Jag har ett antal gånger funderat över vad jag ska ha mitt skrivande till och varför jag gör det överhuvudtaget. Och för varje gång jag gör det kommer jag fram till samma svar. Den tomhet och längtan jag känner över att skriva är bidragen till att jag gör det. Dessa båda ord kan ställa som motsatser till varandra i den bemärkelse att det beskriver känslor som jag känner efteråt. Längtan känner jag inför att skriva av mig varje gång jag inte har den möjligheten. Tomhet känner jag efter att ha skrivit det där som jag längtat efter att skriva. För varje gång jag har använt mig av detta verktyg ger det olika följder, dock suger jag åt mig varje gång någon talar om för mig hur talande texten är och att läsaren fastnar i läsningen utan att tappa fokus.

När jag sakta vaknar upp denna morgonen är det första måndagen i ett helt nytt år. Ett år som kommer bli en ny inledning på ett decennium och en bra start för någonting nytt och precis så tänker jag. Annars brukar jag var väldigt bra på att se bakåt men nu ska jag bara se framåt. Att leva i nuet är också något som jag ska försöka bli bättre på vilket jag tycker alla borde bli. Däremot kan jag tänka på en spännande sak när jag ser framåt, allt detta som kommer hända under året. Visst kommer det bli ett händelserikt år och ett spännande.

När jag sakta glider in hos frisören är det full aktivitet på alla frisörer men jag frågar lite försynt om någon skulle kunna hjälpa mig. Jag har ju faktiskt bokat tid till att bli av med lite hår, och jag är alltid lika orolig varje gång eftersom att de är moderna och har bokningen över internet. Denna gången har det gått bra också och jag får sätta mig ner bredvid en hel familj som väntar på dottern som blir fin inför nyårsafton.

Varje gång jag passerar förbi dig tänker jag att det vore trevligt att stanna till för att se hur det är med dig. Istället åker jag bara förbi utan att ge dig fem minuter, just nu har jag inte tid tänker jag. Men att stanna till i några minuter skulle betyda så mycket för både dig och mig ändå struntar jag fullkomligt i det och ägnar dig en tanke utan att vara nära dig. Du föddes 1991 i januari och dog i samma sekund. På jorden fick du inte någon lång stund, sedan finns det dom som gnäller över att de har så mycket att göra. Precis som jag gör. Du fick aldrig en enda chans att ta del av livet istället lämna du oss utan att vi lärde känna dig och det tänker jag på varje dag.

När jag vaknar upp glittrar frosten utanför i gräset och mörkret skrämmer mig. Det är vinter igen och vi närmar oss julafton med stormsteg. Alla har någon att umgås med i en nära relation som pojkvän eller flickvän men jag sitter här ensam som singel. Jul är en vacker tid för kärlek och för mig handlar inte detta om att ha någon kärleksrelation utan det där vackra med att ha en underbar familj och det har jag. Allt gott som skulle kunna vara om jag kunde vakna upp bredvid någon man älskar, se på en film, gå en promenad och bara få vara. Mina drömmar far iväg många gånger under en dag när jag ser en vacker flicka som skulle vara min flickvän men det är ju bara en dröm så det är inte sant. Sedan måste man våga ta det där steget som alla pratar om och hur gör jag det? Ett omöjligt steg att ta för att träffa den rätta.

Jag hade glömt bort hur vackert det kan vara med en kväll ensam bara med sig själv och bara låta tankarna flyga. Inte någon gång tidigare har det känts så skönt som det gjorde den kvällen när jag sakta lade mig i min soffa för att bara njuta av tystnaden. Jag ställde mig frågan om det här är att bli gammal, när man njuter av att bara lämna allt för att inte göra någonting för en kväll.

 

Det är fredag och egentligen borde man befinna sig ute på en klubb för att dansa till någon grym musik, och kanske hitta en söt lite flicka. Istället ligger jag bara på min soffa i drömmarnas värld där jag svävar iväg. Mörkret sänker sig sakta över himlen. Utanför fönstret försvinner allt jag tidigare kunde ta del av men nu är allt mörkt och svart. Vissa säger att detta mörker kan vara skadligt men för mig är det helt tvärtom. På något sätt ger det mig energi att överleva vardagen.

 

Speciellt dessa stunder får mig att överleva vardagen med alla måste som jag sätter upp för mig själv. Men ikväll är det bara jag, drömmarna och soffan. Kan det bli bättre? Nej, jag tvivlar på det.

