigaste av allt i livet är väl faktiskt att inte tappa sina drömmar och våga gå sin egen väg i livet. Annars tappar vi den där gnista och jag tänker inte göra det.

När den rätta känslan finns där känns allting så lätt. Men så plötsligt försvinner den, då går allting mot dig. Att livet ska vara upp och ner som i en berg- och dalbana har många sagt. Och nu vet jag precis hur det känns när livet också går upp, för att sedan gå ner i en dal. Trots att jag egentligen borde vara ledsen och besviken känner jag mig lycklig och glad. I mörkret finner jag ljuset på något märkligt sätt. Jag sätter mig in i situationer som jag aldrig suttit i tidigare. Tar det osäkra före det säkra bara för att testa mina gränser. Och visst fungerar det.

 

Ljuset kommer närmre. Ännu närmre och nu är det där. Livet är uppe på toppen av ett berg, där står jag och tittar ut över det som varit. Sommaren som skulle bli underbar med en fantastisk människa vid min sida, men så blev det inte, det blev faktiskt bra ändå. Alla dessa saker jag tar på mig hela tiden fyller mina dagar som resulterar i att jag är lycklig och glad. Även fast jag kan ha dåliga dagar, men det kan väl alla människor.

 

När den rätta känslan finns där vill jag träffa dig. För nu är jag redo att möta nya utmaningar. Upptäcka nya platser. Lära känna nya människor. Ha en ny person vid min sida, för jag hoppas och tror att någon också vill vara vid min sida när jag är på väg neråt igen.

Det är öde när jag kommer till kyrkogården vilket är väldigt märkligt eftersom det var fullt på parkeringen intill kyrkan. Jag har varit här många gånger och vet precis vilken väg jag ska gå för att ta mig bort till din grav. Funderar lite mer på varför jag är själv här. Ensam. Öde och läskigt. Kyrkan är nog en av de platser som vi besöker minst i våra liv, om man inte är aktiv det vill säga. Döden är också en av de saker som vi sälla talar om. Allt detta som är på kyrkogården tillhör det förflutna, historia, någonting vi bara ska glömma och gå vidare ifrån brukar det heta.

 

Ändå åker jag hit nu. Med mig har jag två saker. Mina tankar och en överraskning till dig. Minns en gång när jag var här en av de första gångerna efter att ha tänkt på att stanna till med bilen en mängd gånger. I vilket fall, första gången jag stannade till för att hälsa på hos dig gjorde jag ett stort misstag. Ställde mig vid fel gravsten. Pinsamt. Snabbt upptäckte jag mitt misstag men eftersom jag var ensam här även den gången var det ingen fara ändå skäms jag för det, för du var ju här.

 

När jag står vid din grav med min lilla överraskning är det som att du vill säga någonting. Den tidigare mörka himlen öppnar sig genom att det skapas en lucka i molnen. Kanske är det du som vill säga någonting till mig, jag tolkar det så i alla fall och tittar upp på dig. Ler och tänker på hur du har det där uppe i himlen. Vi har aldrig träffats du och jag ändå tänker jag på dig varje dag som går. Tänker att jag borde ägna mer än ynka en dag per år till dig genom att hälsa på dig. Tänker att en dag kommer vi få träffas du och jag. En dag när jag också tillhör det förflutna, som det brukar heta.

Det är inte lätt att veta vem det går att lita på och inte lita på. I många fall tar jag det som en självklarhet att kunna prata med alla för att sedan ha tillit till folk. Ofta är det faktiskt inte så i den värld vi lever i. Och jag vet också att jag är en del av detta spel som pågår under allas tysta medvetande. Frågan kvarstår ändå, vem går det lita på?

Tänk hur många vänner som passerat förbi under hela livet som idag bara kostar på sig ett enkelt hej på stan och ibland kanske inte ens det. Kanske är allt det där som en gång förena oss borta från vårt minne och nu har vi gått vidare i livet. För visst gör vi det. Alla vill ju ta sig framåt i livet, inte bli stående på en fast punkt och kanske falla in i mönster som inte går att ta sig ur. Vi lämnar varandra för att ta ett kliv vidare. Jag har svårt att göra detta. Har en förmåga att hänga kvar i det gamla och förflutna utan att ta mig vidare. Sedan har jag högt flugna planer på framtiden som aldrig kommer till verkligheten. Det förflutna sitter kvar i mina tankar i allt jag gör. Att bli lämnad och sviken tar hårt på både kropp och själ. Folk som stått mig nära har kommit, gått och försvunnit för alltid.

