Denna vecka skulle ju Kalle Nilsson skrivit sitt inlägg här hos Slipsens men han tog ledigt från det denna vecka. Han njuter av sol och bad i Palma på Mallorca medan vi andra får vara kvar i Sverige och vänta på den så kallade istiden. För det sägs ju att det kommer bli den kallaste vintern på 1000 år nu. Så om vi tyckte förra året var jobbigt så är det inget mot vad det kommer bli detta år. Så för mig som bor i en av Sveriges blåsigaste städer nu förtiden är det varma kläder från topp till tå som gäller och gärna inte någon halsduk som kan fångas i vindarnas grepp och lämna en bar i halsen.

Förra veckan hade jag precis lämnat Stockholm och börjat bekanta mig med omgivningen. Nu är det betydligt lättare att hitta till matbutikerna i närheten. Nu har jag även hittat till bussen som på 5-10 min tar mig till centrum med mysiga små butiker och trevliga caféer. Att Karlskrona har hela två stycken chokladbutiker kommer hjälpa mig massor under de kvällar jag saknar storstaden och behöver lite tröst. Inget botar ju hemlängtan och andra bekymmer som en bra chokladbit.

 

För än är längtan till storstaden för påtaglig. Än kan jag sakna att vandra gata upp och gata ner i Stockholm. Upptäcka ett litet guldkorn jag ännu inte stött på trots att jag bott i staden i 22 år. Här i Karlskrona kommer jag vara bekant med alla gathörn och gatustenar om ett par veckor skulle jag tro. Men med det menar jag inte att det skulle vara något negativt. Alla städer har sin charm. Stora som små. Det gäller bara att komma in i stadens vaggande. Lära sig stadens rytm, känsla och doft. Sen är jag som hemma.

 

Senaste veckan har jag legat sjuk i feber, troligtvis ett virus så mina stadsbesök har varit få. Letandet efter jobb och någon eventuell syssla har varit lika med noll. Men nu när jag börjar känna mig bättre ska jag ut och göra stan. Till nästa gång har jag förhoppningsvis fått ett jobb eller iaf sökt järnet.

 

Denna gång tänkte jag bjuda på ett recept som kommer användas mycket nu under den kyliga vintern. Det är ett alternativ den Amerikanska Applecider och kan drickas betydligt längre än vår stolthet glöggen.

 

Till dess, varma kramar från Eleonore

http://fikamed.blogg.se

 

---

 

Vintrig Varm Äppeljuice

1 liter färskpressad äppeljuice
4 kryddnejlika
10 kryddpepparkorn
2 stjärnanis
1 kanel
½dl färskpressad citron
1-2msk honung

Blanda äppeljuice och kryddor i en kastrull och låt koka upp
Lägg på ett lock och dra av från värmen.
Låt stå och dra en halvtimme.
Sila bort kryddorna.
Tillsätt citronsaft, söta med honung och värm drycken igen!

Hej alla glada!

Nu är det dags för mig att skriva ett inlägg igen. För två veckor sen var jag en glad Stockholmsbo lyckligt ovetandes om flyttbesvär och svårigheter. Jag var då naiv och tänkte att nästa vecka blir det lite upplock av flyttlådor, span på stan efter ett bra ställe att jobba på och mysiga powerwalks längs vattnet.

Nu vet jag annat. Stockholm var inte redo att släppa iväg mig när det efter lassning av kartonger och möbler blev dags att ge oss av mot Blekinge och Karlskrona. Stockholm tyckte att vår bil skulle dö mitt på motorvägen vid Södertälje. Generatorn till batteriet hade dött och batteriet laddades snabbt ur. Istället för att åka mot vårt nya hem, börja lassa av vårt bohag sen krypa ner i vår sköna säng i vårt nya sovrum så hamnade vi på ett trevligt hotellrum på Scandic.

Med en smaskig hotellfrukost i magen kändes det som om Stockholm äntligen kunde släppa sitt grepp om oss. Ett dygn extra krävdes för att vi skulle få åka. Bilen var fortfarande död men tack vare föräldrars generositet och välvilja blev vi hämtade med trailer för att sakta rulla ner mot vårt mål. Ett nytt liv i en ny stad.

Nerfärden blev ju minst sagt händelserik och en flytt utan dess like. Men inte slutar det där. Inte trodde jag att det skulle vara såhär att starta om på nytt. Det är inte bara att få lägenhet, en syssla och sen är det klart. Alla dessa småsaker man inte tänkt på innan.

Hur lång tid tar det egentligen att få ordning i skåp, alla rum?

Vart ligger närmsta affär?

Vart går bussen till Centrum?

Vart är bästa fikastället?

Första besöket till närmsta affär som ligger 500 meter bort blev en skön timmes promenad med mina reklamskor. Att jag inte alltid kan vilket som är höger och vänster ledde mig åt fel håll. Räddningen blev dagens teknik i form av gps i mobilen och snart var jag på rätt väg igen. Nu kanske det kan ta mig 5 min nästa gång att gå och handla. Men samtidigt är det ju bra med alla dessa felsteg så jag får användning för reklamskorna och får lite motion.

Till nästa inlägg ska jag förhoppningsvis ha hittat till busshållplatsen med så jag kan berätta om mer om mina bravader i Karlskrona. Då ska jag förhoppningsvis ha hittat mitt favoritcafé och ett jobb att gå till varje dag. Under tiden kan ni få receptet till min lätta och väldigt goda Schweizerkladdkaka för mer ätbart i Slipsens!

 

---

Schweizerkladdkaka

 

100gr smör

3dl socker

2 ägg

1½dl mjöl

1½tsk vaniljsocker

4msk kakao

150gr Marabou Schweizernötschoklad

Smält smöret och låt svalna något. Vispa socker och ägg till en jämn smet. Blanda de torra ingredienserna i en bunke. Rör ner i äggsmeten och tillsätt smöret. Hacka chokladen i grova bitar och rör ner i chokladsmeten. Häll upp i en form och grädda i ugnen på 175grader i ca 25 min.

 

Ha det fint till nästa gång!

Kramar från Eleonore

http://fikamed.blogg.se

Drömmen om den stora världen, rikedom och framgång. Någonstans finns den där för alla, mer eller mindre. Alla har vi våra egna vägar att vandra, du väljer bara riktning själv, oavsett vad din bakgrund tidigare skulle ha styrt dig. Och längs korridorerna i Novaskolans smutsiga lokaler satt dom med hårdare attityd, dom som aldrig hade större drömmar än att sätta knivar i varandra och få respekt av människor i samma krets. Det var dom som "kom från bakgator, skulle bli vår tids slödder och samlade anmärkningar i polisen register innan livet ens hade börjat". Jag vet inte vad som hände sen. Jag har inte sett någon sen dess. Högstadiet var en annan tid och också där drömmen om den stora världen fick sin start.

Jag "flyttade hemifrån" när jag var kanske tolv. Och jag sjösatte mina drömmar på gröna marker med bunkrar, flaggor och golfbollar. Jag bodde på träningsfält, banan och tävlingar runt om i landet. Det enda jag tänkte var hur bra jag skulle bli. Den där oförstörda inlevelesen, känslan av att inte veta hur verklighet fungerar, att aldrig föstå omvärlden eller inse vad som är begränsningar och möjligheter. Det enda jag såg var hur mycket bättre än resten av världen jag kunde bli. Och det fanns varken hinder eller begränsningar, jag skulle bli det bästa som någonsin kommit fram. Inuti mig fanns det aldrig något tvivel. Jag hade inte bestämt mig (för det behövde jag aldrig), jag visste redan att jag skulle bli den största genom tiderna. Och det var aldrig märkvärdigt på något sätt.

Någonstans på vägen försvann den där oförstörda känslan. Någonting gick sönder. Och motgånger var någonting nytt. Tänk att den bild man så länge haft fick andra nyanser och nya färger. Man började inse, förstod vad verklighet var och kanske med tiden anade att så länge kurvan pekar upp finns aldrig något motstånd. Det var så nytt men även visdomen om motivation blev en främmande term. Min framtidsbild som världens genom tiderna bästa golfspelare tog slut och alla mina bilder suddades sakta ut med en allt mer svagare kontrast. 

