Jag stod vid bergets kant och såg ut över den stora ängen som låg under mina fötter. I mitt huvud fanns bara en tanke, jag kommer aldrig få uppleva kärlek, och jag var helt säker. Denna utsikt över fälten och ängarna var väldigt vacker men mina tankar var bara mörka. Allting runt omkring mig gick väldigt snabbt. Alla träffade någon. Alla andra hade någon att prata med när de var lite nere. Just där och då hade jag bara mig själv. Så skulle det vara för alltid, trodde jag.

 

Sedan kom du. Med ditt leende. Dina ord. Din röst. Allt. Du har allt det där som jag har saknat. Allt som jag inte har och lite till. Du säger till mig att jag är lite knäpp, men jag vet att du också är det. Plötsligt känns utsikten över fälten så långt ifrån detta jag går igenom.

 

Mina mörka tankar är borta. Nu fylls mina drömmar av glädje, kärlek och närhet. Av din närhet. Du är mitt allt och lite till. För mig är du allt.

 

“Dom är uppe på taken alla är högt över staden

Sommaren snurrade fort, när vi bara snöade bort

Och jag vågade aldrig hålla din hand

Vi är inte såna som i slutet får varann”

Sitter här, lördag kväll och tänker på massor med saker. För första gången på länge skriver jag direkt i ett inlägg utan att först redigera det i word innan. Åtminstonde när det gäller vissa texter. Jag är lite pedant med vissa saker, inte minst när det gäller vissa saker som jag skriver ut på internet. Hittills har jag haft en helt underbar helg som har gått i vänskapens-, kärlekens- och underbaratecken. Allting känns bara allt för bra. För bra för att vara sant. Först träffade jag min stora kärlek i torsdags. Hon stannade hos mig tills i förmiddags och jag grät faktiskt en liten tår när jag lämnade henne på stationen.

Tillsammans genomförde vi en intervju med Jonathan Johansson. Och på det sättet vi gjorde det. Läs det igen, VI gjorde det underbart bra. Utan dig hade jag aldrig fixat det lika bra. Vi mötte upp med min vän Jimmy för att avnjuta en fantastisk måltid här i Norrköping. Tillbaka igen till spelning med samme Jonathan. Ville bara hålla din hand men vågade inte riktigt. Idag när jag så lämnade min kärlek för att sedan gå till Vaxkupan för att lyssna till fanstiske Joel Alme tänkte jag hela tiden på en sak. DIG.

Genomförde en intervju med Joel Alme som visade sig oerhört rörd när han pratade om sin dotter som han fick för två månader sedan. Han pratade om sin flickvän, kärlek, som tog honom från Göteborg till Stockholm. Han talade om "vi" när han pratade om deras förhållande. Lät underbart. Kanske inget jag borde skriva om här på min blogg men jag kunde inte låta bli för jag känner verkligen på samma sätt.

Det är vi mot världen.

Nu fäller jag en tår igen av längtan till dig...

På ett sätt blev jag glad över ett besked igår som askan ställde till för min underbara flickvän. Tanken var att hon skulle åka till en vän i Spanien men så blev det inte. Ett inställt flygplan väntade på henne i Arlands väntsal. Istället blev det pengarna tillbaka och en resa vid ett senare tillfälle. Och nu kanske jag ska säga att det är synd, det tycker jag också. Att se fram emot en sak som inte blir av är aldrig roligt. Istället blir det en kortare resa för min älskling. Hem till mig.

 

På torsdag kommer Michaela hit igen och jag längtar sjukt mycket. Längtar efter att få möta hennes blick på tågstationen och ge henne en varm kram. Nu när hon läser detta kanske hon blir lite arg på mig, men det får jag ta i så fall. Men nu får vi ses igen och det verkligen älskar jag….

 

”Kan det va kärlek, åh åh,

kan det va så, åh åh

Att jag nog älskar dig…”

Du står inför ett val. Antingen sitter du där och håller med alla andra eller så reser du dig upp och säger din åsikt. I de allra flesta fall skulle du säkert välja det första alternativet. Rädslan för att ta ansvar för din handling och din åsikt skrämmer dig. Plötsligt hinner ändå verkligheten ikapp dig. Vad händer då?

