Januari är väl inte en månad man tänker på som spararmånad.

Plånboken brukar vara ganska platt för oss allihop. Men då kan man ju i stället spara på upplevelser. Speciellt de som gör en glad! Exempel; ta ett foto en solig, vacker kall vinterdag och ta fram det och titta på i sommar när det är som varmast. För visst är det väl bra att vi bor så vi får uppleva årstiderna i alla fall. (Om inte annat så har vi nånting att gnälla på; för varmt eller för kallt). Kul minnen och att drömma sig iväg till sommaren piggar också upp en dyster fattig januarivecka. Plus bra kompisar. Så allt är inte pest även om högen med räkningar ser skrämmande ut. Håll ut – det ordnar sig!

 

Bara man slipper skotta snö och skrapa bilrutor hela tiden är vintern ganska behaglig också. Ända tills snön börjar knarra under fötterna och det ”nyper” i näsan när man går ut, -10 räcker så bra. Gick efter tidningen, en halvtimmes promenad ungefär, en dag i -18 grader och det var inte skönt!!! Trots underställ och termokläder och halsduk för ansiktet.

 

Friluftsdagarna i skolan med skidor (vi fick inte ta med skidor i vår skolbuss – tack chauffören!!) och pulkaåkning. Grilla korv utomhus, varm choklad och ostmacka. I låg- och mellanstadiet var det skogsbackarna i närheten av skolan som gällde. Men på högstadiet fick vi åka ända till Sörsjön, utanför Norrköping (4-5 mil hemifrån). Bra minnen från 1960-talet, även om jag inte gillade det så värst då. Förekommer det sådant idag i skolan?

 

Jag tycker nog bäst om våren egentligen, när allt vaknar till liv i naturen. När snön och isen smälter och vattnet börjar porla i dikena, med så´n fart att det blir ”fradga” i kanterna. Naturens makt….  Då, som alltid egentligen, ska man ha kameran med sig när man är ute och går. Kan faktiskt bli fina bilder, även för en amatör som jag. (Mobilen funkar ju också. Min är 1 år och utan minneskort, men nu har jag lärt mig föra över bilderna till datorn. Redan! Vilken utveckling, eller hur).

 

Något jag aldrig provat p.g.a. ”vattenskräck” är att åka långfärdsskridskor. Men det verkar så fritt och avslappnande på nå´t sätt. Med lite fika i ryggsäcken, ispikar och vad det nu allt kan vara man behöver. (Torra kläder, kanske). Tillsammans med ett bra gäng kan det nog bli en skön utomhusdag!

 

*Förresten, en fråga till er: vilken årstid är bäst och varför?

Nu har jag skrivit så mycket om fika att jag blivit kaffesugen, och det är bäst att göra nå´t åt innan grinigheten tar över. Njut av livet

Önskar Faster Gunhild

Egentligen blev det två fel direkt här känner jag, visioner har man väl alltid av olika slag och skrivarhörna låter som om jag är nån författare - vilket inte alls stämmer. Men min vision kanske omedvetet är att kunna skriva och att någon/några ska kunna få ut något av det. I varje fall är det roligt!! Det finns ju ett gammalt ordspråk som säger att om man planterat ett träd har man inte levt förgäves. Visst har jag planterat riktiga träd också, men det här känns nästan som en liten ekplanta. (Ek är ju ett kulturträd som kan bli väldigt gammalt).

 

Som motpol till gamla ordspråk; jag tittade på På Spåret och där var en fråga om ”nya språket”, dvs förkortningar i dataspråket (irl, brb t.ex.). Kände mig som ????, men inte ens Filip och Fredrik kunde svaren. Och det kändes skönt. Men jag blev ändå lite nyfiken och ska försöka lära mig – om jag hittar nån ”ordbok ” - åtminstone för att förstå. Men jag tror nog jag behåller mitt sätt att skriva på, annars är det ju inte jag.

 

Apropå nyfikenhet, det är en bra grund för att lära sig mera. Inte nyfiken på andra personer, utan på: hur saker och ting hänger ihop / varför det är som det är / hur kommer man dit man vill / vad kan jag göra för att påverka eller bli påverkad på ett positivt sätt. Om man är skoltrött eller arbetslös är det ju inte så lätt att hitta det där ”positiva tänket” som behövs, oavsett om man är 18 eller 55 år. Då gäller det att ”vidga vyerna” på alla möjliga sätt; en ny hobby eller en kortare kurs kanske. - Eller som gästbloggare. För en 55-årig faster är det en höjdpunkt att få skriva annat, som komplement till alla jobbansökningar, ska ni veta.

 

Söka jobb. Ingen rolig sysselsättning egentligen, antingen är jag för gammal eller har inte rätt utbildning. (2-årig ek linje 1970-72 är inte mycket att komma med idag). Men det är nog minst lika jobbigt att vara ung, ofta är det ju både utbildning och erfarenhet som krävs. Och det är ju ingen lätt kombination, om man inte får en chans att komma ut i arbetslivet från början. Hoppas att trenden vänder snart, och ”hjulen börjar rulla” som det så fint heter.  Då är vi på hugget!!!  Eller hur?

 

Vill ni ha ett gott råd? Lyssna på goda råd, hur konstiga de än låter just för tillfället. Tänk igenom dem och spara de bästa i bakhuvudet och ta fram vid rätt tillfälle. När jag var i 18-årsåldern fick jag rådet av min klasslärare att läsa till lärare. Passade mig bättre än ekonomi, enligt henne. Jag tyckte hon var helt galen! Aldrig!! Men jag tror hon såg mig bättre än jag själv gjorde då. Att dela med mig av min lilla kunskap är roligt, har jag upptäckt. Tänk om jag lytt det rådet då…..

*En sak till, även om man inte bryr sig om de där goda råden kan man få ett bra liv ändå.

 

Nu när jag läst igenom vad jag skrivit känns det lite halvtungt, men nästa gång kanske hjärnan har tinat upp efter -20 grader idag. (Tur att jag hade nåt att skylla på). Ha det bra!!!

 

Hälsar Faster Gunhild

Knappt 2 veckor in på 2010, lite väl tidigt att ha åsikter om hur året är. Men en tanke slog mig; testa en decenniekrönika redan nu över 2010-talet. Alltså är det

 

Januari 2020 och tio år har som vanligt gått för fort.