Idag är jag ytterligare år längre fram. Och alla drömmar om världen har så många färger som tidigare inte fanns. När jag idag tänker tillbaka på den tiden inser jag att drömmar som barn är ovärderligt och lika viktigt som kärlek från mamma och pappa. Du har någonting att försvinna ifrån, någonting som är som en annan planet, precis som i sagorna. En plats där förståelse om verklighet inte existerar och begränsningar aldrig uppfinns. Även om drömmar med tiden omformas och bearbetas av dig, människor omkring och ödet så borde mammor och pappor som aldrig tillåter sina barn att åka till en annan planet för att leva ut sin drömmar att skakas om. Och vad dom som alltid satt längs korridorerna i Novaskolan hamnade vet jag inte. Kanske drömmarna aldrig växte, ändrades eller dog. Kanske har dom var och en knivarna i handen än.

Hej Allihop!

Idag dyker ett nytt inslag upp här på Slipsens. Det är dags att föra in lite mer ätbart i denna blogg eller vad tycker ni? Då Marcus här berättat att han inte är en hejare på det här med att baka så tar jag och hoppar in här ibland. Varje blogg har ju en bild på sin latte eller dagens middag men vi tar det steget längre. Det är startskottet för mig att börja gästblogga. Så vem är jag?

Mitt namn är Eleonore. Jag är en glad, sprallig tjej på 22 år från Stockholm. Jag har precis lämnat mitt jobb som biträdande butikschef på ett lunchställe för ett liv i Blekingestaden Karlskrona. Min sambo har denna höst börjat en utbildning i staden och jag tvekade inte en sekund på att följa med. Vad gör man inte för kärleken? Kände att det var dags för en nystart och lite miljöombyte skadar inte.
Nu är jag jobbsökande inom cafébranschen, en bransch som jag har nära hjärtat. Med min passion för bak och fika så driver jag även bloggen FikaMedEleonore. Där tipsar jag om caféer, recept och annat kul på marknaden.

Varannan vecka kommer jag dyka upp här med inlägg innehållandes allt från recept till betraktelser på stan vad gäller ätbart. En av betraktelserna kommer bl a vara hur det är som storstadstjej och komma till en småstad. Är det verkligen tråkigare när det är mindre? Kommer verkligen utbudet på nyheter senare? Många drömmer om storstaden men är det så mycket mer spännande? Detta och mycket mer kommer vi få chansen att reda ut här i mina inlägg.

 

Ha det toppen!

Eleonore

http://fikamed.blogg.se

Hej allihop!

För någon vecka sen fick Marcus gästblogga hos mig på Fika med Eleonore och nu är det min tur att skriva några ord här. Marcus talade om att det var en stor ära att få skriva ett inlägg och jag kan bara säga detsamma om att jag får göra ett inlägg här på Slipsens.

Så vem är du jag? Eleonore heter jag och skriver bloggen Fika med Eleonore. Jag är en 22 årig tjej från Stockholm men som snart lämnar storstaden för ett liv i Karlskrona. Det är en spännande resa som väntar och som tur är finns både mängder av caféer och möjligheter att skriva spännande inlägg även där.

Något som jag och Marcus har gemensamt är intresset för att skriva. Själv får jag ju skriva av mig på mitt sätt genom recensioner och tips om nya saker bland godsaker och annat. Marcus å andra sidan använder sin blogg för att få ut sin journalistiska talang. Genom intressanta välformulerade inlägg, intervjuer och sin live-sändning inspirerar han verkligen till att använda bloggen för att nå ut till andra. Detta driv och denna glöd saknas tyvärr i många bloggar idag då det blivit ett så stort intresse för folk att blogga. Det finns mängder av bra bloggar men minst lika många ointressanta.

Marcus är en av de trevligaste man kan möta. Vi träffades en eftermiddag för ett tag sen och snart ses
vi igen på Blog Awards vilket vi båda ser fram emot. Det ska även bli kul att få träffa många andra på galan som delar intresset och livsstilen. Ska du till Blog Awards, ta isf chansen och träffa Marcus och mig där!

Ha det så fint!


Kramar från Eleonore
http://fikamed.blogg.se

Ni vet ju redan att jag är väldigt öppen mot att ta in andra bloggare på min blogg och denna gång har jag fått en gästbloggare som vill skriva lite. Självklart får hon göra det också, så här får ni veta lite mer om Elin. Snart kommer en intervju men nu drar jag till Stockholm!

---

Hej!

Super rockigt att få gästblogga här hos MarCus, tackar och bugar.. säger man verkligen så? Jaja jag sa så nu iaf :)
Då kanske ni undrar vad det är för typ som MarCus har tagit hit till sin blogg JO det ska jag tala som snabbare än vinden! Mitt namn är Elin Kärlek, egentligen heter jag Elin Amour men eftersom Amour betyder kärlek brukar jag köra med det tycker det låter lite mer rockigt. Jag är 20 år gammal och är en äkta bonnatös, inte fin i kanten någonstans så att säga.

Almenacka vad är det för skit? Jag lever varje dag som den kommer och försöker göra varje dag till den bättre, men sen så finns det ju piss dagar när allt går fel och sånt, men dom slänger vi upp på hyllan och struntar i. För idag skiner solen, iaf hos mig vet inte hur det är hos er. hähä.

Om man jag beskriva mig själv med tre ord skulle det nog bli. Envis,snäll och rolig! Jag brukar få den uppfattningen av andra! Markus då, jag tycker han verkar vara en riktigt guldklimp. Han är en öppen och trevlig person av det jag har läst och av det jag har snackat med honom. För er som läser hans blogg så fortsätt med det! Ja det var nog allt jag hade på hjärtat, om ni vill ta reda på mer om mig kan ni ju kika in i min värld... min blogg alltså http://elinamour.blogg.se

Sen kanske ni vill se vad det är för skum bonde-brud-mes ja välj själva som som har skrivit!

Sommaren är påvgä att stänga sin dörr och som vanligt frågar man sig själv var den försvann. Alla dessa planer och drömmar som man hade. Plötsligt är den ljusa tiden över. Allting gick så fort. Nu när porten stängs är det med en slags ångest som det sker. Sommaren som gick så fort, det är knappt så man fick någonting gjort. Den ljuva sommaren som vi minns som nu ej längre finns. Nu är hösten snart här och knackar på vår dörr, man blir dyster och deppig som aldrig förr. Jag minns din ljuva röst som inte längre finns kvar. När solen stod som högst i somras mådde vi som bäst. Att få vara med varandra utan några krav, nu är allt det över. Hösten kommer inta bara med mörker utan även med mängder av krav. Alla dessa måsten som vi tycks ha glömt bort.

Hösten är årets dystraste årstid, man känner att man måste ta tag i saker igen. Barnen börjar en ny termin och de vuxna börjar jobba igen. Rutiner kommer åter, ja det är precis lika jobbigt som det låter. Kontrasten mellan sommar och höst är väldigt uppenbar. Från att ständigt vara ledig måste man nu vara på plats. Flera ord som inte används på ett tag kommer åter, så som "måste" och "bör".

Att vi kan se tillbaka på det ljusa gör allting lättare, vi kan vandra omkring med våran minnen. Minne om sol, vänner och bad. Det låter som en klyscha, men sommaren är underbar. För att inte tala om våren. Då öppnas alla dörrar som nu stängs. Nu finns bara minnen kvar av sommaren som var. Jag drömmer mig bort till den ljuva sommaren som har gått. Jag längtar efter att få känna den igen, att få gå barfota på en äng och sova i en hängmatta som om det vore en säng. Nu är det långt kvar tills sommaren är här igen, men i våra drömmar finns den kvar än.

(Denna text skrev jag tillsammans med en tjej som är helt fantastisk på att skriva. All tack till henne!)

Idag är den stora dagen för året, i varje fall för Marcus ”Slipsen” Åberg.  22 år.