 

Ska du sitta där med din skam över att du bara nickade och höll med när alla andra pratade om någonting som du inte höll med om? Eller ska du kanske bryta tystnaden från första början. Våga stå för att du tycker emot alla andra, även om du är själv om att göra det.

 

Respekten får du om du klarar av att göra det, om det är riktiga vänner som du är med kommer de acceptera dig. Annars är det inte dina riktiga vänner. Sök dig då vidare till några som släpper in dig för just den du är, för inte ska väl du behöva ändra dig för att passa in i deras ram. Nej. Gör det inte.

 

Styrkan ligger i att kunna stå för den du är. Och för de åsikter du har.

Sakta rinner ännu en tår ner för min kind. De tårar som jag fäller känns som ett minne av dig. Allt det vackra som du och jag hann gå igenom innan du lämnade oss för att vara på en plats långt bort. Många gånger minns jag hur vi bara kunde sitta tysta utan att säga någonting, bara njuta av att veta sin plats. Vi visste precis var vi hade varandra. Vilka ämnen vi kunde prata om och vilka åsikter vi bar på, men nu känns allt så avlägset. Du försvann och plötsligt står jag ensam kvar och ska möta en värld fylld av förväntningar, drömmar och möjligheter. Jag vet inte alls var jag ska gå. Minns de sista orden du sa till mig innan dina ögon somnade in, något som jag tänker på varje dag när jag vaknar.

 

Att en person kan betyda så mycket för någon annan. Det kan vara svårt att tro när man ser hur världen ser ut idag men jag tror vi alla har någon som vi håller oss nära. En vän. Släkting. Eller kanske en flickvän eller pojkvän. Någon som vi uppskattar väldigt mycket men är dåliga på att visa vår uppskattning till.

 

Alla de ord som jag skulle vilja ha sagt till dig fick jag aldrig fram. De ord som kanske hade betytt mycket för dig att få höra i den mörkaste tiden. Jag fick inte fram någonting utan jag bara satt där och var chockad. Helt tagen av stundens allvar och sedan när det var över ångrar jag allt jag inte sa till dig. Kanske skulle alla fundera lite över hur mycket man visar sin uppskattning för andra. Varför inte bara säga något snällt istället för att vara så negativ. Tänk på det någon gång när ni är med någon ni tycker om.

 

För en dag kan det vara försent.

För varje dag älskar jag dig mer och mer. Du visar fler sidor av dig som jag gillar och jag faller djupare. För varje gång som vi pratar med varandra känner jag att det verkligen är rätt. Första gången i mitt liv har jag hittat rätt när det gäller kärlek och du har visat mig vad detta ord innebär. Jag som alltid har gått omkring och fantiserat om vad kärlek skulle kunna vara. Ett ord som har en mängd olika innebörd. Innan när jag var själv och inte hade dig sa många till mig att det kommer när man minst anar det. Jag var på väg att sluta tro på detta som alla sa till mig, men så en dag. En dag började jag prata med dig, det fortsatte och idag är du är allt för mig.  Att allting kan falla så naturligt och kännas så bra.

 

Kärlek har fått en innebörd för mig och den stavas med åtta bokstäver med början på M. Du vet vem du är. Jag älskar dig. För alltid kommer du finnas i mitt hjärta..

Fönstret på tåget är fyllt av mörker när jag spanar ut för att se var vi befinner oss, svaret blir svårt att få. Egentligen är det ingenting jag bryr mig om heller. Min enda tanke som finns i mitt huvud är att få se ditt vackra leende. Och det första som möter mig när jag kommer fram är dina ögon. Snabbt åker tåget förbi men jag lyckas fånga din blick. Resan känns inte lika lång när jag är på väg till dig. Tiden liksom rusar iväg. Kroppen fylls av någon slags energi som jag inte vet var den kommer ifrån.

 

När tåget sakta stannat in på station står vi alla och väntar. Vi väntar på att dörrarna på tåget ska öppnas så vi snabbt får mötas av någon som väntat oss. Jag vet hela tiden att du kommer stå kvar på din plats i väntan. Du har väntat mig och jag har längtat efter dig. Tiden har gått väldigt fort sedan vi sågs sist. Allting känns fullkomligt självklart. Du och jag är gjorda för varandra.