Media har genomgått en enorm förvandling, där alla förändringar sker så snabbt att det fortfarande är svårt att hänga med. Från första TV:n i familjen ca 1960 med en kanal, TV 2 kom ca 1970, till ALLT. En resa i historien på gott och ont. Och nu …

Slipsens Blogg är numera en nostalgiavdelning i Marcus nya mediavärld, där bloggen mera liknar en tidning. Dagens media ser ju allmänt lite annorlunda ut, men 00-talets öppenhet - som bloggandet till stor del utvecklade – lever kvar. Slumpmedia är en del av yttrandefriheten, dvs vem som vill får skriva och slumpen avgör vad som publiceras. Anses inte riktigt rumsrent i alla kretsar, men med den utvecklade censur som finns inbyggd i datavärlden idag så fungerar det rätt bra. Slumpen tar vid där löpsedeln slutade.

80 – 90-talisterna har nu hittat sin plats i samhället, hamnat på bra jobb och tjänar ruskigt mycket pengar. Förr hette det ”villa, Volvo och vovve”, men det var då det. Idag är det ”glashus, Geely och guldfisk”.  Nästan alla hus har panoramafönster, inte bara inglasade verandor som förr.  Guldfisk är vad som gäller idag, bra för allergiker – som bara blir fler och fler. Geely är den nya tidens ”lyxfamiljebil”, energisnål och praktisk - med extra sittvagn som tillbehör, perfekt för samåkning.

00-talets stora köpcentrum har blivit mindre intressanta. De gamla hederliga närbutikernas tid börjar komma tillbaka, med ett grundsortiment och resten på veckobeställning.(Planering är ett nygammalt ord som blivit modernt igen). Tiden som gick åt till köpresor kan nu läggas på trevlig samvaro med familjen – hemma. Promenader och träning är fortfarande en fritidsaktivitet i topp, men samtalskvällar runt köksbordet (att umgås) är på väg upp i topplistan också.

Själv har jag blivit en glad fattig pensionär. En rätt behaglig tid om man får vara frisk, pengar är inte allt. Kommer ni ihåg svininfluensan 2009? Då kunde man ju fundera på om det fanns nån framtid över huvud taget. Om man inte tar ut alla bekymmer i förskott så mår man bättre - och mår man bra lever man lite längre. (Bra teori, eller hur? Fungerar ibland).)

 

Nu är jag nyfiken: finns det någon som kan se ett liknande scenario framför sig, eller har sin egen version av 2010-talet? Spännande att höra, eller hur Marcus?

 

Hälsningar Faster Gunhild, dålig på att spå men med förhoppningar

Hoppas  nyåret varit bra!!!

Lugnt för min del, hemma med TV och ute och kollat fyrverkerierna. Även här ute på landet är det många som har egna fyrverkerier, så det sprakar lite överallt på himlen. Vackert!

 

Ett nytt decennium – igen! Inte klokt egentligen, millennieskiftet var ju igår (nästan). Då. När allt skulle gå åt skogen, datorerna haverera och världen nästan ”gå under”. Men så fel de kloka hade, som tur var. Största problemet var ju att komma ihåg att skriva 2000 istället för 1999.

 

Sen att 2000-talet skulle innebära så många förändringar på livet, visste jag ju inte då.

Många nära som dött; mest saknade är pappa som gick bort 2002 och mamma som somnade in till nyårsraketerna 2007. Det nyåret blev jag äldst i familjen, kändes faktiskt konstigare än det låter. Som en person sa; man är själv närmast döden. Vilket man ju inte vet som tur är, för livet är ju inte så förutsägbart.

 

Hela 2009 har jag varit arbetssökande, arbetsgivaren gick i konkurs 2008. En förändring som inte bara varit negativ, även om jag hellre varit kvar på jobbet. Nu hoppas jag på 2010!!! Att någon upptäcker hur bra jag är, för det är klart att jag kan nåt efter 32 år i industrin.

 

Hösten 2007 fick jag nya grannar, Marcus familj flyttade till mitt/vårt föräldrahem. Det känns bra! Blir bara bättre och bättre, det tar lite tid att vänja sig vid att allt inte alltid är likadant. Men vi är jättenöjda med den lösningen, alla syskonen.

 

Våren 2009 flyttade min gubbe och jag ihop, efter nästan 25 år som särbo. Så nu bor vi här i skogen båda två, ute ”i urskogen” som han kallade det i början. Det är skönt; nära till svamp och bär på hösten (gott att ha i frysen), frisk luft, älgar och rådjur inpå knutarna (vackert, men mindre kul), snöskottning på vintern (hur kul är det?). Vi trivs!!

 

2009 var också året när jag fick mediasmak. Totalt 30 minuter i lokalradion, som dagboksgäst. Häftigt!! Men inte nog med det; Marcus fick upp ögonen för sin gamla faster. Gästbloggare på Slipsens Blogg slår väl det mesta!!  Helt ärligt faktiskt; för jag har ju ingen erfarenhet av hur det är att vara ung idag. Inga egna barn och länge sen jag själv var ung gör att det är en delvis främmande värld som öppnar sig här. Mitt språk är ju nästan gammalsvenska, uttrycker mig säkert tråkigt tycker ni, låter förmodligen som en gammal förmanande tant. Men då ska ni veta: ni kommer att upptäcka samma sak när ni är i min ålder. Så det så!

Jag är så glad för den här förmånen!!  - Vem vet, kanske början till en egen blogg. Skulle någon av er gå in och kolla i så fall, kan ju vara kul att veta? Tiden får utvisa….

 

Det var en del av allt som hänt 2000-2009. Nu är det 2010 som gäller. Om vi alla gör vårt bästa för att det ska bli bra – så blir det bra. Hoppas allas nyårslöften går att hålla och att nyårsönskningarna slår in.

Igen: Gott Nytt År 2010.

 

Önskar Faster Gunhild

 

 

 

Hej igen!!

 

Har julen varit bra?

En sak är säker – fort går den i alla fall.

Jag är ju så där gammaldags; att julgranen ska inte in förrän till julafton, möjligen kvällen innan, och julpyntet fram i sista minuten. Sen bor vi ju långt ute på landet ”bland tomtar och troll”, så man slipper ju all julmusik och tomtar i affärerna redan i november. Därför njuter jag av julen nu och ett tag till framöver i stället. Härligt!!