Inte klokt, jag minns ju när du var nyfödd. (Kontentan av den meningen är väl; att du är ung och jag inte äldre än att jag minns vad som hände för 22 år sen).

Födelsedagsfirandet har väl ändrat sig med tiden, som allt annat. Speciellt så här på landet, där vi bor. När jag var barn firades inte bara födelsedagar utan även namnsdagar. Kanske inte av alla, men vissa firade desto fler. Minns Tant Anna, hon med handdukarna – för er som hängt med här ett tag. Hon åkte runt till alla sina vänner och släktingar på alla möjliga bemärkelsedagar. På sommaren med cykel och en kaka eller tårta på pakethållaren. Och på vintern, när det gick pga snö och is, tog hon sparkstöttingen och satte en tårta i en kartong på sitsen. En gång mötte hon mjölkbilen på vägen, det var Lucia och hon hade vitt linne på sig. Chauffören trodde att han såg ett spöke och nästan körde i diket. Men hon brydde sig inte om det, hon skulle ju ut på uppvaktning. En lycklig människa som levde sitt eget liv utan att bry sig om vad andra tyckte eller sa. Härligt med såna människor, eller hur?

Hon var ju ofta hos oss också, minns inte om jag fyllde 10, 11 eller 12. Men hon kom med paket, hade kameran med och tog foton. Den gången var jag väl inte så speciellt glad över besöket, utan ville vara på ”mitt” rum och lyssna på radio. Tog med transistorradion och skulle gå upp för trappan till rummet. Efter kom Tant Anna och skulle hjälpa till, vilket inte jag tyckte behövdes. Så jag blev sur, hon blev arg och mamma fick ett nytt problem att lösa. Sur unge och tjurig tant kan nog gå på ett ut att få på humör igen. Men hon lyckades nog med det också. Minns i alla fall inget annat.

 

Det som var bäst med hennes besök hos olika människor är - idag, efter så  här lång tid - just kameran. Vi hade väl ingen direkt fotograf i familjen, men tack vare henne finns det en hel del kort från den tiden. Idag är det ju så vanligt med foton, inte minst mobilkamerorna, att det nästan spårat ur lite.

 

Efter att ha varit inne på ett antal bloggar och kollat, blir jag glad för det stora fotointresset som finns där ute. Och då menar jag med seriösa bilder, både naturbilder och annat. Hoppas bara att det går att spara till framtiden. När man blir lite äldre är det jättekul att ta fram de gamla fotona och kolla på, de förstärker ju minnesbilderna. Kanske behövs när ”Alzheimer Light” sätter in.

Födelsedagar ja, när jag fyllde 18 fick jag en present som gjorde mig jätteglad. En stereo!!! (Mina syskon blev också glada, minns jag. Eller hur, minns ni det?) Den är sönderspelad och åkte till returpunkten förra året. Men det satt långt inne att kunna göra en sån förskräcklig sak, kasta något så speciellt. En annan present jag blev glad för var ett tårt/kakset; tårtspade och kaktång i fint mönstrad metall. Den finns kvar, använder ju inte sånt så ofta nu. Men ibland åker det fram, vid högtidsdagar. Det är klart att jag fått många andra saker genom åren som gjort mig glad, ingen nämnd och ingen glömd. Men vissa saker etsar sig fast i minnet mer än andra.

 

Undrar lite på vad du Marcus har fått som finaste/bästa/roligaste present, än så länge?  Och ni andra som kanske läser det här? Det finns säkert mycket att tänka tillbaka på.

Förra årets födelsedag, Marcus, var nog på ett sätt den bästa. När det gick att sitta ute i trädgården och äta/fika 17 april. Det går nog inte i år, i varje fall inte utan päls eller dubbla filtar. Men oavsett: du kommer att få en bra dag hur det än blir, det vet jag. Så ta vara på den på bästa sätt! (Jag kommer över när jag får vakna, efter nattskiftet….)

 

JÄTTESTORT GRATTIS PÅ 22-ÅRSDAGEN!!!

Hälsar Faster Gunhild

 

 

…VANDRAR TILLSAMMMANS. Ett gammalt ordspråk, som stämmer bra in hos mig just nu.

 

Vi tar det roliga först, jag – som varit arbetssökande över ett år – har varit ute och jobbat några dar. Ett sjukvik, som kanske kan ge lite mera framöver, på ett jobb liknande det jag hade tidigare. Det kändes nästan som att komMa hem, några gamla bekanta ansikten och ännu fler nya. Det kändes bra, så nu är det bara att hoppas på framtiden.

 

Påsken gick fort, precis som jag trodde. Cecilia och Petter och deras pappa (min lillebror) var på fika en dag, annars var vi ensamma. Lite deckare på TV, god mat och kortare promenader och trädgården.

 

Syrener och plommon fick sig en omgång av busksax och såg i vårsolen. Bäst att hålla efter ifall det blir en gräslig sommar. Finns det nåt värre än att klippa gräs och fastna i alla grenar som sticker ut här och där? Resultatet blev riktigt bra, nu när jag fick bestämma. (Är rädd för att det blivit ännu bättre om jag släppt ansvaret till Gubben, men den smällen tar jag).

Sen har vi några stora björkar alldeles intill huset, som har släppt ifrån sig en massa kvistar i vinter. Nu är det borträfsat också.

 

På måndagen var det alldeles vitt ute när vi vaknade. Hur kul kändes det? Men, jag tog en dag vid datorn istället för i trädgården. Gjorde stora framsteg i min släktforskning. Håller på med pappas sida, är nere på mitten av 1700-talet på flera av grenarna. Där blir det stopp, dels finns inte så mycket inlagt på datasök och dels går det knappt att läsa vad det står. Men spännande är det!! Och nu förstår jag varför jag gillar ”lukten av jord och skit under naglarna”, nån slags omedveten arvspåverkan. Drängar/brukare och bönder är den genomgående titeln bland mina förfäder.

Kan starkt rekommendera att börja släktforska, det är nästan beroendeframkallande.

 

Tyvärr har jag fått ett tråkigt besked också, min sista morbror – 90 år ung, som jag skrev i vintras – har gått bort. Jag visste att han låg på sjukhus, han ringde igår em och berättade vad som hänt och i natt somnade han in. Jag saknar honom redan. Vi hade så många, långa trevliga telefonsamtal om allt möjligt. Men mycket om hur det var förr, han ville hålla kontakten med sin hembygd och jag tyckte om att höra honom berätta. Det är något jag önskar att alla får uppleva, den där nära kontakten olika generationer emellan. Man ger och tar, betyder något för varandra även om man lever i olika miljöer/världar. Jag vet ju vad hans barn med familjer måste gå igenom. När båda föräldrarna är borta blir det tomt…

 

Tomt ja, det är det i mitt huvud för tillfället (en del säger att det alltid är det). Jag får väl använda min gamla (nu väl-)bekanta metod för att ta mig upp ur mitt dystra tillstånd. Det blir nog att baka några limpor imorgon bitti, vet inte varför jag kommer på ljusare tankar av det. Men så är det bara. Tur att det finns nåt att ta till.

 

Har ni några bra knep för att bli på bättre humör? Alla svar tas tacksamt emot!

Hälsar Faster Gunhild

 

 

 

 

 

Tänk, redan påsk och jag som fått hänga på den här platsen sen 1:a advent.  (Vill ni ha förnyelse får ni

vända er till ”chefen”). Tiden går fort när man har roligt säger man ju. Och det stämmer!

Slipsens borde vara självlysande, av glädje, på blogghimlen för tillfället. Våren är här på riktigt!  Krokusen blommar. Marcus är, som han själv skrivit, kär. Fåglarna har börjat bygga bo i fågelbordet (av alla ställen!!), så nu får vi väl ha det kvar framme över sommaren (om de inte flyttar). Jag är lycklig över att ha hittat mina förfäder i gamla kyrkböcker och husförhörsböcker, alltså släktforskning. Kan det bli bättre? Det är möjligt, men varför inte passa på att njuta av all den här härliga livslusten som våren har med sig!!!

