Här har ni en sån där tråkig människa som trivs hemma, och inte har några större behov av att fara runt överallt och vara med på allting som sker. Det är klart att det händer då och då att vi åker bort, släktresa till Finland varje år och lite annat. Men som sagt, inget fel på hemma.

Jag utlovade ju en ”inredningskrönika” när jag slutade förra veckan. Det var nog det dummaste jag gjort på länge. Mitt hem skulle inte platsa i någon inredningstidning, inte ens en muséumskatalog (heter det så?) tror jag. Det består av ALLT, i en salig blandning av modeller och åldrar på möblerna. Men för mig är de jättefina, många är arvegods eller sån´t jag fått (samma sak nästan). Och för mig har de en själ.  Flummigt, eller hur.

Kökssoffan och jag är nog lika gamla, från en morbror. Liten ljus snygg sekretär med klaff, skulle kastas på 60-talet. Bokhyllan, en mörk 3-delad trähylla med vitrin, köpt begagnad 1979. Ett mindre köksbord med Perstorpsplatta (bra att baka på, se bild), begagnat 1975. En liten låg snurrfåtölj, gul, köptes ny(!) 1978. Piano, inte speciellt modernt nu heller . En Stringhylla ligger i förrådet, brist på plats att sätta upp den på. På väggarna hänger tallrikar och bonader och tavlor, de flesta är sådant jag fått. En del nytt – en del gammalt. Som om inte det var nog, köksskåpen är från 50-talet; sneda med skjutluckor. Förstår ni? Hur kan man stå ut? Men då ska ni få svaret; jag står ut och trivs! Visst har jag nyare möbler också, naturligtvis. Det är väl det som är charmen, att blanda och ge.

Visst kan jag väl erkänna att det ser jättesnyggt ut med nya dyra möbler i ett snyggt hus, nytt eller nyrenoverat. Men det är inget jag är avundsjuk på, tvärtom. Jag skulle vara hypernervös att få märken och fläckar, och det behöver jag inte med mina saker. Om jag vill kan jag ta in huggkubben, med en tidning under, i köket och kreta till smörknivar av en bit ene. (Har några i lådan som jag gjorde för några år sen).  Eller Gubben kan fylla upp köksbordet med sin tillverkning av flugor till fisket. Visst låter det väl som att vi har det ganska mysigt? I varje fall väldigt fritt!! Och vi trivs, har jag sagt det tydligt nog?

Det här med inredningsmodet har jag svårt att hänga med i. Men nu i veckan såg jag en bild på ett nytt kök i 50-talsmodell. I ljusblått och vitt. Likadant som det vi har, fast mitt är sedan början av 50-talet och i vitt och ”mörk gammalrosa” (hur låter det). Så nu vet jag hur det är att vara, nästan, modern! Och det känns inte speciellt stor skillnad mot tidigare. Möjligen kanske att jag började se på tapeterna att de inte är helt nya, men det går ju att fixa. Och att kökslampan behöver bytas ut …

Undrar vilka färger som gäller och hur tapeterna ska se ut? Är de mörka fortfarande moderna, eller har det blivit småblommigt igen? Fondvägg eller inte? Där har jag inte alls hängt med. Å andra sidan brukar jag inte bry mig så mycket om det. Bara färgerna passar mig och tapeterna inte har för mycket mönsterpassning så blir det bra. Jobbet(f.d.) på tryckeriet och klichémontering med mm-passning och att tapetsera är lite lika. Noga med just passningen.

Vad ger ni för den här ”inredningskrönikan”? Förmodligen inte många getingar om det varit i Expressen. Men vem säger att allt ska vara perfekt? Inte jag i alla fall. Trivsel. Egen identitet. Frihet. Det är nog närmare rätt (?) svar. Sen vet jag att många inte alls håller med mig. Och det är rätt! Alla har var sin åsikt och smak, och så ska det vara. Absolut!!

Hoppas att ni trivs lika bra i era hem som jag trivs i mitt, så njuter vi av livet till nästa vecka!

Hälsar Faster Gunhild