…VANDRAR TILLSAMMMANS. Ett gammalt ordspråk, som stämmer bra in hos mig just nu.

Vi tar det roliga först, jag – som varit arbetssökande över ett år – har varit ute och jobbat några dar. Ett sjukvik, som kanske kan ge lite mera framöver, på ett jobb liknande det jag hade tidigare. Det kändes nästan som att komMa hem, några gamla bekanta ansikten och ännu fler nya. Det kändes bra, så nu är det bara att hoppas på framtiden.

Påsken gick fort, precis som jag trodde. Cecilia och Petter och deras pappa (min lillebror) var på fika en dag, annars var vi ensamma. Lite deckare på TV, god mat och kortare promenader och trädgården.

Syrener och plommon fick sig en omgång av busksax och såg i vårsolen. Bäst att hålla efter ifall det blir en gräslig sommar. Finns det nåt värre än att klippa gräs och fastna i alla grenar som sticker ut här och där? Resultatet blev riktigt bra, nu när jag fick bestämma. (Är rädd för att det blivit ännu bättre om jag släppt ansvaret till Gubben, men den smällen tar jag).

Sen har vi några stora björkar alldeles intill huset, som har släppt ifrån sig en massa kvistar i vinter. Nu är det borträfsat också.

På måndagen var det alldeles vitt ute när vi vaknade. Hur kul kändes det? Men, jag tog en dag vid datorn istället för i trädgården. Gjorde stora framsteg i min släktforskning. Håller på med pappas sida, är nere på mitten av 1700-talet på flera av grenarna. Där blir det stopp, dels finns inte så mycket inlagt på datasök och dels går det knappt att läsa vad det står. Men spännande är det!! Och nu förstår jag varför jag gillar ”lukten av jord och skit under naglarna”, nån slags omedveten arvspåverkan. Drängar/brukare och bönder är den genomgående titeln bland mina förfäder.

Kan starkt rekommendera att börja släktforska, det är nästan beroendeframkallande.

Tyvärr har jag fått ett tråkigt besked också, min sista morbror – 90 år ung, som jag skrev i vintras – har gått bort. Jag visste att han låg på sjukhus, han ringde igår em och berättade vad som hänt och i natt somnade han in. Jag saknar honom redan. Vi hade så många, långa trevliga telefonsamtal om allt möjligt. Men mycket om hur det var förr, han ville hålla kontakten med sin hembygd och jag tyckte om att höra honom berätta. Det är något jag önskar att alla får uppleva, den där nära kontakten olika generationer emellan. Man ger och tar, betyder något för varandra även om man lever i olika miljöer/världar. Jag vet ju vad hans barn med familjer måste gå igenom. När båda föräldrarna är borta blir det tomt…

Tomt ja, det är det i mitt huvud för tillfället (en del säger att det alltid är det). Jag får väl använda min gamla (nu väl-)bekanta metod för att ta mig upp ur mitt dystra tillstånd. Det blir nog att baka några limpor imorgon bitti, vet inte varför jag kommer på ljusare tankar av det. Men så är det bara. Tur att det finns nåt att ta till.

Har ni några bra knep för att bli på bättre humör? Alla svar tas tacksamt emot!

Hälsar Faster Gunhild