Vissa ämnen talar vi sällan om. Vissa ämnen väljer vi inte att berätta för andra utan hålla inom oss själva. När det handlar om känslor är det ofta svårt att uttrycka sig då det kan vara väldigt känsligt. Sedan finns det vissa som har väldigt lätt för öppna sig genom att skriva och berätta om sina innersta känslor. Dessa personer beundrar jag. Själv har jag också lätt för att göra det när jag skriver.

Jag tycker det är oerhört fascinerande när folk verkligen vågar skriva om sina känslor kring ämnen som vi alltid annars väljer att vara tysta om. Väldigt ofta sägs det att dessa personer enbart gör det för att få sympatier, och visst är det så. Men tänk efter hur många har egentligen mod till att öppna sig för allmänheten. Det handlar väldigt mycket om en själv, i mångt och mycket, men samtidigt handlar det om att kunna stå för sina personliga tragedier öppet. Alex Schulman är en person som har gjort just detta i sin bok om sin far, likaså Marcus Birro som gjort det genom flera böcker men även genom sin blogg. Ämnen som är svåra att tala om. Lättare att skriva om, de har gjort det väldigt bra. Kunna sätta ord på känslor.

Vi har ofta en förmåga att skämmas över det vi har uttrycket i en text, jag har råkat ut för detta flera gånger. Jag har suttit hemma på min kammare. Skrivit en text om mina känslor. Någon läser upp det för mig under ett helt annat sammanhang, då vill jag bara försvinna och det är så fel. För det är ju faktiskt precis så jag känner även om det ibland kan vara helt fiktiva texter så är det jag stolt över att ha den förmågan att sätta ord på känslor. Att folk känner igen sig. Det är då jag har kommit dit jag vill komma. Många ser också upp till denna förmåga därför ska jag från och med nu sträcka lite extra på mig när jag får höra att folk läser mina texter.

Tidigare kunde jag krypa ihop som om det är något jag inte vill veta av. En sida som jag har hållit för mig själv och inte vågat släppa fram. Det krävs verkligen mod för att våga göra detta och jag vill också kunna göra det och sen kunna stå för det. Visst står jag för det dock kan det vara väldigt jobbigt när det är känslor vi talar om. Herr Birro och Schulman blir alltid väldigt rörda när det kommer på tals att prata om känslor och händelser de gått igenom. Glädje och sorg. De vågar släppa fram det helt öppet inför väldigt många människor.

För att återgå till mig själv har jag alltid haft en dröm som inte många vet om att jag bär på. En stor dröm om att få skriva en bok. Den behöver absolut inte bli känd för folk i allmänhet utan mest för mig själv som ett bevis på att jag kan göra det. Detta har jag aldrig kommit till skott med men det är kanske dags att ge det en chans. Våga prova nya väger som jag aldrig gått på tidigare. Låta det ta tid.

Kunna skriva om något självutlämnande med sorts distans. Något som är skör och tunn tråd som handlar om en balansgång. Att det är personligt samtidigt som det inte är alltför privat. Hur kommer man dit?