 

Min påsk kommer nog för övrigt att bli lugn. Ett eller ett par ägg, lite memma (finsk påskdelikatess, som efterrätt) och kanske lite sill och lax. Visst ser det gott ut med alla uppdukade middagar i tidningar och matprogrammen på TV:n. Den, ofta lyxmat, räcker för mig att ”äta med ögonen”, så satsar vi på maträtter vi tycker om på vårt påskbord. Det är precis, som jag skrev om i julas, att traditionerna har inte alls lika stor betydelse idag som när jag var barn/tonåring. Hur som helst brukar det bli bra ändå!!

 

Idag vet jag inte riktigt vad jag ska bjuda på från förr, men vänta förresten… Nu vet jag; ett äggrecept från min kokbok från 1879. Inte den jag lagar mat efter varje dag precis, men jag tror nog det här äggreceptet skulle funka idag med:

Ägg till aftonrätt.

Löskokta ägg skalas och läggas på en tallrik i litet vatten. Hvetebröd, skuret i fyrkantiga skifvor, brynes i smör, skarp sås (se såser) hälles i täckfat eller ock flatt porslinsfat, de stekta brödskifvorna läggas uti och på hvarje brödskifva ett ägg, med laxstrimlor i dubbelt kors över sig. Ätes utan något till.

Smaklig måltid!! Någon som vågar prova?

Kokböcker är något jag gillar. Tänk om jag en dag kunde få för mig att plocka ihop allihop på ett ställe och räkna dem, eller i varje fall ställa dem i nån form av ordning i bokhyllan. Undrar hur många det skulle bli i så fall? (Återkommer med svar). Gubben tycker nog att det är lite för många, men där håller jag inte med. Kan aldrig bli för många!! Däremot, kanske jag borde använda dem flitigare. Min favoritmat är svensk husmanskost, med vissa inslag från det finska köket.  Där känner jag mig säker, kan improvisera lite. En nypa salt hit och några pepparkorn dit. Hantverk?? Nja, kanske inte direkt. Men det brukar bli ätbart och – rätt ofta - gott. Recept med en massa ”konstiga ingredienser”, när man måste handla halva butiken för att få ihop till grunden, är inget för mig. Jo, om det är något man provsmakat och vet att det är gott. Annars är det slöseri med tid och pengar – enligt mig. (Där kommer min tråkiga sida fram igen).

 

Hoppas skafferi och kyl är fulladdade med det ni tycker bäst om till påskbordet. (Skulle det vara tomt finns det säkert nån att göra ett litet besök hos, mamma och pappa brukar vara ett säkert kort). Och att påskägget är fullproppat med alla goda onyttigheter!! Sen säger jag som på vädret på TV, solen kommer att skina på någon plats i landet. Hoppas vi allihop bor på just en sån plats, så vi får lite färg på kinderna igen efter all xxx. (Ni vet vad xxx betyder, men det är inget vi pratar om längre).

En riktigt GLAD OCH SKÖN PÅSK

Önskar Faster Gunhild

 

 

 

 

Hej det är Angelica som är här och gästar lite. De är nämligen så att jag och Marcus kom överens om ett litet inläggsbyte så de är därför jag är här och våldgästar. Tänkte berätta lite om mig själv och vad det är jag sysslar med.

Jag driver Brunettbloggen, ni har väl kollat in den? ;)  Annars är det dags nu!

Jag startade Brunettbloggen för att jag var så less på alla blondin bloggar ni vet " ååh jag vill förstora läpparna och jag haaatar människor över 50kg".

Min blogg handlar om mitt liv, allt från vad jag spenderar dagarna med till massa tips och roliga klipp/bilder. Det är en hel del humor i den för jag är inte en så seriös människa hehe Jag tar det mesta med en klackspark! Så om ni nu har orkat er igenom denna långa text så välkomnar jag er in i den rosa värmen i Brunettbloggen

---

Besök hennes blogg här!

 

 

… det är jag ju varje vecka på den här platsen.  Skillnaden idag är att jag erkänner det, bara så där rakt av. Jag kan förstå om ni redan tröttnat på den här typen av lördagsinlägg på Slipsens, men jag ska ändå bjuda på några gamla minnen. Mitt grundtema är ju förr och nu, och här kommer väldigt mycket FÖRR;

 

*Vasaloppet.  I år vaknade jag 08.30!! på morgonen - en timme efter starten, Gubben hade gått upp och satt igång TVn, kaffet var klart när jag kom ner. Det var då jag mindes hemifrån; det viktiga att gå upp i tid, kaffe till Vasaloppsstarten framför TVn (fick absolut inte missas), ofta nybakade Vårbitar (en del kallar dem kärleksmums, men inte vi här på bonnlandet) till förmiddagskaffet. Hela fm ett spring mellan köket (radion) och rummet (TVn) för att sista sträckan av loppet sitta still och titta och heja på vinnaren. Sven ”Plex” Petterson och Mora-Nisse, två viktiga personer i sammanhanget för att förmedla spänning och fakta. Hemma hos oss var mamma den som var mest aktiv åskådare, tätt följd av mina syskon. Mitt intresse = lite svalare. Men känslan/minnet ger puls idag!

 

*Lucia. Det var ungefär samma procedur där. Upp tidigt, kaffet klart tills Lucia kom, på TVn. Fast då var det ju saffran och pepparkaka, förstås. Vem var mest ivrig i den traditionen tror ni? Jo, just det: mamma.

 

*Sportlov. Där finns väl lite olika minnen, men bland de finare är nog från början av 70-talet. (Jojo!!) Tre bröder från stan (våra tidigare grannar) och två kusiner brukade fira sportloven hemma hos oss, tillsammans med mina tre syskon. (Helt ideellt. Mamma var sån;  ställde upp ,lite öppet hus).  Ett gäng på 7-8 ”ungar” strax under tonåren, som hade en kul vecka tillsammans. Som storasyster fick jag ”ansvaret” med mat och bullar. (Det gick åt lite grann!!) Första dan gick åt att ”springa av sig”, som mamma sa. Huset var upp-och-ner, och de var trötta till kvällen. Sen rullade det på, dag efter dag. På landet finns ju alltid nåt att göra, och brist på fantasi var det ingen av dem som led av. Sammanhållningen i ”gänget” var bra!! Sovplatser överallt, som en sovsal på ett läger. När de skulle åka hem till var och en sitt var det, kanske inte tårar, men lite sorgligt. Och tyst! Idag är det fina minnen, för alla inblandade.

*Påsken. På landet, djur: kor, kalvar, gris och HÖNS. Passande till påsken, eller hur? Föräldrarna hade en period, 60 -70-talet, rätt mycket höns. Äggen såldes till affären och till grannar och bekanta. Just vid påsktiden ”ruggade” hönsen och värpte inte så mycket. Typiskt, när alla ville ha färska lantägg till påskbordet! Mamma fick vara lite diplomat (hade hon inte så svårt för) och försöka fördela så gott det gick. Det var en period med många som kom och gick, ut och in i köket, en del skulle ha en kopp kaffe och blev sittandes vid köksbordet och en del hade bråttom hem. Ibland fyllde det på med en ny kund innan den förra gått hem. En socialt bra tid skulle man kunna säga!!  Att packa äggen var ju ett hantverk i sig; kolla/tvätta äggen (med en tuss doppad i utspädd ättika, för att skydda hinnan - det var OK på den tiden, vet inte idag), ta ett ägg i taget och packa in i bitar av tidningspapper och sen lägga dem försiktigt i en papperspåse.  Lite längre fram i tiden hade en del kunder äggkartonger med sig, som vi packade i. Mycket enklare. Det blev lite väl mycket ägghanterande en tid där, så jag åt inte ägg på några år. Men idag har det gått över. Tycker inte om bruna ägg (men bruna höns) och ägg med ORANGE (!?) gula, annars är det OK.

 

Om jag fortsätter längre är det nog risk för att jag börjar gråta, minnena tar över min tillvaro totalt. Sen måste jag väl spara lite till kommande krönikor också, om jag inte får kicken av Marcus.