 

Det första jag säger när jag möter dig ”jag såg dig från tåget”. Du svarar att du såg mig också. Att ögonkontakt kan betyda något, inte bara just kontakten utan att det pirrar till i kroppen. Den varma kramen jag ger dig hoppas jag ska värma din annars frusna kropp. Förhoppningsvis lyckas jag.

 

Tillsammans står vi där, så små på denna jord. Tillsammans med dig växer jag. Att få vara med dig går att likna med att vinna något stort. Dålig jämförelse för detta är mycket större.

 

“Och du är det finaste jag vet

när allt annat här

är falskt och fel

och jag går bara ner mig”

Vissa dagar går allt emot en. Vissa dagar går allt ens egen väg. Det går många gånger höra att det tillhör livet att det går upp och ner hela tiden. Att allting inte går lätt hela tiden är ingen självklarhet utan det är bara njuta av de stunderna som går så lätt. En annan sak jag ofta får höra är att jag inte ska skriva ner mina tanker i form av en blogg för det kan skapa ett hat mot mig. Och då får det skapa hat i så fall. Motgångar tillhör livet. Framgångar tillhör likaså på samma sätt. Men det märkliga är att vi alltid väljer att lyfta fram det jobbiga och mörka i de flesta situationer. Dock inte när någon frågar oss hur vi mår, då ska vi le och säga att allt bra. Även om det skulle vara ett rent helvete. Men sedan kommer verkligheten ikapp oss och visar på en annan vardag och ett annat liv.

En månad. En månad av att få vara din och allt känns precis som det ska göra. Jag är inte en sådana person som har någon större erfarenhet av förhållande men jag börjar så smått komma in i det. För varje dag som jag får höra din röst blir jag alltid lika glad, ingenting är annorlunda mot första gången jag hörde den. Din röst fyller ut det där tomrummet som jag tidigare har haft. Nog om din röst, trots att det är den jag får höra varje dag när vi pratar, över till något som är ännu större. Att få vara i din närhet. Om jag trodde att jag fått uppleva lycka och glädje tidigare så hade jag helt fel. Detta är verkligen kärlek.

Det är inte lätt att veta vem det går att lita på och inte lita på. I många fall tar jag det som en självklarhet att kunna prata med alla för att sedan ha tillit till folk. Ofta är det faktiskt inte så i den värld vi lever i. Och jag vet också att jag är en del av detta spel som pågår under allas tysta medvetande. Frågan kvarstår ändå, vem går det lita på?

Tänk hur många vänner som passerat förbi under hela livet som idag bara kostar på sig ett enkelt hej på stan och ibland kanske inte ens det. Kanske är allt det där som en gång förena oss borta från vårt minne och nu har vi gått vidare i livet. För visst gör vi det. Alla vill ju ta sig framåt i livet, inte bli stående på en fast punkt och kanske falla in i mönster som inte går att ta sig ur. Vi lämnar varandra för att ta ett kliv vidare. Jag har svårt att göra detta. Har en förmåga att hänga kvar i det gamla och förflutna utan att ta mig vidare. Sedan har jag högt flugna planer på framtiden som aldrig kommer till verkligheten. Det förflutna sitter kvar i mina tankar i allt jag gör. Att bli lämnad och sviken tar hårt på både kropp och själ. Folk som stått mig nära har kommit, gått och försvunnit för alltid.

 

Men jag vill riva dessa murar och ta mig vidare. Därför startade jag en blogg för att kunna skriva av mig, dela med mig av mina drömmar. För visst ska man vara sig själv i varje läge vilket jag försöker att vara hela tiden men ibland är det faktiskt svårt. Jag är en av pjäserna i spelet kring tillit och svek trots att jag försöker att inte vara det. Med vetskapen om detta borde jag kunna läsa igenom spelet men klarar inte av det utan går ofta på detta med att luras med i spelets regler i tron om att alla har något gott att komma med. Nu fungerar det inte riktigt så längre. Faktum kvarstår vi är nog alla likadan med brister om att ibland svika men vad är det för vän?

Jag söker lycka och framgång i allt jag åtar mig att göra men oftast slutar det i att jag bara når halvvägs fram. Sedan sitter jag där med min ångest över att inte ha tillräckligt med kraft att slutföra det jag älskade.