Sakta vaknar du upp bredvid mig och jag kan känna sakta hur din puls ökar för varje liten sekund som går. Denna stund är den vackraste på hela dagen. Jag ligger tät intill dig när du sakta vaknar upp efter ännu en hård natt ute på nattklubbens dansgolv. Vilken underbar kväll det blev till slut och jag som nästan hade glömt bort att den där känslan fanns kvar i mig. Har man inte upplevt den där känslan av att slippa allt för att sväva iväg i kärlekens rus är det också svårt att återväcka endorfinerna som det medför.

 

Men jag hade inte tappat bort allt utan någonstans långt där inne fanns en liten gnista som bara väntade på att tändas upp. Och det gjorde du på ett vackert sätt bara genom ditt leende, som nu sakta kom tillbaka till dig.

 

Utanför hade solen precis börjat lysa sina första få timmar som vi fick ta del av tillsammans. För inte var det många ljusa timmar under dagarna men vi hade lärt oss att ta del av den lilla stunden vi fick. Precis så som jag hade lärt mig att bara njuta av all tid jag fick tillsammans med dig. För jag vet att en dag kan det vara över och då sitter jag här själv igen.

 

Så länge njuter jag av varje litet andetag du tar vid min sida. Hoppas du känner likadant som mig.

 

 

Det är inte lätt att veta vem det går att lite på och inte lita på. I många fall tar jag det som en självklarhet att kunna prata med alla för att sedan ha tillit till folk. Ofta är det faktiskt inte så i den värld vi lever i. Och jag vet också att jag är en del av detta spel som pågår under allas tysta medvetande. Frågan kvarstår ändå, vem går det lita på?

Bredvid mig står ett glas vin fyllt med vit som jag druckit till middagen. Ikväll blir det en lugn kväll här ute i skogen precis som det brukar vara. Däremot har dagen varit helt fantastisk som jag spenderat tillsammans med min mamma vilket inte blir speciellt ofta när det alltid är fullt upp. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord. Besökt gravar. Spenderat pengar på kläder. Slagit ihjäl tid på att sitta på café. En trevlig dag med mängder av olika inslag, kanske är jag själv om att tycka att tiden med sina föräldrar är en underskattad tid. Jag är tjugoett år och älskar att vara med min familj men ibland kan jag sakna en tjej att dela mitt liv med. Mamma och jag pratade om detta idag bland annat.

Det här med bloggande har ju vuxit till en väldigt stor värld de senaste åren, men det har ju faktiskt funnits länge. Längre än vad många tror. Tänk bara på hur mycket media uppmärksammat detta fenomen den senaste tiden, men visst har det funnits länge. Visst har väl alltid bloggar existerat så länge internet har funnits. Tänk liksom de första hemsidorna som uppkom, troligtvis var det ju någon som skrev om någonting utifrån sin synvinkel precis som många gör idag också. Dock kan jag inte påstå att detta var bloggar som det är idag. Hela tiden har detta utvecklats samtidigt som det vuxit konstant. Förra året kan vi väl utnämna till året som allting slog till som en bomb i Sverige med alla dessa stora personer som blev kända genom att berätta om sina lev samt dela med sig av sina åsikter. Och visst är det ett väldigt smart koncept. Men ibland kan även jag som skriver varje dag. Läser hundratals bloggar. Och svarar på mängder med kommentarer tröttna. Visst är det roligt och trevligt men det dyker hela tiden upp folk som härmar rakt av från andra. Det kan jag fördöma helt, men jag är precis likadan.

Dimman drar över ängen i det färggranna landskapet där jag sitter och vaknar till efter ännu en natt med sömn som min kropp kräver. För stunden är jag inne i en rutin som innebär att jag hoppar i säng redan vid elva tiden på kvällarna för att kliva upp vid sju. Jag kliver upp trots att jag inte börjar förrän vid tio eller ibland till och med senare, är jag en maskin? Ibland tror jag det faktiskt men jag trivs bra med att göra det jag gör just nu. Mitt liv är hur bra som helst och allting går min väg. Skolan flyter på precis som den ska göra. Jobbet går inte bra, har inget jobb faktiskt. Träning går inget vidare, eller jo jag kämpar på varje dag på gymmet. Här ger jag inte upp i första taget. Kämpa, kämpa, kämpa!

Kom nyss in från en promenad ut i höstregnet. Inledningen kändes väldigt bra med en blå himmel och sol men så snabbt det kan ändras. Och det gjorde det idag, helt plötsligt var det regn och stora droppar. Har blivit rätt många promenader numera med tanke på att min mamma bara har steg i huvudet.