Har ni märkt föresten vad den röda tråden blev den här veckan? Det var inte tanken kan jag säga, men ibland hjälper det inte att tänka – fingrarna löper iväg själva på tangentbordet. Jo, den röda tråden är: MAMMA. (Vad vore man annars?) Ha en bra vecka till nästa lördag

Hälsar Faster Gunhild

Du Marcus skrev för ett litet tag sen om Förtroende och Vänner. Ett (som vanligt) bra inlägg, som jag tror många känner igen sig i. Inte minst bland ungdomen; skolan är slut, examen är klar och livet går vidare. In i något nytt projekt: ny utbildning – kanske på annan ort, jobb – för alla som har tur med det eller kanske ”bara” en ledig period med att upptäcka vem man är – hemma eller ute på resa.

 

Vänskap är ju nånting som till viss del skapas av en gemensam nämnare: utbildning, idrott, jobb, hobby, grannar eller släkt t.ex. Den typen av vänskap kan nog ibland ha lite svårare att överleva en stor förändring av just den gemensamma grunden. Första tiden lovar man att det här ska vi fortsätta med, att träffas och ha kul ihop. Efter en tid så kommer man i ett nytt ”kollektiv” och livet går liksom bara vidare, i en lite annan riktning. Med nya influenser och kanske påverkan till nya/andra värderingar. - Livets utveckling, skulle man kanske kunna säga.

 

Sen finns ju naturligtvis de där äkta VÄNNERNA, med perfekt personkemi. Har man det ska man vara väldigt tacksam och vårda dem ömt. För det är ingen självklarhet att alla får uppleva just den känslan, att ALLTID känna sig så trygg att man vågar utlämna sig totalt till, dela livets hemligheter med en annan människa och veta att det vi pratar om stannar här. Det ställer ju samma krav på båda parter, naturligtvis, vara rak och ärlig och våga stå för det jag säger och gör + veta vad förtroende innebär!

Jag skrev nån flummig kommentar till dig då Marcus: att det förflutnas och framtidens vägar korsas titt som tätt. Och så är det ju egentligen hela livet. Tänk er t.ex. ett nytt jobb; känner först ingen och så upptäcker man ett namn/ett ansikte från förr. En bra vän öppnar upp för en gemenskap i gänget, och efter ett tag hittar man tillbaka till den där gamla vänskapen. En gammal ytlig kompis kanske i stället ”bara” blir en bra ”presentatör” men utan någon fortsatt direkt kontakt, man går vidare åt var sitt håll igen.

 

De gamla skolkompisarna från grundskolan har jag varit dålig på att hålla kontakt med. Slutade 9:an 1970, gillade skolan då – speciellt 9:an. Inte för att det var sista året, utan klassen var bra och lärarna var bra. Kul ämnen (ekonomi/handel) och inte minst skolresan till London (dit ”alla” unga tjejer åker och shoppar idag). Vi hade ett roligt skolår och en jätterolig skolresa. Men som sagt, kontakten har varit dålig. En del bor ju kvar på trakten, man nickar och hälsar i affären, men inte mycket mera. Det är nog helt mitt fel egentligen, jag har gått min egen väg med jobb och intresse. Skiftjobb i ”en hel mansålder” och fritidsintresset i jordbruket. Men det har varit mitt liv och jag har trivts!

Nu däremot har jag, inom ett par veckor bara, haft mailkontakt med ett par gamla skolkamrater som jag inte träffat på ca 40 år. Lite konstig känsla; vad skriver man om, hur mycket vill jag ”öppna dörren” och inte minst tanken: vem är jag idag? Nästa fråga: vem är de idag? Vi har ju alla blivit 40 år äldre. Då hade vi nog liknande ambitioner för framtiden. Flytta till stan, fortsätta skolan, hitta ett bra jobb och kanske bilda familj (inte nödvändigtvis gifta sig, för det här är ju 70-talet). Vad jag mest funderar över nu är hur de här kontakterna kommer att utveckla sig. Rinna ut i sanden efter ett tag? Eller kanske startskottet för en ev. klassträff? (Återträffar är inget jag egentligen tycker om; att sitta och jämföra sina liv och se vem som lyckats bäst. Njaaa…) Men, tiden får utvisa! Spännande!!

Tänk er själva 40 år framåt; hur skulle ni känna att ta fram ”förr-i-tiden” till nutid igen? En dum fråga kanske, men nu är den ju ställd. Någon som känner för att svara?

Visst är det väl så att man ska leva: i nuet och satsa framåt. Även om det kan se problematiskt ut att komma dit man vill, så finns det hela tiden alternativ – även om man inte förstår dem förrän efteråt ibland. Öppet sinne – älska livet – inte minst våga leva DITT liv

Hälsar Faster Gunhild

Här har ni en sån där tråkig människa som trivs hemma, och inte har några större behov av att fara runt överallt och vara med på allting som sker. Det är klart att det händer då och då att vi åker bort, släktresa till Finland varje år och lite annat. Men som sagt, inget fel på hemma.

 

Jag utlovade ju en ”inredningskrönika” när jag slutade förra veckan. Det var nog det dummaste jag gjort på länge. Mitt hem skulle inte platsa i någon inredningstidning, inte ens en muséumskatalog (heter det så?) tror jag. Det består av ALLT, i en salig blandning av modeller och åldrar på möblerna. Men för mig är de jättefina, många är arvegods eller sån´t jag fått (samma sak nästan). Och för mig har de en själ.  Flummigt, eller hur.

Kökssoffan och jag är nog lika gamla, från en morbror. Liten ljus snygg sekretär med klaff, skulle kastas på 60-talet. Bokhyllan, en mörk 3-delad trähylla med vitrin, köpt begagnad 1979. Ett mindre köksbord med Perstorpsplatta (bra att baka på, se bild), begagnat 1975. En liten låg snurrfåtölj, gul, köptes ny(!) 1978. Piano, inte speciellt modernt nu heller . En Stringhylla ligger i förrådet, brist på plats att sätta upp den på. På väggarna hänger tallrikar och bonader och tavlor, de flesta är sådant jag fått. En del nytt – en del gammalt. Som om inte det var nog, köksskåpen är från 50-talet; sneda med skjutluckor. Förstår ni? Hur kan man stå ut? Men då ska ni få svaret; jag står ut och trivs! Visst har jag nyare möbler också, naturligtvis. Det är väl det som är charmen, att blanda och ge.

Visst kan jag väl erkänna att det ser jättesnyggt ut med nya dyra möbler i ett snyggt hus, nytt eller nyrenoverat. Men det är inget jag är avundsjuk på, tvärtom. Jag skulle vara hypernervös att få märken och fläckar, och det behöver jag inte med mina saker. Om jag vill kan jag ta in huggkubben, med en tidning under, i köket och kreta till smörknivar av en bit ene. (Har några i lådan som jag gjorde för några år sen).  Eller Gubben kan fylla upp köksbordet med sin tillverkning av flugor till fisket. Visst låter det väl som att vi har det ganska mysigt? I varje fall väldigt fritt!! Och vi trivs, har jag sagt det tydligt nog?

 

Det här med inredningsmodet har jag svårt att hänga med i. Men nu i veckan såg jag en bild på ett nytt kök i 50-talsmodell. I ljusblått och vitt. Likadant som det vi har, fast mitt är sedan början av 50-talet och i vitt och ”mörk gammalrosa” (hur låter det). Så nu vet jag hur det är att vara, nästan, modern! Och det känns inte speciellt stor skillnad mot tidigare. Möjligen kanske att jag började se på tapeterna att de inte är helt nya, men det går ju att fixa. Och att kökslampan behöver bytas ut …

 

Undrar vilka färger som gäller och hur tapeterna ska se ut? Är de mörka fortfarande moderna, eller har det blivit småblommigt igen? Fondvägg eller inte? Där har jag inte alls hängt med. Å andra sidan brukar jag inte bry mig så mycket om det. Bara färgerna passar mig och tapeterna inte har för mycket mönsterpassning så blir det bra. Jobbet(f.d.) på tryckeriet och klichémontering med mm-passning och att tapetsera är lite lika. Noga med just passningen.