 

Allt jag gör blir bara samma mönster av att hela tiden gå vägen fram till att det bara är en tredjedel kvar att färdigställa. Där faller jag. Jag faller ner djupt och långt ner som i en dal av frustration och ångest. En del av mig viftar lite med armarna och slår för att inte ge upp. En annan del av mig är borta. Precis som när döden tränger sig på, en rädsla alla bär på trots att det är det enda som inträffar alla. Vi alla föds och dör. Vad vi gör däremellan är upp till oss själva.

 

Vad är då lycka och framgång? Är det att göra någonting man inte riktigt vill men bara gör för att nå fram till slutdestinationen. Precis som många har sex med första bästa bara för att ha det överstökat. Att finna någon man älskar och litar på existerar inte längre. Alla har vi bråttom någonstans. Är det inte bort från någonting vi skäms över är det bort från punkt A till B.

 

Ska jag inte lyssna på den där delen av mig som skakar av vilja och inspiration eller ska jag slå ihjäl den också?

 

”Kasta inte bort din talang”

Kan jag tappat min ödmjukhet som fanns där innan jag gick och fick många läsare. Eller så är det bara att jag mår väldigt bra just nu. I denna stund när jag skriver mår jag bättre än vad jag aldrig gjort tidigare även om jag har haft min träning, varit i grym form och krossat mina motståndare. Men det är inte samma känsla i kroppen.

 

Utan nu går man runt med leende på läpparna konstant. Sjunger lite för sig själv för att nästa sekund sitta med något seriöst arbete. Allting bara flyter på i ett fint och rytmiskt tempo. Precis som musik.

 

Kan livet vara underbart? Ja. Kan livet vara jobbigt? Ja. Ska man kämpa på för att ta sig uppåt hela tiden? Ja.

 

Men något vi inte bör göra är att slå oss fram på någon annans bekostnad utan sprida glädje till våra medmänniskor även om du är extremt mycket bättre än dom. Men varför ska du skylta om det, du vet väl det själv och inte trycka ner andra för att själv använda det till din fördel.

 

Det är min filosofi.

---

Funderar du mycket över din framtid?

 

Fler läsare innebär alltså också att det kommer till fler som har åsikter om vad som är bra och dåligt. En blogg ska väl fyllas med det man själv ville fylla den med eller har jag missuppfattat det hela? Jag blir lika fundersam varje gång jag får kommentarer om att jag gör fel saker på min blogg. Den är inte tillräckligt intressant, tydligen. Detta kan jag ta, men att folk bara skriver taskiga saker kan jag inte ta.

 

Visst om folk har åsikter om innehåll på det jag skriver men att hoppa på mig och många andra tycker jag är väldigt lågt. Det här med näthat bara växer och växer för varje dag. Visst jag har inga som helst bevis på detta dock kan jag bara hänvisa till hur det ser ut i många sociala medier idag. Vad hände egentligen med den där glada och trevliga atmosfären som fanns tidigare? Personligen tycker jag att det hela går ut på att dra ut den gränsen för vad som är okej och inte hela tiden. Vilket jag tycker är hemskt.

 

Hur kommer det se ut om några år om detta fortsätter?

 

En fråga till jag ställer mig är varför dessa personer lägger ner så mycket energi på att trycka ner andra hela tiden. Ett, jag tvingar ingen att läsa min blogg. Två, du behöver inte kommentera om du inte vill. Tre, om du nu ska kommentera, varför inte skriva något upplyftande då?

 

Skärpning!

Första gången vi pratade kändes det bra. Första gången vi sågs kändes det underbart. Allting kändes så rätt på något märkligt sätt, och jag känner fortfarande likadant idag. Ditt leende får mig att smälta, ditt skratt får mig att le och att få vara i din närhet gör mig lycklig. Jag som har gått och väntat i 22 år på dig, plötsligt står du där mitt framför mig och bara ler. Du säger "Jag är grym på allt" medan jag bara håller med samtidigt som jag lyssnar på allt du säger till mig. Plötsligt känns det där jobbiga i livet mindre jobbigt. Allting känns så lätt. Vi träffas, pratar och umgås med varandra. Känns som att vi känt varandra hela livet trots att det är en vecka sedan vi pratade första gången. Vissa kommer säga att det går alldeles för fort för oss men det skiter jag i för du är den mest underbara som jag träffat, ever.