 

Men jag vill riva dessa murar och ta mig vidare. Därför startade jag en blogg för att kunna skriva av mig, dela med mig av mina drömmar. För visst ska man vara sig själv i varje läge vilket jag försöker att vara hela tiden men ibland är det faktiskt svårt. Jag är en av pjäserna i spelet kring tillit och svek trots att jag försöker att inte vara det. Med vetskapen om detta borde jag kunna läsa igenom spelet men klarar inte av det utan går ofta på detta med att luras med i spelets regler i tron om att alla har något gott att komma med. Nu fungerar det inte riktigt så längre. Faktum kvarstår vi är nog alla likadan med brister om att ibland svika men vad är det för vän?

När jag vaknar är du det första jag ser. När jag somnar är du det sista jag tänker på. När jag sover är det dig mina drömmar handlar om. Du finns överallt men ingenstans. Egentligen är du långt borta. Långt ifrån mig. Ändå så nära.

 

Jag räknar tiden, men den går långsam. Dagarna rusar fram och jag får ingenting gjort. Allting känns som ett lopp utan slut. Med ett slut. Det är att få träffa dig igen, och så en lång längtan. En längtan till att få träffa dig igen. Få hålla din hand. Värma dig när du är kall. Så som du värmer mig när jag är kall.

 

Vet att jag ska ha mina tankar någon annanstans och inte vid dig hela tiden, men det är svårt. Tiden går. Mitt hjärta slår för dig. Lika snabbt som tiden går och nu går den snabbt.

När du går med ett leende på dina läppar är det jag som sitter här ensam och tänker på allt det du och jag sa till varandra. Allt det vi lovande varandra. Vi som alltid skulle vara vi. Tiden bara gick och ingenting är sig längre lik. Du går där med din man och lever livet, själv sitter jag här utan att göra någonting. Bara bär på mina minnen. Mina tankar. Kan inte se framåt längre utan ser bara allting som var så bra och det fina vi hade. Minns varenda sekund av den tid jag fick vara med dig. Nu är det bara som luft som ligger kvar.

 

Som en dimma som river upp mitt hjärta, precis som den försvinner varje morgon försvinner också du. En gång var du hela min värld. Ibland kan jag tänka på att jag borde stannat där men jag gör så rätt i att bara gå. Bara gå. Springa. Lämna allt och låta tiden gå. Det där mörkret som jag kände finns inte längre kvar. Nu känner jag mig så jävla stark. Utan dig. Bara mig själv.

Kan jag tappat min ödmjukhet som fanns där innan jag gick och fick många läsare. Eller så är det bara att jag mår väldigt bra just nu. I denna stund när jag skriver mår jag bättre än vad jag aldrig gjort tidigare även om jag har haft min träning, varit i grym form och krossat mina motståndare. Men det är inte samma känsla i kroppen.

 

Utan nu går man runt med leende på läpparna konstant. Sjunger lite för sig själv för att nästa sekund sitta med något seriöst arbete. Allting bara flyter på i ett fint och rytmiskt tempo. Precis som musik.

 

Kan livet vara underbart? Ja. Kan livet vara jobbigt? Ja. Ska man kämpa på för att ta sig uppåt hela tiden? Ja.

 

Men något vi inte bör göra är att slå oss fram på någon annans bekostnad utan sprida glädje till våra medmänniskor även om du är extremt mycket bättre än dom. Men varför ska du skylta om det, du vet väl det själv och inte trycka ner andra för att själv använda det till din fördel.

 

Det är min filosofi.