 

Nu börjar väl den stora julklappsbytesveckan för många. För att inte prata om rean….. För 25 år sen var jag också en av de som trängdes i kassorna, men inte nu längre. Vad tror ni - har jag blivit klokare eller bara tröttare och tråkigare? Själv vet jag ju svaret naturligtvis: klokare. (Det blir ju dyrt att köpa mera garderober). Tur att inte alla är lika dåliga på att hänga med i modet som jag, och lika trötta på trängsel.

 

Jag vet inte om det är likadant idag, men före jul var hela Sverige vitt. Det är ganska ovanligt, och i varje fall till julhelgen. Härligt för alla som tycker om att åka skidor. Jag är dålig på skidor, det händer kanske vart 5:e år att jag åker en kort bit och får träningsvärk och sen är det inte kul längre. Men jag minns en gång, jag kanske gick i mellanstadiet, och det hade snöat så mycket under dagen att det inte gick att ta sig hem från skolbussen. Pappa hade plockat fram sina gamla skidor och hade mina med sig och mötte vid bussen. Det var första och sista gången jag såg honom på ett par skidor, och som vi åkte tillsammans. Nu kan jag tycka att det är ett fint minne, men då var jag nog bara arg på snö (tror jag).

 

Ett annat minne som också har med snö och vinter att göra, är när pappa högg i skogen och körde ut stockarna med häst och kälke. Jag kan inte ha varit mycket mer än 5-6 år, och fick följa med till skogen med kaffekorgen. Om jag  blundar kan jag se just den fläcken framför mig fortfarande, nästan känna lukten av skog, kåda, häst, svett och kaffe – 50 år senare.

 

Och snart är det nyår!! Det är nästan lika magiskt varje gång; man blir ett år äldre, ett helt år framför sig som man inte vet ett dugg om och som ska fyllas med alla intryck och händelser  – bra eller dåliga. Nyårslöften är inget för mig, däremot nyårsönskningar. (Har provat att smälta tenn och läsa ut av motivet som blir, vad som ska hända under året. Inget för mig). Varför börja året med att ställa krav på sig själv…

 

Hur som helst.  ETT GOTT NYTT ÅR!!! Så hörs vi nästa år igen; tack för förtroendet Marcus.

 

 

/Faster Gunhild

---

Nu är jag med och tävlar igen och självklart vill jag att just DU ska rösta på mig. Du röstar genom att besöka denna blogg.

Att kamma skägget, värma glöggen och slå in de sista paketen. Åtminstone för de som har till uppgift att kolla hur snälla vi har varit det senaste året.

 

Julen är ju rätt märklig, egentligen. Vad man tror på - eller inte tror på, eller vilka familjetraditioner man har med sig så vill man i alla fall att det ska vara som förr. Eller så nära det gamla som möjligt. Jag trodde aldrig när jag var ung att jag skulle kunna fira jul på nåt annat sätt än jag alltid hade gjort.

 

Men det har gått över, nej förresten inte gått över. För jag har ju minnena kvar och kan sakna den tiden lite grann. Vad jag saknar mest är den där gamla familjejulen, och den kommer ju aldrig tillbaka. Så nu är min finaste jultradition att tända ljus på kyrkogården. Låter kanske dystert, men det är det inte alls. Att sakna någon är väl ett bra bevis på att den personen betytt väldigt mycket, eller hur. Men nog med nostalgi nu.

 

Förresten, när det är jul får man ju önska så jag tar tillfället.

* Jag önskar lite snö så det blir vitt på marken. –  Annars får jag ta traktorn och ploga.

*Lagom kallt så det är skönt att kura ihop inne. –  Så jag slipper hugga ved.

* Kanske nån liten klapp, om inte annat på kinden.  –  Eller en kram.

*God mat:  bara det jag tycker är gott och hembakat bröd. –  Mums….

 

Julgran!! För mig: aldrig plast.  Bor man i skogen så, nej det känns fel. Men jag kan förstå alla som har plastgran. Allergi, barr, priset, platsen…  Jag tror annars att granarna har nån skyddsmekanism på vintern, på sommaren finns det ju hur många fina som helst. Men inte i december!!! ”Då ska vi vara så fula som möjligt” har de nog bestämt. Tyvärr hjälper inte det. Jag tar en ful gran och klär på massor med kulor och glitter, skam den som ger sig. I värsta fall får den stå i ett hörn. Så har vi löst det problemet!

 

Alla har vi våra olika traditioner och av olika skäl. MEN det som är bra är att ingen är rätt och ingen är fel. Det är bara vi själva som kan bestämma vad som är bra, försöka att behålla integriteten även i julstressen. Tänk det år de säger att Årets Julklapp är 100% äkta omtanke – absolut stressfritt.- Det är annat än spikmatta det. - Tyvärr lever nog inte jag då, men det är absolut värt att satsa på!!

 

Nu tänker jag dra mig tillbaka, gissar på att ni tröttnat på mina julfunderingar för länge sen. Men

HA EN JÄTTESKÖN OCH TREVLIG JUL

MARCUS och Björn, Lisa, Karin, Cecilia, Petter (jag är ju faktiskt både moster och faster) och alla andra som orkat läsa vad jag skrivit. Kul!!!

(Vill ni så kanske vi hörs nån mer gång).

 

Önskar faster Gunhild

Nej, inte nu igen……   Men , jo då!  Hej igen!!

 

Tänkte att ni kanske ville ha lite skvaller om mina kompisar.

 

Ett par av mina bästa kompisar idag är manliga, i sin bästa ålder och mycket trevliga.

Verkar ju inte så unikt, eller hur.

Den som jag känt längst bor i Huddinge så vi träffas mest på telefon, ibland flera gånger i veckan. Han heter Einar och är född 1919, alltså 90 år ung. Min morbror. Vi har jättemycket att prata om varje gång; politik, väder, samhället, sjukvården, TV-program, livet och döden, ja allt.

 

En annan kompis, som jag inte känt lika länge och på ett annat sätt, är 21 år och bor här i närheten.  Han heter Marcus, och har släppt in mig i ungdomens värld med öppna sinnen. Att jag också är hans faster har väl ingen missat.

