Mörkret ligger som en tät dimma över dina tankar. Du kan inte riktigt se vad som är falskt och vad som är äkta när allting den senaste tiden bara har fallerat. Allt det som var så bra förut känns väldigt långt borta nu. Då satt du i en ring med dina vänner. Nu sitter du där ensam och ångrar allt du gjort. Att du kunde lita på dem du hade i din närhet var en självklarhet för dig, men visade sig vara helt fel. Sviken. Besviken. Finns riktigt inga ord för hur du ska beskriva din känsla som du bär inom dig. Tårarna som faller ner för din kind är bara tårar, men i dessa tårar finns en tung verklighet.

Du som hade allt och lite till. Alla som såg upp till dig och hade dig som sin stora förebild. Dina vänner som alltid pratade så gott om dig och alltid ville ha dig i din närhet. Allting var bara ett spel och nu sitter du här ensam med verkligheten framför dig. Hur kan man vara så blåögd och dum att du kunde tro att det var sanningen du såg framför dig. Samtidigt är det lätt att vara efterklok nu med facit i hand. Bitterheten smyger sig allt större. Det finns en sak som du vill göra just nu, möta slutet. Skriva ett avslutat blad i din bok.

Där och då när du befinner dig allra längst ner på botten av livet dyker det upp en person i ditt liv som förändrar allting. Din livshistoria får inget avslutat blad utan ett helt nytt kapitel. Den besvikelse och tomhet som fanns där för bara några ynka dagar sedan är som bortblåst. De vänner som du tidigare haft skiter du fullständigt i nu. Visst ibland händer det att du tänker på alla fina stunder ni haft tillsammans, men allt var bara ett fint spel som du inte kunde genomskåda.

Du kanske inte har allt som du hade förut men vad gör det. Nu har du en bästa vän som du kan lita på till 120 procent. Är inte det mer än att ha allt?