Jag springer och springer. Ändå hinner verkligheten alltid ifatt mig på något sätt utan att jag förstår hur detta går till. Helt plötsligt är den bara där och skrämmer mig för då kommer sanningen fram. Allt det som jag försökt dölja både för mig själv och andra, nu är det så uppenbart. Hur naiv kan en människa vara egentligen?

 

Att hela tiden vara på en jakt där man själv ser sig som ett offer att behöva dölja någonting tar mycket av ens livskraft, för att inte säga all kraft som egentligen skulle gått till vänner. Nu tvingas jag kämpa med att bygga upp en fasad av att ha det bra och inte ha några fel och brister. Men sedan kommer jag tänka på alla saker som jag ångrar att jag någonsin gjort. Vem har sagt att jag skulle vara perfekt? Ingen faktiskt, bara jag själv.

 

Ärligt talat vem är det och varför ska vi då springa? Varför inte stå upp mot allting vi gjort i våra liv och ta vara på det till något positivt. Visst går det lära sig någonting från detta, eller är det bara jag som är naiv som vanligt?

 

Vissa dagar kan jag glömma allt det vackra. Vissa dagar kan jag glömma alla nära och kära. Vissa dagar kan jag bara känna smärta.

 

Det kommer och går, den där glädjen som man känner för att göra någonting man verkligen brinner för. Vissa tvekar på det man gör och kan hugga för att ge en smärtan som finns hos alla. Träffar någon bara rätt punkt kan jag falla som en tung sten sjunker i vatten. På samma sätt kan jag tappa all den gnista som fanns där för en stund.

 

Jag brukar alltid intala mig själv att gå min egen väg och skita i vad andra säger, det kan jag gå långt på. Men ibland får jag höra saker om mig själv som inte stämmer det minsta. Folk kommer alltid ha åsikter om hur andra gör och det kommer även gälla mig. Folk kommer påpeka vissa saker. Folk kommer störa sig på saker jag skriver och folk kommer irritera sig på saker jag gör.

 

Det är inte bara mig utan folk stör sig alltid på varandra speciellt i detta land där man absolut inte får säga eller för den delen skriva att man är bättre än någon annan. Då kommer kniven i ryggen. En hård kniv som kan ta bort den vackra delen i det man skapar. En kniv som tar hål på bubblan man själv byggt upp i tron om att man är på rätt väg.

 

Nej, hugg för fan. Jag känner också av denna smärta.

I helgen fick jag ett varmt ord som gick rakt in i mitt hjärta. Det kom från en person som jag har väldigt stor respekt för och lyssnar på när det kommer till allvarliga saker.  Och sådana personer tycker jag det borde finnas fler av för i vår värld finns det så många grymma som bara bryr sig om sitt eget ego. Det han sa till mig kanske inte betyder speciellt mycket för någon annan utan bygger bara på mitt ego om man ser det från ett perspektiv. Men det går att vända på detta citat till att se hur jag ställer andra framför mig själv.

 

Nu undrar ni säkert vad personen sa till mig. Och ja, jag tänker skriva ut det så ni kan hänga med.

 

”Du borde bli årets manliga bloggare”

 

Och ni förstår ju själva att man blir glad när denna kommentar dyker upp när bloggen är en stor del av ens vakna tid. Denna fras träffade mitt hjärta på ett sätt som gjorde att jag sträckte lite extra på mig under denna dag. Sedan ska jag vara sympatisk och säga att det finns en mängd bra bloggar här ute men det är få som är seriös på ett bra sätt. Vad jag skulle vilja se mer av är just detta.

 

Flera manliga bloggare som skriver om något vettigt och inte vad de gör om dagarna i stil med ”Imorse cykla jag till bussen. Sedan gick jag i skolan”. Utan med lite mer känsla och inlevelse i det man tar sig för. Skulle detta hända kanske jag skulle få mer konkurrens i en bloggosfär full med kvinnor.

 

Under tiden ska jag leva på det Kalle sa till mig och vara stolt. Snart kanske jag får det där priset som jag alltid drömt om och vad vore väl bättre att ta det i år och sedan sluta blogga? Man ska ju sluta när man är på topp.

 

All respekt åt alla manliga bloggare men visst vore det kul om vi blev fler?