 

Vår gemensamma bakgrund är

* huset där Marcus bor idag. Ett bra ställe att leva på, nära naturen och friheten.

* Och Selma; Einars mamma, min mormor och Marcus farmorsmor.

Tänk er bakåt i tiden; 1932 flyttade Einar dit, 1954 föddes jag, 2007 flyttade Marcus dit.

Och snart är det jul.

Den kombinationen: jultraditioner i olika generationer på samma ställe.

På 1930-talet var det inga dyra/många julklappar, de var glada om de fick ett par hemstickade raggsockar och lite mera mat på bordet än vanligt. Stor familj – lite pengar. Det var ju såna tider, men som Einar säger: ”man var nöjd”. Det fanns en värme och trygghet på ett annat plan.

Runt 1960. Jag minns speciellt en julklapp från min morbror. En dockservis som jag, delvis,  har kvar än. Annars är julen från min barndom: julslakt, julbak, kallt och snö, leta efter perfekta julgranen som aldrig fanns och pappa som skulle sköta lagårn lagom när tomten kom –typiskt. Mormor bodde i samma hus, så mina morbröder kom ju hem på besök. En bra tid.

2000-talet. Marcus har nog lite modernare jultraditioner, som han själv berättar om. Också en bra tid. Men jag förstår inte varför inte jag får besök av den trevliga, runda och goa tomten som kommer till honom. Måste nog bli snällare….

 

Alla som kan, ta vara på chansen att lyssna på de äldres berättelser. De kan säga nånting om en själv också, om man tänker till lite. Jag är glad för mina kompisar i alla fall!!! (Nu är jag ju i berättaråldern själv).

 

Så här runt  Lucia börjar mina julförberedelser;  pepparkakor, saffran, mammas ”krämbullar”, julstjärnor, leta efter gran, kolla efter julgardinerna, stryka dukar ……. Kanske nån julklapp….

 

Ha det bra i  julstöket !!

Hälsar faster Gunhild

---

Missa inte live som drar igång klockan 18,00 här på slipsens.blogg.se

Ja, vad kan det betyda…?

 

Hej igen, förresten!

 

Nu har ”gamla faster” vilat lite från ” berömmelsen”, andats ut och tagit nya tag. Live-sändningen hos Marcus tillsammans med Jan var ju häftigt.

40 år och en halv meter mellan oss, men vad gör det. Det är ju lite som verkligheten ser ut. Alla är vi olika men har sin plats och behövs för varandra av olika skäl.

 

3 x M skrev jag, vad är det undrar ni nog. Inte Mandom, Mod och Morske män; det var t.o.m. före min tid. Nej, min definition just nu är: Marcus, Mod och Moral.

*Marcus; utan Marcus -  ingen slipsens blogg.

*Mod; mitt första (sista?) framträdande.

*Moral; är väl det Marcus läser om nu om jag fattat rätt - och vad min nästa tanke lite grann berör.

 

Jag tänkte fira premiären med lite varm glögg till kvällen, men det blev julmust. Låter förmodligen jättetråkigt, men sån är jag. Ibland är det inte helt fel att omvärdera sitt firandebehov. Alternativen är ju rätt många med tanke på hur mycket som finns att inhandla. Moralen, var kommer den in här? Jo, firande har ju ofta en bieffekt och där kan moral spela en jättestor roll. För hur många gånger tänker man efter först? Till och med jag vet att det inte är tillräckligt ofta. Håll med om att det inte är så kul att bli påmind efteråt om eventuella dumheter man gjort, som inte finns med i ens eget minne. Eller, hemska tanke, kvickna till i fyllecellen – helt onödigt. (Har dock inte hänt mig – än). Och det är ju ändå ganska lindriga saker mot vad som kan hända. Så fram för mera JULMUST !!!

 

Förresten; är det moral? Kanske mera respekt, men de två är kusiner och hör ihop så jag vill kalla det moral. Annars spricker ju min 3M-tanke, och jag får börja om ….

 

Känner att jag börjar bli för tråkig och överförmyndaraktig; förlåt Marcus . Och alla andra unga, lev era liv som ni vill men tänk gärna på mig en sekund också. Man kan bli gammal, även om man verkar ha ett tråkigt liv. Ha kul är så olika mellan olika individer, och bör respekteras. (Titta, där kom det ordet.)

 

Lycka till med dina Media/Moral-studier Marcus! Vill du ha några tråkiga tips får du höra av dig.

 

OM jag får en chans till, tredje gången gillt kanske, återstår ju att se. Känner att jag utmanar för mycket, men nå´n spänning måste ju även jag få ha, eller hur. Ha det bra!!!

Önskar faster Gunhild

 

 

Först av allt Marcus, du är ganska, för att inte säga väldigt, modig!!

Nästa upplysning; jag är också modig fast jag är 34 år äldre.

Såja, nu kan jag börja.

Jag är Marcus äldsta faster – jag sa inte gamla faster. För man är inte äldre än man känner sig och det kan vara bra att veta även när man är ung. Inga moralpredikningar nu, men jag har inte glömt allt från min ungdom. Man är stark på alla sätt, hela livet ligger framför en. I varje fall fram till första motgången, men då är det bra att veta att motgångar stärker en även om man inte förstår det förrän efteråt.

Det här med att vara modig kan ju vara så många olika saker;

i Marcus fall kan ju faktiskt hela hans bloggkarriär hänga på att släppa in ”en gammal grå faster”. Jag hoppas att ni har överseende med det, så ska jag dra mig tillbaka fortare än kvickt.

I mitt fall betyder mod att våga prata direkt i lokalradion 5 min/dag i en hel vecka , utan livlina.  Långt utanför världskartan för bara några år sen. Jag är ju inte en av data/media/ta-för-dig –generationen.

Men det här med ord har jag alltid gillat, tycker insändare är viktigt t.ex. Att man som ”vanlig människa” får säga sin åsikt offentligt, om och när man vill. Ni ser, jag är ju gammal. Det är ju vad nästan varenda människa gör idag. På bloggar, twitter, facebook och allt vad det heter. Visst är det bra att skriva av sig bekymmer och jobbiga saker, det har jag också gjort. Med papper och penna, läst igenom och sen eldat upp papperet. Det säger nog också en del om mig, men också om generationsutvecklingen.