 

Vad ger ni för den här ”inredningskrönikan”? Förmodligen inte många getingar om det varit i Expressen. Men vem säger att allt ska vara perfekt? Inte jag i alla fall. Trivsel. Egen identitet. Frihet. Det är nog närmare rätt (?) svar. Sen vet jag att många inte alls håller med mig. Och det är rätt! Alla har var sin åsikt och smak, och så ska det vara. Absolut!!

Hoppas att ni trivs lika bra i era hem som jag trivs i mitt, så njuter vi av livet till nästa vecka!

 

Hälsar Faster Gunhild

Vad då, vad har hon nu fått för sig tänker ni nog nu. Men bli inte besvikna.

Efter några dagar med töväder tänker jag förstås på VÅREN. Alla Hjärtans Dag, en dag som tar fram vårkänslor, har redan varit. Nästa viktiga dag i almanackan med vårtecken är ju 8 mars, internationella kvinnodagen (eller hur tjejer?). Vad kommer sen; jo Våffeldagen/Marie Bebådelsedag 25 mars. Det är ett vårtecken t.o.m. för mig. De andra två är liksom advent är för julen, en väntan på den stora dagen.

 

Mamma berättade om när hon var ung, hon växte ju upp i en stor familj med äldre syskon. Just våffeldagen kom de, som hade möjlighet, hem och hälsade på. Mormor gjorde våffelsmet för ett helt, i varje fall halvt, kompani och gräddade våfflor på vedspisen. I ett våffeljärn som man satte ner i spisen, för att få bra värme, genom att ta bort lock och ev ring ”på plattan” ovanpå. Efter halva tiden vände man järnet och gräddade andra sidan. Till det förstås vispgrädde, egen från lagårn och handvispad. Äggen till smeten kom ju från egna hönsen, så kalaset blev väl inte så jättedyrt ändå. Men inte gjort i en handvändning precis. En sak som kännetecknar den gamla generationen är att de inte var bekväma. Ett främmande ord, lyxigt skulle nog en del ha sagt. Idag är det ju andra förutsättningar som gäller, så det går inte riktigt att jämföra.

Jag har också gjort våfflor på vedspisen, när jag var i tonåren, hemma. Med långskaftat våffeljärn som man använder ovanpå spisen (funkar på elspis också). Och jag kan intyga att det blir goda, saftiga våfflor när man gör så. Egen smet och bra värme. Men det är ju otroligt praktiskt med mix och el-våffeljärn. Lite grädde och helst hjortronsylt till. Eller hallonsylt. Eller frukt.

 

Det här med att vänta in våren; en annan positiv sak är ju att t.o.m. reklamen i lådan gör en glad – för ombytes skull. Mycket tips om vad vi har att vänta. Både nya vårgardiner, sommarmodet (för de som gillar det), tips om vårmat och inte minst allt som har med blommor och trädgård att göra. Nytt liv, sån´t som gör en glad för en längre tid. Ibland kan jag tycka att det räcker att läsa och drömma om hur jag skulle vilja ha det, för att bli nöjd och glad. Plocka ut de godbitar bara, som jag känner att det här klarar/hinner jag med, och satsa på det. Köpa några fröpåsar; tagetes, luktärter, kanske några andra sommarblommor. Bara inte frosten tar plantorna i år med, som förra året.

 

Lika härligt som det är när första tulpanerna kommer ut i affärerna, lika glad blir man när penséerna är på gång. De är så vackra. Och det bästa, att de är så tåliga att man kan sätta ut dem tidigt. Varje år tänker jag att till nästa år ska jag ha egna plantor. Gjorde det för många år sen, och det är praktiskt och bra. Blir ju inte lika kraftiga, men står sig länge när de fått växa i eget tempo.

 

Men, hur mycket jag än tjatar om våren, får vi nog vänta ett tag till innan den spaden kommer fram i trädgården. (Inte ett ord om snöeländet, nej inte den här gången!!). Krukväxterna borde jag satsa lite energi på, de är inte i bästa skick för tillfället. En som förvånar mig lite är mammas Novemberkaktus, en ganska stor historia. Den blommar nu igen, sist var i oktober. Inte jättemycket blommor men ganska fin ”under dammet”. Ska försöka att inte ta död på den, ett levande minne från mamma. Fingrarna är väl inte helt gröna, de blommor som överlever en längre tid utan vatten brukar trivas. Självsorterande krukväxtodling, kanske man skulle kalla det.

 

När vi ändå är i vårfönstret och botaniserar; några nya vårgardiner blir det inte. Jag har ett ”lager” med gardiner, som jag flyttar runt i olika kombinationer i rummen efter lust. Gamla och nya om vartannat. De flesta i neutrala färger, lite olika modeller. Men det kan vi kanske ta en annan gång – mina inredningsambitioner (eller brist på). Vi hörs ju igen och det snart…

Hälsningar Faster Gunhild

Hej svejs i snödrivorna!!

Jag vet, jag nästan lovade att inte ta upp ämnet snö igen. Men jag ska snabbt dra vidare. Måste bara beklaga mig lite, -27 grader i morse och snövallar som liknar en riktig äkta Norrlandsvinter. Samtidigt måste jag ju erkänna att det är väldigt vackert!!! Så stannar vi där.

 

Min ambition var att ventilera lite tankar om våren, men det får vänta ett tag. Det ligger för långt borta i min sinnesvärld just nu. Melodifestivalen däremot är ganska aktuell, eller hur? Det är väl ett program som många har åsikter om, rätt låt/fel låt? Med så många olika sorters låtar som är med numera i uttagningen är det ju inte precis lätt att hitta ”rätt”. Däremot är det nog en stor marknad för alla i musikbranschen, som ingen vill vara utan skulle jag tro. Erik Linder med "hur kan jag tro på kärlek”, som var med i lördags, gillade jag. Plus några till, kalaset är ju inte över än så vi får väl se vad det slutar med.

 

En annan aktuell sak är väl OS. Sport är ju inte mitt favoritämne, men det har blivit lite bättre på senare år. Gissa varför, jo Gubben förstås. Friidrott, skidor, hockey, backhoppning förstås (han är ju från Finland). T.o.m. fotboll kan jag titta på och tycka är kul, men inte så slaviskt att jag måste se allt. Det är ganska bra att ha ”varsin” TV, alltid är det något bra program (min definition) som krockar med idrotten.

 

I vilket fall, Sverige har ju inte fått så många medaljer som de hoppats på så här långt. Men vadå, det är ju Sveriges bästa som tävlar – mot Resten Av Världens bästa. Bara det är ju en vinst - och en prestation att komma så långt. Och jag tror nog att de tävlande är väldigt införstådda med det, trots att de mentalt alltid är inställda på att vinna. Vad som trissar upp förväntningarna är ju media! Det är på nåt sätt också förståeligt, alla vill ju ha ett SCOOP. Och helst alla tittare/lyssnare/läsare!  Kontentan av det här resonemanget verkar bli att alla gör sitt jobb, och vill dra det längsta strået.

 

Fortsätter jag att gräva i funderingarna, kommer jag fram till att det är nog så vi människor fungerar. I stort och smått har vi något som driver oss framåt, ett mål vi vill nå. Vi ska ju inte trampa på någon annans fötter på väg mot målet, men hur lätt är det inte att slinta lite. Att åka lite snålskjuts, att skryta lite mer än nödvändigt, trängas lite grann för att ta sig fram. Även om ingen är villig att erkänna det, eller ens är medveten om att man gör det p.g.a. fokuseringen framåt. OBS: det här är bara en fundering! Någon som tror att det skulle kunna vara så?

