Det finns en mängd frågor som jag får panik över att ställa mig och därför skyddar jag mig med att inte ställa dessa frågor, utan jag blundar. Hoppas på att verkligheten inte kommer ikapp mig. Men en dag kommer jag stå där och fundera över dessa frågor. Alla dessa saker som ska göras. Arbetsprover, högskoleprov, ansökningar och allt vad det nu heter. Finns enormt mycket som jag borde göra och ta tag i. Det gör jag inte, istället pratar jag om allt jag drömmer om att göra. Och visst det låter väldigt bra också.

Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna.

Mina drömmar svävar iväg och slutar ofta med att personen jag pratar med ser lite fundersamt på mig och säger ”det låter som en bra plan”. Där och då har jag lyckats ännu en gång. Att övertyga om att jag kommer lyckas, och att jag har 100 % koll på allt som har med min framtid att göra. Men i själva verket har jag ingen aning alls. Därför, återigen, blundar jag och låter mitt inre tala. En dag kommer den bistra verkligheten visa sig och då, då kommer jag ha sådan ångest.

Just nu vill jag inte ha den utan vad som händer i framtiden får ödet bestämma.