Vinden rycker tag i mitt hår när jag i högt tempo rör mig framåt. Publikens jubel gör att allting går mycket lättare och mina ben känner inte av tröttheten. Men egentligen ska det inte gå att springa så snabbt som jag gör med den lilla träning jag har. Ändå går det riktigt bra och jag bjuder på ett litet leende. Jag ser någon jag känner mitt i folkvimlet och vinkar lite diskret utan att få någon respons tillbaka, men jag bryr mig inte om det. Istället glider jag vidare i mitt tempo i mina orange svarta Nike skor. Allting känns så bra. Det bara flyter och jag har ingen känsla av att krafterna skulle ta slut.

Men så plötsligt kommer den där känslan ikapp mig. Helt min kropp känns orkeslös och tom, precis som att någon tryckt på knappen. Knappen till all min kraft som är som bortblåst.

Vinden vänder och nu går allting tungt. Allt det som jag en gång hade under träningen är som borta nu finns bara det tunga. Mina tankar som var så ljusa och glada finns inte längre kvar. Istället tänker jag ”Jag orkar aldrig” och det gör jag inte heller. Alla runt om mig som tidigare så väldigt trötta ut bara glider ifrån mig och nu är det jag som är i underläge. Och inte vet jag vad jag ska göra utan det är bara att gilla läget. För snart kanske det kommer igen.

Det där flowet.