Helt plötsligt slog det mig, en liten sann historia om ärlighet. En gammal avlägsen släkting, bodde i sitt föräldrahem med sin sambo. De levde enkelt; ingen el/vatten inne, utedass, några kor, julgris och några höns. Telefon hade de däremot, och det var ju bra. De kunde ringa affären och beställa varor, så tog posten med dem dagen efter. (Nu pratar jag början av 60-tal, igen). Då fanns det fortfarande rätt många små butiker kvar här omkring, men de hade ju naturligtvis inte allt. Bara nästan - och lite till! Hur som helst, en gång hade tant Anna beställt varor på katalog – och det var inte så ovanligt. Den här gången var det bl.a. ½ dussin frottéhanddukar med extrapris på. När paketet kom hade de istället för handdukar skickat ½ dussin badlakan, med notering: handdukarna tyvärr slut, badlakan som ersättning till samma pris. Tant Anna, som var en mycket ärlig – och naiv, förmodligen – människa kunde inte ta emot det utan skickade tillbaka badlakanen. Hon hade beställt handdukar och det var det hon skulle ha, oavsett att hon tjänade på affären. Rätt skulle vara rätt! Hon var nog ärligheten personifierad! Min fråga är: skulle det kunna hända idag?? Själv tror jag knappast det.

 

Oj då, vad fort och lätt det gick idag att få till det. Måste knyta ihop säcken: viktigast i livet just nu är melodifestivalen, OS och ärlighet i valfri ordning. Om ni tycker det verkar flummigt, beror det på kylan i morse – hjärnan har inte tinat upp helt än. Men till nästa vecka, då…

Hälsar Faster Gunhilda

 

…borde jag slutat med förra veckan.  För så blir det nu i alla fall. Inte mera tjat om snö (fast det skulle jag kunna hålla på med länge, känns det som) utan om ”min lilla leksak”. Ja alltså min Ford Dexta, visade upp sig förra veckan. Min härliga lilla veterantraktor. (Knappt att Gubben får köra den). Egentligen ska jag inte skryta över den, för då kanske den går sönder av högfärdighet. Men jag får väl ta risken. Den här vintern har den gjort skäl för sig ordentligt, med snöröjning. När ”Gudrun” var (stormen, alltså) körde vi stockar och ved .  Var t.o.m. inne bland träden och körde, lite läskigt – men en utmaning. Och vi överlevde, både Dextan och jag.

 

Den har varit min morbrors, men jag köpte den av dödsboet. Dels för att jag själv ville/kunde men också ivrigt påhejad av mamma, som säkert hade köpt den själv om hon varit yngre och frisk. Det låter säkert jättekonstigt att jag kan tycka att det är så kul. Men är man född och uppväxt på en lantgård, har ”bondblod” (vet inte vilken färg det har – grönt ?, troligen inte blått i alla fall) sedan flera generationer och haft förmånen att få jobba med det på fritiden – då är det inte ett dugg märkligt. Började köra traktor när jag var rätt ung, tyckte då och tycker nu att det är kul.

 

Jag brukar säga ”att jag borde nog blivit född till karl”. Gillar maskiner/teknik, fast jag inte har någon utbildning på det. Tycker om att snickra, samma där - ingen utbildning. Det kanske är en förklaring till att jag trivdes på mitt jobb de 32 år jag var på fabriken. Tryckmaskiner, andra stora maskiner, köra truck. Typiskt manliga jobb (bra lön), i 7 år var jag ensam tjej på en manlig avdelning. En viss inkörningsperiod (vi har ju lite olika sätt att tänka och ta problem), men sen trivdes jag bra. Det är oftare ”raka puckar” mellan män, mindre med intriger. Men visst, det var kul att jobba med tjejerna också naturligtvis.

 

Om jag varit 18 år idag skulle säkert mitt liv och min framtid sett annorlunda ut. Tänker på utbildningen; skulle kanske ha gått nån teknisk linje, på väg att bli ingenjör (ska man drömma kan man lika bra ta i ordentligt) istället för ekonomi/kontor som jag gjorde då på 70-talet. Samma tanke med jobbet; vi kanske hade varit 5 tjejer och 1 kille de där 7 åren på ”monteringen” i stället för tvärtom.

 

Tack och lov, står ju inte utvecklingen stilla. Det finns en valmöjlighet på ett helt annat sätt idag än när jag var ung, och då är det ju ändå inte alltför länge sen. Lite avundsjuk kan man ju faktiskt bli på er – alla unga människor med livet framför er. Men vadå förresten, jag har ju också många (?) år kvar att utforska nya saker på.

 

IT fanns ju inte när jag gick i skolan, då var det skrivmaskiner och diktafoner som gällde. Med en grundkurs för ca 12 år sen i botten, tycker jag att jag tränat upp mig själv till ”jätteduktig” på datorn. Brukar säga att ”har jag inga tonåringar i huset får jag göra det själv” och det sporrar till att försöka gå vidare. (Envis och nyfiken). Självberöm, just det – vi lever ju i en ego-värld eller hur. Tyvärr.

 

Fast jag vill berömma er bloggare! Skulle tro att det är rätt mycket tid och energi ni lägger ner på era bloggar. Med bra resultat! Och där är ni och jag lite lika (!?) Hur då? Jo, ni gillar teknik precis som jag. Fast vi har olika uttryckssätt och arbetsredskap. Lite spännande, kul, en utmaning…

Grattis Marcus på klättringen mot toppen! (Gör inget om stegen är lång, bara pinnarna håller).

Hälsar Faster Gunhild

P.S. Jag gillar även; att baka, handarbeta, läsa, naturen, era positiva kommentarer m.m.  + Gubben! D.S.

 

 

 

 

 

 

Vad tiden går fort när man har roligt! Det är redan mitt 12:e bidrag som Slipsens gästbloggare. Och fortfarande lika roligt! Men …

 

Känner ni igen fenomenet? Vad ska jag skriva om nu? Det finns ju egentligen hur mycket som helst, men vad…. Ibland är det ju total ”brainstorming” och allt pluppar upp samtidigt, som kolsyran i en läskflaska.  Så är läget just nu, saker som händer och minnen som jag kanske inte vill dela med mig av just nu. De får ligga i en mapp och mogna, kanske till mina ”memoarer”  – haha.

 

Men något som ligger nära hjärtat är vintern och SNÖN. Jag tror inte jag skottat och plogat så mycket nånsin på en vinter. Det sista som kom nu i veckan, som nästan ställde in Marcus bloggande, var nåt i hästväg. Vi, Gubben och jag, har handskottat stora delar av byvägen  - där inte traktorn tog bort det. Så vi går nu på små moln av liniment och värktabletter, och försöker komma tillbaka ”i form” till nästa snöväder. För det är väl säkert snart här. Det är tur att jag har min gamla trotjänare, annars vet jag inte hur det skulle gå.

Inte nog med att snön ställer till besvär för oss ”tvåfotingar”. Kom två älgar igår och försökte ta sig över det igenblåsta gärdet utanför huset. Det gick inte fort kan jag säga, tyckte lite synd om dem faktiskt. Rådjuren har det ju ännu värre, och det har vi rätt gott om runtomkring här. Så nu har vi köpt vilt-saltsten och lagt ut foder åt dem. T.o.m. skottat fram lite ris i skogskanten så de kan komma åt lite mat på marken. De har ju samma rätt till ett bra liv som vi människor faktiskt.

 

När det blir såna här lite oväntade (?) väder börjar man tänka efter; vad skulle jag tänkt på innan vintern?  Kanske gjort lite bättre avstjälpningsplatser, satt upp snöpinnar (känner ju igen vägen ändå, haha), satsat på lite bättre snöskyffel etc. Med andra ord, varför är det lättare att vara efterklok än att vara klok för jämnan? Det gäller väl nästan i alla situationer (egen erfarenhet). Till nästa gång, då minsann ska det bli bättre. Då ska jag göra det och det och det.  Pyttsan, om jag känner mig själv rätt, det blir nog likadant. Är det nån annan som känner igen sig? Jag vet att det inte är roligt att erkänna, så jag förstår om ingen vill svara. Det är OK, jag känner mig ändå inte ensam i situationen.

 

(Undrar om vintern är ett svar på klimatmötet i Köpenhamn?)