Nej, så djupt det blev nu då. Ajajaj, tänk om jag blir refuserad direkt. Skärpning!

Bäst att försöka avrunda lite.

Redan första advent! Ett ljus inne och mycket lampor utomhus. Lussekatter och glögg. Visst är det lite mysigt i alla fall. Det njuter vi av nu, så får framtiden utvisa om jag får nån mer chans.

Ha det bra önskar Faster Gunhild

Nu är det inte längre Marcus ”The slips” som äger och skriver den här bloggen, det är jag, Elin. Nej, men så är det inte! Det var Marcus som bad mig att skriva någonting otroligt vettigt, eftersom att jag är otroligt grym på att skriva (ta det med en nypa salt).

 

Min blogg är uppbyggd på mig och mitt liv och är inte världens poethål, men är heller inte ytlig. Går man in på min blogg så är det första man ser ”writing is better than sex”. Det är lite av mig och det beskriver vad jag står för. Om vi ska bli lite mer intima, så tänkte jag berätta om första gången jag hade sex. Jag var 16 år, helt exalterad över att jag äntligen skulle bli ”en av dem” och min pojkvän var den perfekta. Vi hade sex och vad tänkte jag efteråt? Jag var ett stort frågetecken. Var det bara det här? Jag som hade gått och längtat så himla länge. Var det här det stora ögonblicket, då man äntligen skulle växa upp? Jag hade inte förväntat mig ett ”halleluljah moment”, men jag hade nog föväntat mig mer. Missförstå mig rätt. Jag fick orgasm och det var skönt, men med tanke på vad alla ens tjejkompisar och alla andra tjejer sagt, så hade jag höga förväntningar. Nu i efterhand kan jag egentligen inte förstå vad det var jag hade höga förväntningar på. Ett samlag är ju ett samlag och ett samlag består av förspel, sex och orgasm. Eller har jag fel? Det fanns ju egentligen inte så mycket att ha höga förväntningar på. Det var absolut inget fel på min pojkvän. Han var underbar, vet jag nu i efterhand eftersom att jag har erfarenheten, men sex har blivit en så otroligt big deal i vårt samhälle.

 

Mitt råd till andra tjejer skulle vara att ta det lugnt och ta det som det kommer. Jag ångrar ingenting och det är inte det att jag inte njuter av sex, tvärtom. Men för mig är inte sex en sån stor sak som för många andra. Jag blev lite besviken första gången och det var endast på grund av vad andra tjejer sagt till mig och berättat. Jag älskar att säga till andra människor att jag inte tycker att sex är en sådan stor sak, för folk blir helt galna och undrar om jag är asexuell. Vad beror detta på?

 

Jo, vårt samhälle är uppbyggt på sex och media består till en stor del av sex och i ”VeckoRevyn” bland annat, kan vi läsa om tips efter tips om bästa orgasmen, hur vi gör för att få våra män i säng och Hannah har en hel spalt där vi kan rådfråga om diverse dilemman som handlar om sex. Ett helt samhälle är uppbyggt på sex och när det väl kommer till kritan, så är sexet inte så himla underbart och utmålande, som media påstår. För som sagt, ett samlag är bara ett samlag.

 

Summa summarum så vill jag bara säga att jag absolut inte är asexuell, sex kan vara hur skönt som helst, men jag har tröttnat på vårt sexistiska samhälle och att allt är uppbyggt på sex. Tappa inte hoppet om orgasmen och samlaget, men ta det lugnt!

 

Nu vill jag bara säga, go have some good sex och ta hand om er!

 

/ Elin

Då har man utsatt sig för årets utmaning: SVMM-mästerskapet 2009! Vad är nu det för obskyrt undrar ni? Jo, ett löparlopp över 3000m bana där det deltar allt ifrån delar av dagens elit, till gamla avdankade föredettingar. Räknar mig definitivt själv till den sistnämnda gruppen. Efter loppet följer prisutdelning, (alla får pris...) samt filmförevisning av loppet. Det är ganska stor humor att se hur sakta det går för många av oss oldtimers numera. Själv sprang jag in på 10.24 en bra bit från mitt gamla pers på 8,59 sen 1991...

Så var det dags för ett litet inlägg av the oldman igen. Det har ju varit en av sveriges största festarhelger nu, midsommar! Måste säga att det blev rätt lugnt för egen del. Åt sill o potatis på dan o grillade fläskkarre på kvällen. Jordgubbar o grädde blev det oxå. Gott så in i h-e! Blev öl o snaps därtill. (Bellman o Svenska nubbar!) Men även en del träning faktiskt. Löpte 20km på midsommarafton o 17,5 på midsommardagen.

Tycker säkert många verkar lite stört, men det var faktiskt bara skönt att rensa hjärnan o kroppen på detta sätt!

Vet inte hur det är om man är runt 20 nu, men när jag var det i forntiden var det ett jäkla röj på midsommar. Skärgården gällde för min del.(Sankt Anna) Ut med båt o fara runt till massa olika öar o festplatser. Nyktrast körde båten... Kan sakna den tiden ibland! Men det var ju inte alltid så kul på midsommardagens morgon...Jag tycker nog att man borde gjort midsommar till sveriges nationaldag. Vem festar o firar 6 juni??

I morgon börjar för övrigt min semester! Fyra långa veckor. Ska bli underbart. Förutom lite turer runt om i sverige som bl.a Gröna Lund o lite camping här o där har jag garderat med en vecka till Cypern. Törs inte lita på den svenska sommaren...

En fråga gällande stil o klädsel inför sommaren tänkte jag ta upp här: Hur långa/korta ska kortbrallorna vara för en karl nu? Över eller under knät?? Vad gäller för badklädsel? Små tajta badbrallor eller stora badshorts?? Vore kul att få lite tips så man inte skämmer ut sig på Cypern! Tänk på att råden ska funka för en oldman.

Önskar alla läsare av denna blogg en underbar o het sommar på alla vis! Sköt om er o gör inget jag skulle göra....



/Stoneriver.

