Först när allting är förlorat inser jag hur mycket du betyder för mig. Hur mycket de där smårörelserna betyder. Först när jag bestämmer mig för att avsluta min otroligt korta karriär inser jag hur mycket den betyder för mig. När jag äntligen bestämmer mig för att flytta till något märker jag hur mycket det betyder att ha en snäll mamma som ställer upp i hemmet. Föräldrar som finns där som backup och tar hand om det som jag inte hinner med, eller inte bryr mig om. Det är inte förrän allting är över som jag inser allt detta.

Någon sa att det är när man förlorar allt som man inser hur viktigt de där småsakerna är. När man inte har kvar det blir det så uppenbart. Allting fylls av en tomhet, där det tidigare fanns någonting som täckte upp luckan är nu borta. Bara minnen finns kvar och dessa minnen tänker jag på hela tiden, allt fint och allting bra.

Att avsluta en sak som man ägnat mycket tid på är svårt. Att avsluta ett förhållande som betyder mycket för en är ännu svårare. Även om tiden kommer läcka alla sår är det inte lätt. När man äntligen lyckats göra det kommer alla frågor om varför man gjorde som man gjorde i det läget. För en själv är det bara uppenbart att jag kände att det var bäst för mig. Men då kommer ett problem, alla i omgivningen bryr sig om det beslutet du fattat och som du nu måste försvara.

De minnen jag har kvar av den tiden som har gått ångrar jag ingenting utav. Många kan säkert se ett avslutat kapitel som ett glömt kapitel. Jag tror inte på det, för visst kommer det alltid finns kvar inom mig. Inom oss. Inom dig. Inom vem som helst, vissa spår försvinner aldrig och bra är det.

När man nu sitter där under solen och tänker tillbaka på allting är det med stolthet och glädje som man gör det. Visst finns det saker som man skäms över men det hör väl till? Alla gör väl snesteg ibland. Ingen är väl perfekt även om vi sänder ut signaler till vår omgivning om att allt är PERFEKT. Där ligger en rädsla som jag har, eller många med mig, varför kan man inte visa om man mår dåligt? Det kommer en vändning här någonstans, från alla minnen till att må dåligt. För tänk efter hur många gånger har du hört någon säga att personen inte mår bra. Det är bara i riktig kris som vi erkänner detta. Men visst hör det till livet att det går upp och ner, hur skulle det annars se ut?

Om alla går runt och är glad hela tiden. Ibland är man glad, ibland är man ledsen. Mitt i allt detta blir allting till minnen. Någonting som vi alltid kommer bära med oss, även om det kommer uppstå luckor någonstans där och då. Inte fören då upptäcker man hur viktiga vissa saker är, och mycket handlar nog också om att våga gå sin egen väg utan att bry sig om alla andra. Det är vad jag vill tro i alla fall.