Respons ger alltid resultat

Visst är det bra för självförtroendet när man får positiv respons, när någon uppskattar det man gör eller säger. Att bli accepterad, sedd eller bara få en känsla av att man duger. Tyvärr är det alldeles för många som faller utanför ramarna p g a omgivningens åsikter. Men vem är det som säger att alla andra runt om vet vad jag tycker är bäst. Eller kan avgöra om jag kan/inte kan göra det jag gör, till belåtenhet.

 

För vi är ju så olika, alla vi människor i samhället, att vi måste få leva våra egna liv utan att bli nerslagna av andra som kan bäst. Tänk om vi kunde peppa varandra istället, när det behövs. Ett enda litet positivt ord kan få vem som helst att växa. Att få tag på det där halmstrået mot självförtroendet, att våga… Att orka stå emot viljan att lägga av.

 

Det är ju lite som att vakna på måndagsmorgonen och tänka; åh nej inte en ny vecka igen. Då är det ju liksom kört!!! Visst är ju måndan lite ångestbetonad för de flesta, men alla har hittills överlevt det. Tänk på något positivt som kommer att hända – kanske på måndan eller nån annan dag – i veckan. För det finns alltid något!!

 

En sak jag lärt mig genom åren är att fredan är den dag som borde vara värst. Man har ju en tendens att skjuta upp allting till sista minuten. Och det som ska vara klart den här veckan blir oftast klart just på fredagen. Tänk på vilka dagar som posten har mest räkningar med sig, inte är det fredagar i a f. Inte så konstigt att många vill gå ut och äta efter jobbet, eller bara ta en öl, och fira att veckans problem är lösta. Tror inte det sker på måndagarna, det heller.

 

Lite (underdrift) ångestladdade känslor var det när vi, ca 35 personer på samma industri, blev arbetslösa p g a konkurs för några år sen. Visst var det en jätteomställning; den sociala vardagen försvann, lönen försvann, rutinerna försvann och framtiden fruktansvärt oviss. Vår medelålder låg runt 45-50 år. Men de som tog det hårdast försökte vi peppa med just det att alla som upplevt liknande före oss hade överlevt. För hittills har inget blivit hotad till livet för att ha blivit arbetslös, och jag tror aldrig det kommer att hända. Vi hjälptes åt att hitta det positiva tänket trots situationen, och det gäller nog alltid - i hela samhället - att försöka lyckas med det.

 

Så fram för mera positiva tillrop, hur små som helst. Där finns en värdestegring i livsglädjen för varje litet ord som kommer ut ur strupen, eller blir nerskrivet på en liten papperslapp på köksbordet, eller kanske via ett mejl till någon man ser behöver det.  Till och med ett leende i butiken mot någon man inte känner, kan vara livsavgörande för just den personen den dagen.

 

Så passande förresten att jag skriver det här just nu. Det är ju Alla Hjärtans Dag på måndag!!! Då ger vi järnet med positiva tankar och ord – och fortsätter av ohejdad vana resten av året . Eller ska vi säga resten av livet.   J

Hälsar Faster Gunhild


Oviss framtid

… en undran; påverkar datorerna människans sociala liv?

 

Dum fråga; javisst.

Motiverad fråga? Javisst.

Till det bättre? Javisst – för de flesta, men inte alla.

 

Varför tänker jag så här? Rent personligt känner jag att det tar bort en stor del av sociala vardagen. För mycket tid går åt till datatid. Bloggar, facebook, mejl eller vad det nu är tar bort den mänskliga kontakten människor emellan. Många gånger kan det vara en enkelspårig konversation, utan svar. Och då är det ju inte mycket till konversation! De personer jag pratar med i telefon numera är de som inte har dator. (Inget ont om dem!) Eller alla försäljare förstås! Dem kommer man ju inte undan nånstans, tyvärr.

 

Den positiva sidan, som inte alls är liten, är ju alla människor man kommer i kontakt med som man förmodligen aldrig ens fått vetskap om att de finns annars. Alla nya via bloggar m.m. och alla gamla man hittar tillbaka till via cyberrymdens alla gömställen. Allt nytt man lär sig och information man kan få om allt mellan himmel och jord. Så visst är det en spännande värld, även där ute!! Och jag är glad att den finns, tro inte det. Den är en del av min dag, och kommer att så vara…

 

Vår generation är ju inte uppväxt med datorer, så vi har ju en referens till den gamla världen. Med papper och penna, pärmar, lukten av gamla uppslagsverk och andra böcker. På gott och ont. För vi ligger ju hela tiden efter i utvecklingen, men jobbar oss uppåt så gott vi bara kan. Och det där med att få upptäcka nytt och gå framåt i sin egen takt – fort eller sakta – är ju faktiskt stimulerande för en gammal hjärna.  J

Men en sak; jag tycker fortfarande att en bok har en själ och det kommer jag nog aldrig att tycka om en dator… Flummigt??? Njaaa….