Jag trycker upp en ny ruta i mitt word för att sätta mig ner och skriva. Trycker upp tidning efter tidning på internet för att hitta någon kraft, någon slags inspirationskälla att kunna börja skriva någonting. Men inget av det hjälpte mig till att komma igång. Paniken börjar infinna sig över att inte komma på någonting. Att inte få ur mig något överhuvudtaget är det värsta som finns. Det går att likna med att en spelare ställer ut skorna. Att en busschaufför sover medan han eller hon kör. Det funkar liksom inte. Speciellt inte när man har byggt upp förväntningar på en själva att hantera stress.

 

Det är just där och då som jag kommer på mig själv. Det är ju faktiskt inte från alla dessa informationskällor som jag hittar min inspiration. Eller jo, det är faktiskt så att jag hittar det där. Efter det tar jag det till mig och måste låta det sjunka in för att sedan komma ut som en ny text från min sida. Ingenting som går att tvinga på, men det finns en viktig sak som jag glömmer bort helt. Det stavas träning. Där får jag kraft och energi.

 

Varje gång som jag känner mig deppig, nere och inte kan producera texter beror på att jag inte får träna. Efter att jag haft ont under några dagar har jag inte kunna träna. Alltså ingenting på flera dagar och plötsligt ger det biverkningar i att jag inte känner någon inspiration. Jag försöker prata med underbara Michaela, men inget kommer ut ur mig. Jag som alltid brukar vara en riktig pratkvarn. I skolan tappar jag all kraft och lyckas inte få till någonting vettigt utan är bara allmänt trött. Samma sak när det gäller att skriva till bloggen. Ingenting kommer ut, allt känns bara mörkt och tråkigt trots det vackra vädret som är på dagarna nu när våren är kommen.

 

Men så lossnar allt igen och orden bara haglar ner på mitt word dokument. De bubblar ur mig när jag pratar med Michaela och i skolan är jag tillbaka på banan med uppsatsen vi ska skriva. Anledningen. Att jag kan träna igen och det är när jag tar bort det som allting blir dåligt. Något som man kanske inte tänker på när den finns där som en självklarhet i vardagen, men när den inte finns där känns det direkt.

 

Tänk att en sådan sak som att röra på sig kan skapa så mycket problem. Träning är helt enkelt underbart.

EN SAK SOM JAG LÄRT mig är att göra det man verkligen brinner för. Gör man saker som inte känns så viktiga och intressanta för en själv märks det också, därför är mitt tips att alltid följa sin egen väg och göra det man brinner för. Den där elden som kommer när man går denna väg kommer aldrig annars. Jag brinner verkligen för vissa saker och när jag gör dessa saker tänds en gnista inom mig som strålar ut i form av glädje och lycka. Att brinna för någonting är gemensamt för alla de bloggar som jag tipsade om i inlägget innan. Samtliga personer brinner verkligen för det de ägnar sin tid åt. Eld. Att tända en eld är enormt viktigt. Hjärta. Att lägga ner sitt hjärta i det man älskar är viktigt. Själ. Att offra allt på det man älskar. Det kan handla om allt från sport till arbete, ja, allting.

Sitter här i min ensamhet och har Jonathan Johansson på i bakgrunden. Hans ord är oerhört vackra att lyssna till. Musiken likaså, det skapar en helhet som är magisk. Han spelade faktiskt här i Norrköping i torsdags, typiskt att jag åkte iväg då, men jag har ju faktiskt sett honom spela här en gång också. Då hade jag förmånen att även få möta honom för en intervju. Du var med under den intervjun. Du var väldigt nöjd över att få träffa honom.

 

Jag. Jag var stolt över att ha fått till denna intervju speciellt med tanke på att jag visste att du gillade honom väldigt mycket. Nu när jag lyssnar på honom är det med dig i åtanke. Du finns i varje tanke. Jag är inte ensam som jag trodde att jag var, utan du finns med hela tiden. Kanske inte rent fysiskt men psykiskt finns du där. Det är slags magi med det hela.

 

Här i min ensamhet kommer jag tänka på alla som lämnat mig på olika sätt. Ett min syster som finns i himlen. Hon är alltid med mig. Du är alltid med mig i tanken även om du inte finns. Två min mormor som också alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Tre min farmor och farfar som var helt underbara människor. Ni finns kvar i mitt hjärta.

 

Jag är aldrig ensam. Aldrig ensam.