Kommer vi alla hitta någon?
Jag minns denna morgon. Solens strålar rullande in på sovrumsgolvet och där låg han. Jag var vaken men kunde inte väcka honom. Där låg jag och beundrade honom när han sov – hur trygg han såg ut. Men så var jag tvungen att nysa och han vaknade. Hans ögon mötte mina. Vi gick upp och satte oss på verandan. Åt frukost och sparade jordgubbarna till sist. Jag satt i hans knä, vi skrattade och det var som om allt annat inte spelade någon roll, huvudsaken var att han och jag var där tillsammans, nära varandra. Vi åt jordgubbar och gav varandra jordgubbskyssar. Jag lade mitt huvud mot hans axel och viskade i hans öra: ”Jag älskar dig.” Precis som meningen i boken jag nyss skrivit klart recensionen av. Detta skulle aldrig ha varit, inte nu. Kanske om några år, men inte nu. Jag vågade inte tro på denna kärlek. Kanske för att jag visste hur olidligt ont det skulle göra om den inte skulle hålla. Men när jag hade viskat ”Jag älskar dig” i hans öra svarade han ”Jag vet det.” En svallvåg av känslor for genom min kropp, och när den nådde min hjärna tänkte jag: ”Han tror på detta lika mycket som mig.”

Ständigt kämpar vi för kärleken. För att vinna den rätta. En ständig jakt utan att veta om vi någonsin kommer finna den vi önskar. Idealen är som en mur runt oss. Ständigt påminns vi om hur den perfekta partnern ska vara. Vältränad, snygg, smart, framgångsrik, social, omtänksam, magisk på att älska, snäll och de där alla andra miljoner sakerna. Som en kliché lovar vi vår sorgsna vän som precis blivit lämnade allt jodå, i framtiden kommer den rätta finnas. Alla kommer vi få någon, även du. Men hur vet vi att det är så? Hur vet vi att alla kommer hitta den rätta? Kanske ska vissa lämnas och leva sitt liv utan att binda sig för alltid.

När jag satt där på verandan i hans knä var det som om tid och rum stod still. Jag bröt tystnaden med att fråga honom: ”Tror du att vi kommer hålla för alltid? Eller tror du att detta är för stunden?” Han log och smekte min kind. Kysste mig med en jordgubbskyss och svarade: ”Jag tror på hoppet och jag tror på viljan. Alla älskande hjärtan håller inte för alltid. Men jag tror på hoppet och viljan. Vill man så kan man, eller hur?” Jag kröp ihop som en liten boll och låg med huvudet mot hans bröst. Han höll om mig och filen vi hade över oss värmde oss tillsammans med solens starka strålar. Kanske är solens strålar lika starka som vår kärlek? Jag kunde höra hur hans hjärta slog, i takt med mitt.

Varför är vi människor så rädda för att inte hitta den rätta? Samtidigt är vi för skygga för att våga gå fram till den snygga personen som suttit i soffan i loungen hela kvällen. Är vi patetiska eller är vi bara rädda? En vän frågar varför han aldrig vågar. Jag svarar att jag tror det handlar om att vi är för rädda för att öppna vårt hjärta och bjuda in någon annan, alldeles för rädda för att bli sårade och lämnade. Men om vi är så rädda varför är vi då samtidigt rädda för att inte hitta den rätta? Borde det inte vara så lätt att vi antingen väljer att öppna var mur eller bli kvar ensamma? Ska vi äta kakan och samtidigt behålla den? Någonstans tror jag att människan är patetisk.


Han höll min hand och jag höll hans. Jag satte mig upp i hans knä och kysste honom, i gensvar fick jag en puss på pannan, sådär som han alltid gör. Hans läppar mot min panna är trygghet, det är så min trygghet ser ut. Vi duschade tillsammans, en lång ljuvlig dusch och sen klädde vi på oss. Gick ut på en lång promenad och mötte människor. Barn lekte i parker. Familjer hade picknick. Äldre par kom hand i hand i hand. Unga människor gick och höll om varandra, precis som han och jag. Vi hamnade i en park, barn sprang runt och lekte, föräldrar ropade på deras barn att det var dags att äta picknicken de tagit med. Där satt vi, tätttätt intill varandra och skådare över så många levande liv. Då lade han armen bakom min rygg och tryckte mig mot honom. Och så sa han: ”Någon gång ska du vara hon som den lilla killen springer till för att bli omfamnad av trygghet, och någon gång ska jag vara han som förevigar det minnet.”

Men kanske är vi inte patetiska? Kanske är det bara så att vi är så olidligt rädda att våra drömmar och idealistiska framtider aldrig ska bli som vi tänkte oss. Och kanske är det så att det är precis som det ska vara, vi ska vara rädda när vi inte vet ifall våra drömmar kommer slå in. För alla vill ju egentligen få fram till personen som man suttit och små tittat på under hela kvällen. Gå dit till loungen och säga hej i hopp om att de framtida drömmarna ska slå in. För även om vi är patetiska, fega och blyga så kommer vi alltid vara människor med drömmar om att det i framtiden blir som vi önskar, även om vi vet att den realistiska framtiden kan förändra allt på en sekund eller två – lika snabbt som vi kan hitta vårt livs kärlek.

Mina reflektioner kring kärleken i mitt liv.    Djurgårdens IF.

Att som tjej stå i klacken på en stor fotbollsmatch tillhör kanske inte det vanligaste. Det kan tyckas som en krånglig och udda situation för vissa. Tonårsrevolt? Nej – ren kärlek. Klädd i blå-blå ränder.





Det var de här dagarna jag levde för. Året var 2003 och jag var bara 16 år. Det var redan här som jag tog avstånd från fotbollsvåldet. Det som syns mest i tidningarna. De som hörs mest i radio. De som rullar mest i Tv’n. När flickan spände sina ögonen i mina hatade jag. Hatade mer än någon annan. Men det var också sista gången. Den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer hata. Att aldrig mer låta en hatramsa snudda vid mina läppar. Jag älskar – utan att hata.

Att det finns de som tyr sig till en klubb för att få gemenskap, glädje och fotboll är för mig självklart. Men för varje hundrade medlem finns det en som är där för att få en anledning till att slåss, förnedra och hata. Det är de människorna – huliganerna – som svärtar en hel klubb. Sluta ta glädjen ifrån oss. Tillsammans blir vi stora.