 

Just nu är det nya tider som gäller i mitt liv, kort sagt, som medför vissa förändringar. Hälsan är viktigast, och jag kan inte sitta stilla så långa stunder. Med tanke på hur fort klockan går när man sitter framför datorn, måste det till nya rutiner. Samtidigt känner jag inte samma motivation för att skriva för tillfället, det kanske är det som petar in en massa nya frågor i mitt huvud. Kanske blir lite avbrott här ibland, med chans för andra att ”låna” min tid. Men är det inte bättre med kvalitet än kvantitet?

 

Ett litet hot; gillade ni förra veckans bild med ”drömtexten” till? I så fall kanske ni inte blir av med mig så lätt. Reflektioner till olika bilder finns ju i varje hjärna, även i min.  ;)  Vill ni??? I så fall lovar jag att göra mitt bästa, på min korta datatid. Jag laddar kameran och köper nytt minneskort, så jag blir arbetsklädd för nya uppdrag. J

 

Tror jag börjar direkt, annars är det risk att det inte blir gjort förrän det är två torsdagar i samma vecka (gammalt uttryck för sånt som lovas men aldrig blir gjort). Så ha en skön och bra vecka.

Hälsar Faster Gunhild


Brist på…

…tid och fantasi gör att veckans besök här hos Slipsen inte blir som det brukar. Man kan ju inte vara likadan jämt, eller hur. Inga uttråkande utläggningar om nånting egentligen, utan bara en liten hälsning från en trött gammal halvgrinig faster. Som inte önskar nåt annat än att komma in i gamla gängorna och hitta tillbaka till skrivglädjen igen.

 

Istället för att tråka ut er mera bjuder jag på en vacker syn från mitt köksfönster, från början av veckan. Hela himlen brinner.

Jag gillar att titta på himlens alla skiftningar. Och min högsta dröm är att kunna väva ner alla färgskiftningar (för rita och måla kan jag inte) på en matta eller duk. Tror inte det nånsin blir av, men väva är roligt kan jag tala om. Att vara med om att tillverka en nyttosak, att få bestämma hur det ska bli och att se det växa fram och sen det färdiga resultatet. Fantastiskt kul!!! Tänk att gå på en trasmatta man själv gjort; med mammas klänning, mina tröjor och pappas jeans nerklippta till trasor och hopvävda till den finaste prydnaden i hemmet. Eller färga in gamla lakan i nån favoritfärg, och klippa trasor av för att sen få den perfekta färgklicken som inte går att hitta i affären. Nån som blir sugen??? Prova, säger jag då.

 

Oj, nu kom jag på mig själv; jag lovade ju inga långa utläggningar.  Jaja, det är smällar man får ta. Ha en skön vecka så kanske vi ses här snart igen.

 

Hälsar Faster Gunhild


Solen går i moln över...

Hejsan!

Idag tänkte jag göra det lätt för mig – och för er – och inte skriva en massa onödigt. Bara försöka tyda ut bilden ovanför…

… som är tagen i vårt sovrum. Med utsikt rakt över skogen mot Marcus hem. Huset ligger precis i riktning där molnen (så nära) bildar ett hjärta med solen i fokus. Rätt så tjusigt om jag får säga det själv.

 

Men visst är det väl så ibland att solen går i moln i ens eget humör också.  Nog är det väl skönt då att tänka sig att det ändå kan ta form av ett hjärta, även om man har svårt att se det då -just när man behöver det positiva som bäst.

 

Efter att själv vara på väg tillbaka från en period med olika toner av grått, blir jag så glad över solen och värmen som den har med sig. Och av en sån här syn när jag tittar ut från fönstret. Härligt!

 

Tyvärr är jag nog inte ensam om det. Så ta tillvara på solen när den dyker upp. Tina upp – både i själ och hjärta – och tänk på hjärtemolnet när solen försvinner en stund.

 

Ha en skön vecka så ses vi nästa lördag igen.