Trädens alla löv ligger på marken istället för att hänga så vackert som de tidigare har gjort under hösten. Den kalla vinden blåser med sin kraft genom mitt hår när jag promenerar min dagliga tur mellan bussen till skolan. Jag får någon slags flashback när jag passerar förbi min gamla gymnasieskola där jag spendera nästintill varje vardag under 3 års tid och nu är allt förbi. Det är historia idag och vad mycket som är historia. Jag passerar förbi Knäppingsborgsgatan där jag vet att min gamla skola ligger där jag också spenderade 3 år av mitt liv. Och det var nog den bästa tiden, varje dag var unik på alla sätt och alla tävlingar vi hade till skolan i vårt cykelgäng utifrån Smedby. Tror vi var 8 personer när vi var hela gänget.

 

Visst ska man inte bara se tillbaka i tiden utan blicka framåt men för att få en bild över ens liv måste man ju se bakåt. Alla dessa stunder som jag spenderat med idrott och träning under mitt liv. Det känns absolut inte bortkastat utan har givit mig mängder med erfarenheter som jag kan dra stor fördel av idag. Efter gymnasiet var min väg säker och spikrak enligt mig själv. Ekonomi var det jag skulle ägna mig åt, men vad fel jag hade. Det var verkligen inte mitt ämne. Efter fler misslyckande gav jag upp och sökte nya vägar, för det fanns inget ljus i tunneln.

 

Där dök KSM upp på ett papper och jag tog chansen att söka och kom in. En vändpunkt i mitt liv som jag kan se det idag. Älskar verkligen det jag gör om dagarna även om det kan kännas lite abstrakt många gånger. Jag hade en dröm om ekonom men ändrades till journalist men som det känns just nu ligger någonting inom kulturproduktion väldigt intressant. Vad är det tänker säkert ni, och det kan jag inte svara på.

 

Men varför ska allt ha ett svar?

Här sitter jag ensam igen och funderar över hur den kommande framtiden ser ut. Alltså kommande vecka, jag ser inte så mycket längre in i framtiden just nu. Kommer säkerligen bli en tuff vecka som jag går in i men avskyr att ha den tanken i huvudet på kvällarna. Sådant kan få mig att ligga i sängen och fundera i flera timmar. Det värsta som kan hända en faktiskt. Sedan vet jag att det inte är något värre än att man har ångest och inte får tillräckligt med sömn. Värre är det ju inte.

Utanför sitter de utslagna som jag just passerade förbi utan att ens vända min blick åt deras håll. Och varför i hela friden ska jag ens göra det, de har säkert fått mängder med chanser här i livet men inte tagit den. Nu är de på samhällets botten och kan inte ta sig upp. Som om någon bryr sig om detta. Skulle inte tro det. Istället lever vi våra liv precis som om ingenting hade hänt. Ensam går det inte ändra på problemet.

 

Detta gäller nog för det allra mesta här i livet. Däremot är ju det lilla viktigt för det är ju en del i det hela och vad är ordspråket säger. ”Tillsammans är vi starka”. Vänta nu dessa herrar som sitter här är ju många och borde ju faktiskt vara kapabla till att ta sig upp från botten, men det går inte. Tillsammans kämpar de säkerligen för att få ihop till den där flaskan sprit som krävs för att överleva vardagen och glömma alla bekymmer. Vad som skrämmer mig desto mer är att det säkerligen sitter någon på en plats högre upp i samhället och tjänar pengar på dessa människor. För var får de tag på spriten?

 

Jag ser dem genom fönstret där jag går i väntan på att spendera mina intjänade pengar från senaste månaden. Det brinner i min plånbok och utanför sitter dessa människor och skulle säkerligen göra allt för att byta scenario med mig. Frågan är bara vad de skulle lägga sina pengar på.

 

Mitt tips är spriten.

 

En drog som tar död på många men är så accepterad i vårt samhälle och hur kan den egentligen var det? Jo, svaret är enkelt . Det är en del av vår tradition och skulle inte gå att ta bort. Men vi borde kanske ställa oss frågan ibland. Varför? Prova någon gång att berätta om hur mycket, ta som exempel, LSD du tog i helgen. Då skulle folk rynka på ögonbrynen. Säger du där emot de klassiska att du drack så mycket i helgen. Rynkar någon på ögonbrynen? Kanske men absolut inte lika mycket.

 

Varför?

 

Är det en del av vår tradition, svar ja. Är andra droger farliga, svar ja. Är alla droger farliga, svar ja. Är det socialt med en öl till mat, svar ja. Är det accepterat att ta ett glas vin själv till maten, svar nej.

 

Vad är skillnaden? Prova någon gång att säga att du själv tog ett glas vin till maten. Börjar folk fundera, ja troligtvis. Snart kanske du är en av dessa herrar eller damer som sitter på parkbänken utanför fönstret. Nej, så långt ska vi väl inte sträcka oss.