Som människa kan man lätt slås av tanken hur beroende vi är av personerna runt omkring oss. Det kan vara familj, släkt, vänner men även personen som ligger närmast vårt hjärta. Denna person som kan få magen att dra ihop sig, hjärtat att slå hårdare och få läpparna att le. Känslan av ensamhet försvinner och de sömnlösa nätterna tycks ta slut. Förnimmelsen om att allting är precis som man önskat är uppenbar och ingenting verkar kunna ändra på det. Allting känns nästan som om man lever i en saga. Det upplevs som att det finns häxor och prinsessor, onda och goda, stora och små samt vackra och fula. Men det verkliga livet är inte alltid som i sagorna där man lever lyckliga i alla sina dagar. I realiteten är människan dödlig, kärleken kan ta slut och slås i spillror. På så sätt försvinner själens energi, kroppens känns paralyserad och minnesbilderna inuti huvudet verkar aldrig ta slut.


Att jämföra kärlek med blommor känns inte så avlägset. När knopparna bildas är förväntningarna stora och nyfikenheten av vad som väntar är obeskrivlig. När de brister blommar både blomman och kärleken ut och förälskelsen är uppenbar, ingen kan ta miste på den. Hur länge blomningen pågår varierar från blomma till blomma och hur starka känslorna är. Ibland faller bladen snabbt och blomman tycks dö, samtidigt som det finns blommor och känslor som alltid verkar blomma ut på nytt. Ett exempel kan vara den omtalade orkidén som behöver lagom av allting, så som sol, vatten och gödning. Kärleken tycks också behöva liknande proportioner. Blir det för mycket av något trycks ofta känslorna ner och bladen faller ett för ett, eller fattas det något kan blomman sakta förtvina.

Kärleken kan drabbas av både tvivel och svek. Det kända ordspråket, gräset är alltid grönare på andra sidan, tycks ibland stämma väl in på kärleken. Människans natur i sig tror att det alltid finns bättre, och på så sätt förblindar detta passionen. Att få liv i en till synes död eller förhäxad romans är inte alltid det lättaste, det finns inga enkla trollformler eller ramsor som biter på den. I sagornas värld verkar en sann kyss från den man älskar, kunna bryta den enklaste förbannelsen, men i verkligheten är det inte alltid lika lätt.

Som levande varelse är det lätt att tvivla på kärleken, men även på känslorna som oftast ändå är starkare än vad man tror. De är djupt rotade inom oss och medför ett hopp när allt är som mörkast. Att lyssna på och ta till sig sina innersta känslor är lika viktigt för oss som solen är för blommorna. Görs det inte försvinner en viktig pusselbit i livets natur, då människan är olycklig om hennes nära och kära inte finns hos henne. Att vara förälskad och kär i sig är inte alltid lätt, många tårar släpps på grund av den och vänner ställs mot varandra. Samtidigt kan den vara fin, trygg och rogivande. Kärleken behöver vårdas, bli omhändertagen och få ta sin tid. Vare sig det gäller blommor, sagor eller kärlek, så kan den inte frodas i totalt mörker. Samtliga faktorer behöver ljus och uppmärksamhet för att de inte ska falla in i glömska. Så vårda det du har så att förbannelsen inte faller över just dig och din käresta.


/Martina

Hallå där alla glada läsare av denna blogg!

Trodde ni att ni skulle få slippa mera inägg av the old man nu va?
Nej då! Än är jag inte död, även om det känns så ibland! Hoppas att ni alla som jag varit ute o njutit av vårsolen denna påskhelg. Tror faktiskt att man har fått lite solbränna t.o.m! Finns ju ingen ursäkt att sitta INNE vid datan längre. Det finns ju så mycket bra o smidiga bärbara o mobilt bredband. (som väl funkar si o så här o där...)

Det var ju ett tag sen jag skrev nåt här, men jag funderar på en sak, en ganska aktuell händelse faktiskt: Lars Ferm alias Lars-inge Svartenbrant åker dit för rån igen...Vad ska man säga...Han har varit en följetong i kriminalitet sen jag var VÄLDIGT liten. Och nu åker han dit igen! Vad säger ni? Finns det hopplösa fall bland kriminella som INTE borde släppas ut överhuvudtaget sedan dom låsts in?? Är man inhuman om man tycker att vissa borde inte släppas ut när dom om och om igen återfaller i brottslighet? Jag tror faktiskt att det finns hopplösa fall. Som man måste skydda allmänheten mot genom att hålla dom inlåsta tyvärr.
Vad säger ni intelligenta läsare? Sen när jag ännu är inne på det här med kriminella: Annika Östberg. Finns det någon som genom åren utmålats som en ängel utan att vara det? Inget av allt det som har stått på nätet om henne nuförtiden kom fram på 80-talet i media. Då sa alla att hon blev tvingad att vara med på alla dumheter tack vare sin pojkvän. Det var uppenbarligen ren bullshit. Hon var ju nästan den drivande parten i deras brott. Tänk så lurad man blivit genom åren innan nätet fanns! Hon borde nog fått stanna i fängelset i USA. Man borde i alla fall inte lagt ner så mycket tid o pengar på att få hit henne tycker jag.

Ni kanske inte alls håller med mig, men skriv gärna vad ni tycker. Alltid kul med lite reaktioner!

Njut av de sista timmarna av "påsklovet" och ha som vanligt ett underbart liv!


/Stoneriver

Kommer en gästbloggning...(Stoneriver börjar få konkurrens)

---

Jag har funderat mycket över det fenomenet med relationer, så fort du träffar någon uppstår det en relation. Den kan vara kort eller lång, djup eller ytlig och kan få ett bra slut eller inte. Det finns relationer som jag nu i efterand funderar på varför jag lade så mycket tid på dem, samtidigt som det finns dem som jag önskar fick mer tid. Helst vill jag kunna spola tillbaka tiden och värdesätta det var, men det är lätt att vara efterklok. En av de relationer som jag önskar att jag hade värdesatt mer är relationen mellan mig och min mormor. Som ung var jag mycket hos min mormor, hon bodde bara några hundra meter bort och vi kusiner var där mycket och ofta. Vi fick alltid saft, och titt och tätt fick vi även kanter från marängbottnar samt smörkräm som hon hade haft till sina mockatårtor. Mormor fanns alltid där och ställde upp när mina föräldrar gick isär. Jag var där när jag inte kunde vara på fritids och på helger när mamma jobbade.