 

Hälsar Faster Gunhild


I huvudet på en gammal tant

Vet inte riktigt vad jag ska hitta på idag, men så kom jag på nåt …

Ta ett foto, helst ett med positiv betydelse för dig, och skriv vad som kommer upp i ditt huvud för tillfället – om just det fotot.  Hänger ni med??

Vi provar.

 

Vad jag först och främst ser är ju en fågel. En ”vippstjärt” som vi kallar den här hemma, en Sädesärla, naturligtvis. (Men nog vippar den på stjärten alltid, så den får skylla sig själv att den fått det öknamnet).

För mig – och många till – är den VÅR!!!  Alltså den bästa årstiden på året. Då när allt börjar få liv igen, och solen börjar värma upp en frusen själ.

 

Vad ser jag mer? Jo en stolpe som den sitter på, med härlig ådring och en vacker kvist mitt i sågkanten. Brädan ser lite snedsågad ut, nästan som om den vore avhyvlad i toppen.

 

På björkgrenarna i bakgrunden ser man att det är tidig vår, inte ett löv i sikte. Kanske, om man kollar riktigt noga, man kan se att skotten börjar svälla lite som att nåt är på gång.

 

Den rödfärgade väggen är vår gamla lagård. Vet inte när den är bygd, men vore den gjord de senaste åren skulle det nog inte varit mönstersågat på det sättet. Tyvärr vet jag att den behöver rödfärgas igen, så vi kan väl hoppas på en bra sommar. Med målarväder och mycket energi. Inget av det är nån självklarhet, så vi får väl ta det som det kommer.

 

Färger ja, det är ju inte som en regnbåge precis. Men grått och svart är faktiskt rätt snyggt, och praktiskt. Inte minst i garderoben, passar både på fest och till vardagsbekymmer. Förr (nu pratar jag om länge sen) skulle det alltid finnas en svart klänning/dräkt i garderoben ifall att… Och en svart kostym för herrarna…  Och konstigt nog, den grundtanken har hållit i sig genom tiderna . Den lilla svarta, ni vet…

 

Om vi bortser från att det är vitt ute och mitten av januari nu; visst är väl våren härlig. Men jobbig!

Har läst på flera ställen, nu i veckan, om nödvändigheten att komma i baddräkten till sommaren. Och att kunna gå smal och rakryggad på stranden och vänta på att den bruna färgen ska fastna på skinnet.

Känn ingen press; det finns flera storlekar och solen är inte alltid snäll mot skinnet. Det avgörandet kan bara ligga hos dig själv, vad du vill/inte vill.

Hälsar Faster Gunhild


Det var en gång…

Historien om den gamle Tomten, han som står till höger på bild 1 – med det gråa skägget.


… en ung flicka, som gick i småskolan. I en skola på landsbygden, tillsammans med en massa andra pojkar och flickor. Fröken var lite äldre, och med den gamla tidens pedagogiska utbildning. En snäll och bra Fröken, tror jag nog de flesta tyckte.

Hennes man var den som var ansvarig för det lilla lokala bankkontoret i närheten. Om det var den enda orsaken, eller om det var en vanlig företeelse då vet jag inte; men vi fick lära oss att spara pengar på skoltid. I en svart sparbankslåda med små fack, ett för varje elev i klassen. Minns inte att nån inte var med på det, men skulle säkert kunna varit så. Det var ju inga stora pengar det handlade om, och det ingick i ”Roliga timmen”. (Kan jag återkomma till nån annan gång).

 

Vi höll på med detta några år, och varje år till jul var det en utlottning bland dem som sparat. Ett år hade TUREN kommit till MIG! Första och enda gången. Jag fick högvinsten, just den här gamle grå tomten. Blev oerhört stolt och glad!!

Sedan dess, i mitten av 1960-talet, har den hittat sin plats i julfirandet varje år. Alltid lika självklar. Sen några år tillbaka har den flyttat hem till mig, tidigare hade mamma ansvaret för den. Även om det inte är en äkta dyrgrip, så är den värdefull för mig – på flera sätt. Dels en påminnelse om min barndom, men också en fin prydnad på pianot här hemma. Sen är det ju en fjäder i hatten att ha sparat en liten slant och samtidigt haft roligt. Och så är jag så innerligt glad att vi fick lära oss att spara. Att det kan vara roligt och ge en belöning, på den tiden i form av sparränta (det är sämre med idag) och t.o.m. en Tomte (får man inte heller idag).

 

Det fanns ju en tidning, Lyckoslanten tror jag den hette, med information till oss yngre (nu pratar jag i dåtid  J )om vikten med att spara och tips och idéer. Spara och Slösa (tecknade) var ju de som verkligen skulle få oss förstå att Spara mådde bra och Slösa var den som hade det svårast.