Syrran och jag pratade lite gamla snöminnen häromdan. Jag minns, måste varit nån gång på 60-talet, en vinter när snövallarna var så stora att vi gjorde snögrotta i diket där hemma. Med små fönster där vi tände ljus. Hon kom ihåg från småskolan, där de gjorde tunnlar i snödrivorna  på skolgården som de kunde gå genom. Det skulle man kunna göra i år med. Hoppas att alla ungar (och vi andra) passar på att leka och njuta av vintern, för vi vet aldrig när det händer igen.

 

Som jag skrev en annan gång. Ta mycket vinterfoton, vet flera i min ålder som har kameran med sig på promenaden bl.a. och tar jättemycket kort. Tänk när vi sitter på hemmet och berättar om vintern 2009/2010. Jämför våra minnen, då är korten bra som bevis  - för minnet är säkert väldigt osäkert. Men det är långt dit!!!! Ska ta vara på resten av ungdomen innan dess

Hälsar Faster Gunhild

Allt bra med er? Mina dagar knallar på, rätt så OK -  trots allt.

 

Om det blir alltför trist kan man ju alltid börja baka, en av mina ”depparventiler”.  Visst är det gott med hembakat bröd! Och lukten, mmm… Frysen full. Självkänslan stiger; jag kan, jag duger till. Baksidan (hahaha) är väl disken, speciellt som min diskmaskin består av 2 händer och en diskborste. Men tiden går fort och man blir trött, och vet varför. Då har det ju fyllt många funktioner!

 

Tänk förr; minns när jag var liten och var hos farmor (jag var ca 5 år när hon dog). Hon bodde i ett litet soldattorp, vatten ute, ingen el (naturligtvis), vedspis, fotogenlampor. Det var ett ”stort ” kök och liten kammare. Vid ena köksväggen stod den uppbäddade sängen med fint överkast. Spisen med vedlår tar en stor del av ytan och köksbord och några pinnstolar resten av rummet.

Hon var duktig på matlagning och på att baka. Minns faktiskt när hon bakade vetebröd; släta bullar, släta längder och kringlor. Fick alltid en egen, lite större kringla när jag var där. (Köksutrustning: storförkläde och snibb på huvudet).”Slätvetebröd” håller sig ju längre i brödburken, men när bullarna blev lite torra penslade hon med smör och satte in i ugnen en stund. Kanske lite strösocker på. Vips: färska bullar, gott. En annan av hennes `specialiteter´ var mandelkubb. Just det receptet har jag nerskrivet och bakar själv ibland. Saft och sylt var hon också duktig på, enligt mamma. - Jag har en fin glaskaraff med slånbärssaft från 1959 som jag fick av henne, oanvändbar idag men ett minne/kuriosa.

Det jobbiga i hennes vardagsliv måste ju ha varit, just det: DISKEN. Och tvätt. In med vatten, värma på vedspisen, ut med spillvattnet (inget avlopp inne), både sommar och vinter. Hon var ju inte ensam om att leva så då, och jag tror inte hon varit lyckligare av att leva i vår ”lyxtillvaro”. Men säkert mindre utarbetad.

Soldattorpet finns kvar än i familjen, som sommarbostad. När vi får reparera lite kommer det att bli så där mysigt igen, som bara ett 1700-talstorp kan bli. Med vedspisen, fotogenlampor (gasol) och utedass kvar.

 

Intresset för att baka kanske ligger i generna, mormor jobbade i bageri inne i Söderköping när hon var ung - runt 1900 (jag har inte skrivit fel). Hon tyckte det var roligt och nyttigt att få lära sig, enligt mamma. En rolig, ska vara sann, historia därifrån: Bageriet hade ett fönster ut mot gatan, där de hade en papegoja i en bur. Ungarna kunde på den tiden också, så de hade lärt den några (nyttiga?) meningar. En dag kom prästen med fru och gick förbi utanför och papegojan började prata upprepande: ”Ho´ va´ de´ som sket...” Det blev inte så bra, bagaren fick be om ursäkt och förklara sig.

Den här veckan har jag varit så där duktig att frysen är full nu: surdegslimpor, ”Sverigelimpor”, potatislimpor, ”tant Alice-bullar” och vanliga kardemummasnurror - trots att jag inte varit jättedeppig. Kanske det dröjer länge innan energin flödar nästa gång, men inte med att skriva så

”We´ll meet again…”

/Faster Gunhild

Käre brorson Marcus.

Jag undrar så hur det står till med Dig? Det är ju så länge sedan vi pratades vid, jag tror det var 3 månader sedan i måndags. Med mig är det bra.

Nu undrar jag om det skulle kunna passa Dig att komma till mig och dricka en kopp kaffe på torsdag eftermiddag nästa vecka. Jag hoppas att det skulle kunna passa Dig. Om det inte gör det kanske jag kan få svar med vändande post. Så skulle jag bli så glad.

Många kära hälsningar Faster Gunhild

 

---

 

Hejsan!

Nu undrar ni nog om jag blivit helt galen. (Kanske det, men inte allmänfarlig än så länge i alla fall). Men så här skulle det kunnat se ut på 1930-talet, om jag velat bjuda Marcus på fika och lite skvaller. Hur kan jag veta det? Jo, jag har läst rätt många gamla brev som hamnat ”där hemma” genom arv från släktingar och bekanta. Man ska ju inte läsa andras brev, det vet jag. Men det känns nästan som en kulturgärning i det här fallet. Dels har jag fått en mera hel bild av hur släkten bakåt var släkt egentligen och dels en liten uppfattning om hur det var att leva ”på den tiden”. Spännande! - Men jag kanske inte för den skull vill att mina brev ska bli lästa om 50 år eller så.

 

Samtidigt finns det ju en annan sida av det hela.

Hur många skriver ”pappersbrev” idag? Hoppas att det är flera än jag tror, så det inte bara är räkningar som cirkulerar. Det mesta går ju med datorns eller mobilens hjälp. Tyvärr; ett handskrivet brev där man läser och nästan kan se på handstilen hur skrivaren mår/känner har ju en ”själ” på något sätt. Bra; snabba kontakter och information blir snabba, men lite opersonliga - om man inte skickar med ett foto förstås. I min stenålders ungdom hade jag brevvänner; Astrid i Umeå, Susan i Wakefield England och Julie i  Berala NSW Australien. Tyvärr har jag tappat kontakten med dem för många år sen, kanske datorn kan hjälpa mig när jag känner mig mogen att börja söka. Men det var lika kul varje gång det kom ett brev att svara på, både svenska och engelska.

 

Jag hörde på nyheterna om ”Digitala testamenten”. Det är nog inte många som tänkt på det; vad händer med t.ex. FaceBook och Bloggar när ”ägaren” dör. Ska det finnas kvar `i rymden´ eller vem ska kunna få/ta ansvaret att ta bort/stänga ner det. Känns lite kuslig diskussion, men är säkert viktigt. Borde väl kunna gå att förebygga med en enkel ja/nej-fråga redan när man anmäler sig, kan jag tycka. Men å andra sidan, de gamla breven jag skrev om: vem säger att NN har rätt till dem?

 

Nu lämnar vi det juridiska för idag. Inte kulturen, för den tycker jag är spännande. FÖRR I TIDEN är kultur för mig. Det är minst lika spännande att veta hur det var förr som att försöka förstå hur det är i dag eller kommer att vara nästa decennium. Det hänger ju ihop! Jag har min släkt ligger i ett par kartonger på förrådet. Missförstå mig rätt; det är bara min morbrors släktforskning som jag ärvt ansvaret för. Det är spännande läsning, har inte hittat varken mördare eller miljonärer. Men det går att hitta en liten röd tråd i generationerna bakåt på de olika grenarna, som går att följa upp bland oss nu levande. (De gamla breven, och foton, har ju varit extra spännande ihop med det hela).  Jag vet: tyvärr har ju inte alla den här möjligheten. Men man ska ju leva här och nu och se framåt, så satsa på det och ta lite lätt på mina gammalmodiga funderingar.

(Undrar vem som kommer att ta hand om släkthistorien när jag inte längre kan det)?

 

Idag känns det verkligen som jag gjort skäl för

 

Hälsningar från Gamla namnsdagsfirande Faster Gunhild