Men med åren blev jag äldre och jag slutade att gå de där 200 metrarna bort till mormor, jag tyckte mest att hon var trist och mest beklagade sig för allt. Tiden gick och med åren blev även mormor gammal. Hon sålde huset till min morbror och flyttade in till en servicelägenhet i stan. Hon trivdes bra och jag började även besöka henne oftare, minst en gång i veckan var jag där i regel. Efter bara ett år i lägenheten blev hon sämre och sämre. Hon ramlade, svimmande och var okontaktbar flera dagar. Familjen insåg att detta inte var hållbart i längden och hon flyttade då till ett långtidsboende där det alltid fanns personal. Vi märkte allihop att hon blev svagare och hon var nästan alltid trött.

Sista gången jag träffade mormor berättade hon hur stolt hon var över mig, något som jag aldrig hade hört innan. Det var en varm känsla att höra och jag märkte verkligen att hon menade det. Några dagar senare var det fredag och jag skulle egentligen inte ha varit hemma från skolan men av någon anledning hade vi slutat tidigare. Telefonen ringde och jag svarade, det var mormor. Hon skulle egentligen ha ringt min morbror berättade hon, men hade antagligen slagit fel nummer. Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag fick dödsbudet kommande vecka, då insåg jag att hon antagligen hade ringt för att säga hejdå till mig. Inte för att det var hennes egentliga mening, men omedvetet hade hon nog slagit fel för att kunna säga hejdå.

Nu i januari, på hennes födelsedag pratade jag och mamma om henne, och jag sade att jag saknade henne. Plötsligt slog mormors gamla klocka, som mamma fått vid bodelningen, tre gånger. Den var inte uppskruvad och det var precis som om hon ville visa att hon fortfarande levde, inte här, men någon annanstans. Jag tror inte på spöken direkt, men jag vet att det var mormor som gjorde att klockan ringde. Med detta vill jag ha sagt att för att förstå vad man har måste man stanna upp och se sig omkring. Man tar alltför mycket förgivet och en dag kan det bara vara borta. Ta en funderare och stanna upp och se vilka relationer som betyder mycket för dig. Att ring ett kort samtal eller vad som helst, kan betyda jättemycket, bara man visar att man bryr sig. Idag ångrar jag att jag inte gick de där 200 metrarna lite oftare och visade mormor min kärlek. Samtidigt har jag lärt mig någonting av det och försöker så ofta som jag kan visa min uppskattning till de som betyder mycket för mig.


Skrivet av Martina

---

Vill du också gästblogga hos mig är det bara att du kontaktar mig via en kommentar eller skickar ett mejl till [email protected]

Hej hopp!
Så var det dags för ett litet inlägg från gubben igen! Blev inget förra veckan. Hade inte mycket att komma med, inte nu heller kanske! Har i alla fall i helgen varit på ett melodifestivaljippo nu i lördags på Louis de Geer i Norrkööping. Mycket schlager och uppträdande av Herreys o Pernilla Wahlgren. Någon som minns dom??
Pernilla tyckte jag var tämligen välbehållen, men två av de tre bröderna Herrey såg ut som riktiga gamla farbröder..Alla åldras olika. Livet är orättvist! Men det var kul o alla fall. Mycket nostalgi. Och sånt gillar ju gamla 40+ are...
Publiken var trots allt ganska blandad åldersmässigt. Dock med en viss överrepresentation av såna där kufiska 40-45 nånting...

Nog om detta! Vad ska man säga om den RIKTIGA melodifestivalen då? Vad är det som händer säger jag! Hur kunde denna människa Caroline af ugglas gå vidare?? Är det för att hon är adlig kanske? (konsprationsteori!) För det är hon väl, med ett sånt namn? Skämt åsido! Jag säger så här: Skickar vi denna låt till den STORA finalen är det nog dags att begära ett nytt medborgarskap...Vad tycker ni läsare?

Sen en annan sak. Tycker faktiskt ni ska gå in o kolla på bloggen dotid.blogg.se nångång när ni har tid. Dom tar faktiskt upp lite viktiga o vuxna frågor där emellanåt. Kul som omväxling om man säger så...Sedan tänkte jag tycka till om det här med söndagar.

Mr Slipsen älskar ju söndagar. Det gjorde inte jag när jag var 21 i.o.f.s men nu tycker jag faktiskt dom är ganska OK! Beror nog på vad man har för sysselsättning som väntar på måndagen. Har man världens skitjobb att gå till, då är nog söndagen en STOR ångestdag! Har man nåt man trivs skapligt bra med kan man nog njuta mer av den lediga dagen! I dag var jag t.ex ute o orienterade i bushen i 80min. Lagom bakis o skakis...Det gick faktiskt ganska bra!
Njut nu av de sista timmarna av ledighet denna söndag, så tar vi nya tag nästa vecka!

Ha ett underbart liv alla!


/Stoneriver

Åter en måndag. Grå vardag igen. Den här helgen har jag firat födelsedag. Säger inte hur många år som firades… Var lite trött i söndags. Kom upp före 12 på söndagen i alla fall! Sen blev det lite sunda aktiviteter. Pulkaåkning samt snöbollskrig med min son. Skitkul faktiskt! Kämde mig som barn på nytt. Är nog bra att göra det ibland.

Senare på söndagseftermiddagen fick jag ett ryck och drog iväg för att nyttja en av mina presenter. Ett presentkort på Stadium. Blev lite ny löparutrustning. Väldigt välbehövligt faktiskt, den gamla såg ut som någon form av gammal punkaroutfit med hål o sådär överallt…

Sportlovet slut nu för alla som varit lyckliga och haft det! Själv hade jag i alla fall semester i fredags. Blev en slö dag med fikasväng på stan o frisörbesök. Lagom jobbigt. Blev även ett simpass senare på eftermiddagen. Simmade i alla fall längre tid än jag satt i bastun…Någon av er som gjort nåt särskilt under sportlovsveckan?

Önskar alla en härlig fortsättning på veckan! Tänk på att det bara är en månad tills det är dags för sommartid. Underbart!

PS. Orkar inte ens kommentera melodifestivalen. Säger bara BWO er tid är ute….


/Stoneriver