 

Nu undrar jag: finns det över huvud taget något som liknar min ”sparhistoria” idag? På 45 år har det ju hänt rätt mycket… eller???  Joo, det har det!!!

 

Hur som helst, min gamle Tomte har med åren fått sällskap av nya, yngre Tomtar. En av dem ser ni på första bilden. Men också en tjej (bild 2), för rätt många år sen, och hon har fått flytta med hem till mig också. Så de har blivit sambos, under julen: på mitt piano och under resten av året: på en hylla uppe på förrådet. Men de ser ut att trivas. För vem har väl sett en sur och besviken Tomte nån gång?? Har de inte lite ”äktenskapstycke” också? Båda är lite sneda i ryggen och lutar lite lätt, så står de bara på rätt sida så kan de stötta varandra genom livet.

 

Och vet ni, jag tror det ska vara så i människovärlden också! Att vi stöttar varandra och tar vara på vars och ens olika sidor och gör något bra tillsammans av den gemensamma tillvaron…

Hälsar Faster Gunhild

 


2011 Nytt år – igen!

Milde himmel!

Det är ju inte länge sen jag satt här och skrev min fiktiva 10-årskrönika till Slipsens. Nån som kommer ihåg? Nä, strunt samma. Den var ända inget att lägga på minnet.

 

Hur som helst; vad är viktigt att berätta om nu? Kanske inget? Eller väldigt mycket?

I själva verket kanske det inte alltid är innehållet som är det viktigaste, utan att man tar sig tid för andra människor. Både med att, som nu, skriva till bloggen. Eller tillsammans med andra människor, i levande livet i vardagen, bara finnas där. Hur många gånger önskar man inte att det kunde finnas nån som man kunde dela just den här stunden med – just här och nu. För allt som händer en i livet, händer ju inte alltid när man är med dem som man verkligen vill uppleva livet tillsammans med. Och att berätta vad som hänt, och få den där spontana reaktionen, blir ju aldrig detsamma.

 

Efter den där utläggningen har ni säkert lagt ner och gått vidare. Förstår!

 

Ska vi ta en snabb resumé över 2010, så här innan vi vant oss vid att skriva 2011.

Snön förra vintern har väl ingen av oss glömt. (Om inte annat har vi blivit påminda den här vintern). När våren äntligen kom, ja då började jag jobba. Så många sköna lediga sommardagar minns jag inte. Däremot när vi stod inne i en lagerlokal och jobbade så svetten rann nerför ryggen och byxbenen – det kommer jag ihåg! Och i augusti när skörden skulle dra igång; vad hände då? Jo då kom regnet! Vi träffade många bönder under 1½ månad, och de kunde nog hålla sig för skratt de flesta: den sämsta skörden på länge. Men mot oss var de trevliga; vi hade ju inte stuckit hål på molnen… Nästa period, som jag brukar gilla, är svamp- och bärsäsongen. Blev inte mycket med det heller; skiftarbete och helger… Och nu i vinter har det också varit mycket jobb, både nu och då.

 

Låter det som ett jobbigt år? På ett sätt kanske det varit det, men samtidigt inte. Kul att komma ut och jobba, träffa en massa nya personligheter, prova på lite olika saker och miljöer, och naturligtvis tjäna pengar.

 

Privat har det växt fram några nya bekantskaper, som delvis djupnat pga liknande värderingar och intressen. Både unga och mindre unga.   J

 

Jag har gjort släktforskningen på pappas sida (mammas var redan klar), och fått en lite klarare bild av: vem är jag? Viktigt att veta? Kanske inte, men en viss nyfikenhet blev stillad. Och känslan av att tillhöra trakten så långt tillbaka som mitten på 1700-talet är ju lite faktiskt lite häftig.

 

En sak till som gjort mig glad är att ni fortfarande orkar stå ut med mina gästinlägg här! Visst är det svårt att veta, ibland; vad ska jag skriva om nu? Men det är inspirerande att veta att åtminstone nån känner för en gammal faster och hennes gamla ord

 

Så min sammanfattning av 2010 är: ETT BRA ÅR!

 

Och till 2011 säger vi: VÄLKOMMEN!!! Vi ska ta hand om Dig på vårt bästa sätt!

Eller hur allihop??

 

GOTT NYTT ÅR


Hälsar Faster Gunhild


God Jul önskar Gunhild!