Jag söker lycka och framgång i allt jag åtar mig att göra men oftast slutar det i att jag bara når halvvägs fram. Sedan sitter jag där med min ångest över att inte ha tillräckligt med kraft att slutföra det jag älskade.

 

Allt jag gör blir bara samma mönster av att hela tiden gå vägen fram till att det bara är en tredjedel kvar att färdigställa. Där faller jag. Jag faller ner djupt och långt ner som i en dal av frustration och ångest. En del av mig viftar lite med armarna och slår för att inte ge upp. En annan del av mig är borta. Precis som när döden tränger sig på, en rädsla alla bär på trots att det är det enda som inträffar alla. Vi alla föds och dör. Vad vi gör däremellan är upp till oss själva.

 

Vad är då lycka och framgång? Är det att göra någonting man inte riktigt vill men bara gör för att nå fram till slutdestinationen. Precis som många har sex med första bästa bara för att ha det överstökat. Att finna någon man älskar och litar på existerar inte längre. Alla har vi bråttom någonstans. Är det inte bort från någonting vi skäms över är det bort från punkt A till B.

 

Ska jag inte lyssna på den där delen av mig som skakar av vilja och inspiration eller ska jag slå ihjäl den också?

 

”Kasta inte bort din talang”

Ikväll kommer jag prata om kärlek i slipsens-live, därför tänkte jag att ni kunde läsa en liten text jag har skrivit kring ämnet.

Torsdag ännu en gång och imorgon är det fredag. Vad snabbt veckorna bara springer förbi och det känns som att man inte hinner med allt som ska göras. Ändå fylls mina dagar med mängder av saker som jag hinner klara mig igenom, ändå känns det som att jag missar mängder med andra saker. Hösten innebär stress för många och mycket nya saker som ska börja igen, allting kör igång för att hålla en sysselsatt genom hela hösten och vintern.

Allting börjar falla på sin plats. Allt börjar bli som det en gång var. Alla börjar finna sina platser där man ska befinna sig. Böckerna börjar fylla upp hyllorna inför höstens stundande kurser. Och jag gillar det på något sätt, det kan kännas jobbigt att gå tillbaka till vardagen igen, men jag har en känsla av att det kommer bli en bra höst. Vissa saker går inte som man önskar men andra saker går riktigt bra. Jag har haft mycket motgångar om vi ska se till det jag lagt ner min själ i, träningen. Men det finns så mycket andra saker här i livet.

Den senaste tiden har jag haft svårt att motivera mig till att skriva överhuvudtaget anledningen är väldigt enkel. Jag ställer mig väldigt skeptisk vissa dagar till att fortsätta med detta jag ägnar mycket tid på. Att ha en blogg är roligt på alla sätt men i vissa stunder tar det emot på något sätt, den där glädje till att utvecklas och underhålla är som bortblåst.

Ibland glömmer jag varför jag lägger ner mycket tid på att skriva inlägg, redigera bilder, lägga upp planering i vardagen för att ha kvar mitt ego som vuxit sig större, slipsen brinner i mig. Känns som att jag glömmer av vilken anledning jag kom hit till portalen och öppnade upp mig för er som läsare. Varje liten detalj ni kan se var ni än befinner er är väldigt genomtänkt ingenting lämnas åt slumpen vilket tar lite på krafterna. Sedan kommer vi till det här med andra bloggare som är stora i dagens samhälle där finner ni anledningen till att jag ställer mig skeptisk till det hela.

Kolla på topplistorna var du än vänder dig på vilken portal som helst dock främst på den jag cirkulerar på. Det går att vrida och vända på frågan om de menar allvar med allt de skriver eller är det ett spel de ägnar sig åt där det hela går ut på att göra sig själva till clownen allt för att underhålla. En helt oviktig fråga i den stora världen men den är väldigt avgörande i mitt dagliga liv när skrivandet och allt som kommer därtill i mitt arbete med bloggen, ska jag skratta eller gråta över hur verkligheten i den oändliga bloggvärlden ser ut. Svaret går inte finna idag utan kommer vissa sig när vi ser framåt kanske fem eller tio år. Kanske har dessa tjejer vuxit upp till något vettigt då, eller så kanske de fortsätter med sitt spel eller ärlighet. För vad ägnar de sig åt?

Åter till min inledande fråga över att motivera sig till att fortsätta lägga ner tid på detta och jag finner ett svar långt in i mitt inre som säger att de positiva delarna över vinner de negativa. Håller jag mig till det jag brinner för och har som mitt mål kommer gnistan tändas igen. Precis som det står här uppe när ni besöker, var dig själv i varje läge, det tänker jag fortsätta med.

Där har vi det. Elden brinner i mig och den säger jag borde göra vad mitt inre säger till mig. Borde följa mitt hjärta.