När jag tänker på drömmar för framtiden så börjar jag se tillbaka på hur jag tänkte när jag var mindre och hade stora visioner på vad jag ville ägna mitt liv åt. Det första jag fastnade för var sjörövare för det var ju hur häftigt som helst. Tänk att segla med en stor och mäktig båt ute på det öppna havet och plundra andra båtar. Kanske kan jag nu i efterhand se att det var ganska grymt ändå. Att stjäla från andra för att ta till sig själv. Inte speciellt bra eftersom att man är en tjuv helt enkelt. Så tänkte jag inte när jag var liten.

Det andra som jag kom att fastna vid som en dröm för framtiden var kojbyggare som absolut inte är något jobb när det går ut på att bygga kojor. Men hur många gör det egentligen? Jag och min kusin ägnade hela dagarna åt att bygga på vår koja som blev lyckad till slut. Jag skulle kunna översätta detta till att jag ville bygga som byggnadsarbetare men det blir fel också.

Nästa steg som jag minns handlar om det jag fokuserade på under min gymnasietid. Det var ekonomi och samhälle som jag ville arbeta med, kanske egen företagare eller varför inte ekonomiansvarig på ett företag. Hela gymnasietiden hade jag denna dröm som skulle gå i uppfyllelse, men detta kom att ändra sig snabbt efter att jag började läsa företagsekonomi på universitetet. Det var verkligen inte mitt område utan jag var helt fel ute och jag blev tvungen att ändra mina drömmar ännu en gång.

Nu blev det inriktning på att skriva vilket jag aldrig gjort tidigare men upptäckte hur roligt det var och hur bra det gick för mig. Jag startade en blogg där jag kunde skriva av mig vilket växte hela tiden och fick många fantastiska läsare som kommentera mina texter. Min dröm är att bli journalist men att skriva en bok skulle också vara väldigt roligt. Dock vet jag inte vad jag skulle kunna skriva om men något finns det alltid.

Från kojbyggare till ekonomi följt av journalistdrömmar. Allt detta handlar om karriärer men samtidigt vill man ju ha en familj också med 2 barn och en fantastisk fru. Allt är drömmar.

Vad har du haft för drömmar i livet?

Den där känslan som jag trodde var död har väckts i mig igen på ett sätt som ingen annan lyckats göra. Och för varje gång jag har din röst faller jag allt mer i någon slags dvala. Kanske kan det bevisa vad som menas med det där ordet, kärlek, som jag drömt om så länge. Ett ord med så stor innebörd att det inte går att beskriva precis vad som menas med, men är det den där pirriga känslan i kroppen när man hör eller ser den som alltid finns en ens tankar hela dagarna. Att jag har mycket att göra påverkar inte mig utan allt går mycket lättare nu när den där känslan finns hos mig. Däremot är det ibland väldigt svårt att fokusera när tankarna kan dra iväg i andra banor, men faktiskt. Det går att leva med när denna känsla är positiv som den är just nu. Frågan jag ställer mig är om kärlek kan uppstå utan att två människor inte har träffats på riktigt? Just nu skiter jag fullständigt i det för du har gjort att en känsla jag trodde var borta har kommit till mig igen och det ger mig lycka, glädje och ett stort leeende.

Sakta vaknar du upp bredvid mig och jag kan känna sakta hur din puls ökar för varje liten sekund som går. Denna stund är den vackraste på hela dagen. Jag ligger tät intill dig när du sakta vaknar upp efter ännu en hård natt ute på nattklubbens dansgolv. Vilken underbar kväll det blev till slut och jag som nästan hade glömt bort att den där känslan fanns kvar i mig. Har man inte upplevt den där känslan av att slippa allt för att sväva iväg i kärlekens rus är det också svårt att återväcka endorfinerna som det medför.

 

Men jag hade inte tappat bort allt utan någonstans långt där inne fanns en liten gnista som bara väntade på att tändas upp. Och det gjorde du på ett vackert sätt bara genom ditt leende, som nu sakta kom tillbaka till dig.

 

Utanför hade solen precis börjat lysa sina första få timmar som vi fick ta del av tillsammans. För inte var det många ljusa timmar under dagarna men vi hade lärt oss att ta del av den lilla stunden vi fick. Precis så som jag hade lärt mig att bara njuta av all tid jag fick tillsammans med dig. För jag vet att en dag kan det vara över och då sitter jag här själv igen.

 

Så länge njuter jag av varje litet andetag du tar vid min sida. Hoppas du känner likadant som mig.