Det är öde när jag kommer till kyrkogården vilket är väldigt märkligt eftersom det var fullt på parkeringen intill kyrkan. Jag har varit här många gånger och vet precis vilken väg jag ska gå för att ta mig bort till din grav. Funderar lite mer på varför jag är själv här. Ensam. Öde och läskigt. Kyrkan är nog en av de platser som vi besöker minst i våra liv, om man inte är aktiv det vill säga. Döden är också en av de saker som vi sälla talar om. Allt detta som är på kyrkogården tillhör det förflutna, historia, någonting vi bara ska glömma och gå vidare ifrån brukar det heta.

Ändå åker jag hit nu. Med mig har jag två saker. Mina tankar och en överraskning till dig. Minns en gång när jag var här en av de första gångerna efter att ha tänkt på att stanna till med bilen en mängd gånger. I vilket fall, första gången jag stannade till för att hälsa på hos dig gjorde jag ett stort misstag. Ställde mig vid fel gravsten. Pinsamt. Snabbt upptäckte jag mitt misstag men eftersom jag var ensam här även den gången var det ingen fara ändå skäms jag för det, för du var ju här.

När jag står vid din grav med min lilla överraskning är det som att du vill säga någonting. Den tidigare mörka himlen öppnar sig genom att det skapas en lucka i molnen. Kanske är det du som vill säga någonting till mig, jag tolkar det så i alla fall och tittar upp på dig. Ler och tänker på hur du har det där uppe i himlen. Vi har aldrig träffats du och jag ändå tänker jag på dig varje dag som går. Tänker att jag borde ägna mer än ynka en dag per år till dig genom att hälsa på dig. Tänker att en dag kommer vi få träffas du och jag. En dag när jag också tillhör det förflutna, som det brukar heta.