Sitter här och funderar lite på relationer, både till nära och kära nu levande – och de som inte finns med längre. Varför då kanske ni undrar. Men allhelgonahelgen är väl den tid på året när man som mest blir påmind om saknaden av de som gått bort. Även om julen ligger nära i rankingen, när man märker att familjen förändras och traditionerna byter riktning till något nytt.

För mig är föräldrarna de jag saknar mest. På något sätt är det nog en ”lättare” form av sorg, föräldrarna är ju generationen före oss och som i rättvisans namn ”ligger före i kön”. Men känslorna tänker inte så logiskt alltid. Att vara tvungen att vara med om att ta avsked av sina barn måste nog vara bland det värsta som finns. Livets orättvisa kommer verkligen upp i dagen vid de tillfällena. Inte konstigt att många nästan ”går under” av livssorgen.

Orkar man prata om sorg och saknad kan det nog underlätta lite. Däremot kan det nog vara svårt för omgivningen att våga ”tränga sig på”, och istället går man runt varandra i vardagen. Kanske inte det bästa alltid, men en vanlig företeelse. Att söka sig till andra som varit med om samma upplevelser, att få en relation till någon likasinnad, är nog för många lättare än att prata med de närmaste. Alla grupper och stödföreningar som finns fyller säkert sin funktion!

Relationer i vanliga levande vardagslivet kan ju också vara svåra. Eller lätta, men med små svackor ibland. När jag hör par som varit gifta/sambos i många år som säger att de alltid varit överens får jag bara en tanke i huvudet: vem är det som är manipulerad. Så ska jag nog inte tänka, men två människor kan inte ha så exakt samma värderingar och tankar att det inte varit åtminstone en mindre dispyt nån gång ibland.

Det senaste halvåret har jag mött flera personer som berättat om sina relationsproblem. (Verkar som att generationerna efter vår, är mer öppna mot även nya bekanta).

Antingen nån som varit kär i en speciell person en längre tid, men inte fått minsta svar på de vibbarna. Eller par med olika bakgrund och nuvarande liv men som ändå lever tillsammans, och lyckas få det att fungera. Några vill leva tillsammans och bilda familj, men det slår för mycket gnistor för att få det att fungera – och ingen av dem vill ge upp. Sen finns det ju en del som inte vill annat än träffa en ny partner och få ett liv tillsammans med någon, men som har svårt att komma ut bland andra människor. Och det är väl inte så vanligt att ”Den stora kärleken” kommer hem och ringer på dörren? Eller….

Frågan löd: Relationer – hur svårt är det?

Svaret är (kanske): Rätt så svårt!

För om det hade funnits en ”Bruksanvisning för relationer” hade många fler människor varit lyckligare och mått mycket bättre. Men hur mycket tråkigare hade det inte varit då. Det är väl, som i allt annat, att det är erfarenheterna man lär sig av. Och det är nog många gånger så nya relationer skapas, man delar med sig av sig själv och sina erfarenheter. Det kan öppna en dialog, och vara början på något nytt.

Att våga prata är nog bland det viktigaste att komma ihåg. Inte antalet ord eller kanske ens innehållet i en mening, utan just att våga bryta tystnaden. Dörren genom muren kan faktiskt vara ett enkelt: Hej!

Och detta ska komma från mig, som varit ganska tyst och blyg (åtminstone utåt) mina första 30 år i livet. Men det är aldrig för sent

Hälsar Faster Gunhild