Du Marcus skrev för ett litet tag sen om Förtroende och Vänner. Ett (som vanligt) bra inlägg, som jag tror många känner igen sig i. Inte minst bland ungdomen; skolan är slut, examen är klar och livet går vidare. In i något nytt projekt: ny utbildning – kanske på annan ort, jobb – för alla som har tur med det eller kanske ”bara” en ledig period med att upptäcka vem man är – hemma eller ute på resa.

Vänskap är ju nånting som till viss del skapas av en gemensam nämnare: utbildning, idrott, jobb, hobby, grannar eller släkt t.ex. Den typen av vänskap kan nog ibland ha lite svårare att överleva en stor förändring av just den gemensamma grunden. Första tiden lovar man att det här ska vi fortsätta med, att träffas och ha kul ihop. Efter en tid så kommer man i ett nytt ”kollektiv” och livet går liksom bara vidare, i en lite annan riktning. Med nya influenser och kanske påverkan till nya/andra värderingar. - Livets utveckling, skulle man kanske kunna säga.

Sen finns ju naturligtvis de där äkta VÄNNERNA, med perfekt personkemi. Har man det ska man vara väldigt tacksam och vårda dem ömt. För det är ingen självklarhet att alla får uppleva just den känslan, att ALLTID känna sig så trygg att man vågar utlämna sig totalt till, dela livets hemligheter med en annan människa och veta att det vi pratar om stannar här. Det ställer ju samma krav på båda parter, naturligtvis, vara rak och ärlig och våga stå för det jag säger och gör + veta vad förtroende innebär!

Jag skrev nån flummig kommentar till dig då Marcus: att det förflutnas och framtidens vägar korsas titt som tätt. Och så är det ju egentligen hela livet. Tänk er t.ex. ett nytt jobb; känner först ingen och så upptäcker man ett namn/ett ansikte från förr. En bra vän öppnar upp för en gemenskap i gänget, och efter ett tag hittar man tillbaka till den där gamla vänskapen. En gammal ytlig kompis kanske i stället ”bara” blir en bra ”presentatör” men utan någon fortsatt direkt kontakt, man går vidare åt var sitt håll igen.

De gamla skolkompisarna från grundskolan har jag varit dålig på att hålla kontakt med. Slutade 9:an 1970, gillade skolan då – speciellt 9:an. Inte för att det var sista året, utan klassen var bra och lärarna var bra. Kul ämnen (ekonomi/handel) och inte minst skolresan till London (dit ”alla” unga tjejer åker och shoppar idag). Vi hade ett roligt skolår och en jätterolig skolresa. Men som sagt, kontakten har varit dålig. En del bor ju kvar på trakten, man nickar och hälsar i affären, men inte mycket mera. Det är nog helt mitt fel egentligen, jag har gått min egen väg med jobb och intresse. Skiftjobb i ”en hel mansålder” och fritidsintresset i jordbruket. Men det har varit mitt liv och jag har trivts!

Nu däremot har jag, inom ett par veckor bara, haft mailkontakt med ett par gamla skolkamrater som jag inte träffat på ca 40 år. Lite konstig känsla; vad skriver man om, hur mycket vill jag ”öppna dörren” och inte minst tanken: vem är jag idag? Nästa fråga: vem är de idag? Vi har ju alla blivit 40 år äldre. Då hade vi nog liknande ambitioner för framtiden. Flytta till stan, fortsätta skolan, hitta ett bra jobb och kanske bilda familj (inte nödvändigtvis gifta sig, för det här är ju 70-talet). Vad jag mest funderar över nu är hur de här kontakterna kommer att utveckla sig. Rinna ut i sanden efter ett tag? Eller kanske startskottet för en ev. klassträff? (Återträffar är inget jag egentligen tycker om; att sitta och jämföra sina liv och se vem som lyckats bäst. Njaaa…) Men, tiden får utvisa! Spännande!!

Tänk er själva 40 år framåt; hur skulle ni känna att ta fram ”förr-i-tiden” till nutid igen? En dum fråga kanske, men nu är den ju ställd. Någon som känner för att svara?

Visst är det väl så att man ska leva: i nuet och satsa framåt. Även om det kan se problematiskt ut att komma dit man vill, så finns det hela tiden alternativ – även om man inte förstår dem förrän efteråt ibland. Öppet sinne – älska livet – inte minst våga leva DITT liv

Hälsar Faster Gunhild