Idag är det ett minne som stärkt familjen. Han var en lovande sprinter på 400 meter och idag kan han inte gå. Är livet orrättvist? Jag tycker det. Jag kommer ihåg när han sprang på träningarna, hur jag kunde ligga på den stora mjuka mattan och bara beundra hans sätt att springa på, han var min idol. Han är fortfarande min förebild. Varför? För han överlevde. Han blev påkörd, gick igenom det och han överlevde. Det händer att jag sätter mig i hans knä när vi är borta eller att jag ställer mig bakom honom och lägger mina händer på hans axlar. Jag är stolt över honom. Första gången jag lutade mig mot hans bröst när familjen satt och tittade på film minns jag att han började gråta. I 18 år hade han alltid känt när jag gjort det, när jag kittlat honom eller låtsats bråkat. Nu hade han inte känt bara sett. Förlamad från bröstet och ner, för alltid. Filmen hade tagit slut och han hade tagit sig ner till undervåningen och ett vrål utbröt. Ett skrik som fick min kropp att stelna och mamma och pappa att springa ner snabbare än blixten. Jag skulle bli tokig. Förlamad och evig smärta. Smärta som ingen kan ta bort, inte ett enda piller, inte en enda spruta. Fantomsmärtor. En gång sa han: ”Vrid upp spisplattan på 12:an och sätt dig där. Så är det inuti mig.”