Har julen varit bra så här långt? Bra! Vit jul har vi väl allihop, gissar jag. Lite väl vit, enligt min mening. Men OK, bara Tomten hittar fram så…

 

Jag tror inte ni orkar läsa så djupa inlägg så här mitt i smältandet av all julmat. För att inte tala om allt julgodis som gör en söt och seg – men nöjd. Så jag tänkte bjuda på lite foton istället – om det går bra?

Även en tomte behöver stöd i livet…

Hohoho, finns det några snälla barn?


Man ser det man vill se…


Pyntat för utebruk…

 

God fortsättning på julen!

Önskar Faster Gunhild


Tid för eftertanke?

Så här en vecka före jul kanske man ska sätta sig ner och tänka efter vad man håller på med egentligen.

Eller vad man vill att livet ska gå ut på.

Eller inte tänka alls utan bara ”köra på”.

Ja vad tror ni är bäst???

 

Jag är nog inne i en liten svacka i mitt liv för tillfället. Mycket händer och sker. Mycket från förr hälsar på igen. Och mycket ansvar för sådant som egentligen kanske inte är ”mitt bord”. För att inte prata om all snö som irriterar, bara genom att finnas där!

Som om inte det var nog; utan telefon – och därmed dator – i en vecka! MEN det kanske har varit bra! Man märker hur lugnt och behagligt det är utan deras MÅSTEN. Och börjar tänka i lite andra banor. Hur mycket tid man lägger ner framför datorn egentligen. Alldeles för mycket med tanke på hur lite vaken tid man är hemma. Och hur mycket annat det finns att göra som är viktigare.

 

Som ni märker är jag inte riktigt samma Faster Gunhild som för en vecka sen. Undrar om det går över, eller om det blir den sidan av mig som tar överhanden. För jag – precis som alla andra – har ju en bättre och en sämre sida. Där vill jag inte vara annorlunda.   J

 

Men jag lovar att hälsa på er året ut i a f. Julen får bli min ”överman” och tid att bestämma.  I bästa fall (???) kan ju nyårslöftet bli att fortsätta….

 

En sak skulle jag bli glad om ni kunde svara på; hur många av er känner så här ibland om just bloggande och datorns betydelse över livet??? Svar, tack snälla. Om inte annat så för att jag inte ska behöva fundera på om jag är ensam i de här tankarna.

 

Vet att det här kan vara lite deppigt att läsa, men ni klarar nog det också. Speciellt så här före jul, med allt roligt att se fram emot med det.

 

GOD JUL


Önskar Faster Gunhild


Förr och nu – har ni hört det från mig förut??

*Ibland känner jag mer än vanligt av att förr och nu hör ihop, eller går armkrok med varandra genom mitt liv. Idag t.ex. fick jag ett brev med posten. Ett blått kuvert med snöflingor på, med en avsändare jag inte har haft kontakt med på säkert 30 år! En av mina gamla brevvänner från ungdomen. En märklig känsla! När jag kom hem la jag brevet på köksbordet, kollade på det några gånger innan jag öppnade det. Och nu har jag skickat iväg ett mejl till Astrid, som hon heter. Undrar vad det kan ge? En enda kontakt för att sen rinna ut i tomma intet igen, eller kanske att vi kan hålla kvar den upphittade tråden. Spännande (mitt favoritord!) att se vad det ger, men roligt att vi båda vill ”känna av” vart vi är i livet. Ett tecken på att vi betytt något för varandra en gång i tiden, annars hade väl allt fallit i total glömska?

 

*En annan lite mer tragisk koppling mellan förr och nu, är en kusins man som nyligen gått bort. Begravningen är strax före jul, och jag kommer nog att gå på den. Hans dotters barndom är en del av min ungdom också. Jag var med och passade henne och brodern när de var små, några somrar var vi även på Öland tillsammans med deras mormor. Det är länge sen, och kontakten har väl inte varit så tät på många år. Men ändå känns det som att det var igår, när jag känner efter nu. Tiden emellan har liksom ”gått upp i rök”, och vad jag förstår har inte Karin glömt heller.

 

*Förr och nu är det ju den röda tråden med jobbet jag har börjat på nu också. Ett annat företag, men med erfarenheten från alla mina år inom industrin som det allra bästa bagaget. Det är nog sant att kunskap inte väger speciellt mycket att bära runt på!! Men kan ge så mycket mera i utbyte! Ett nytt jobb t.ex. Eller ett bra självförtroende, kontakter eller något annat minst lika viktigt.

 

*Att det snart är jul har väl ingen missat? Förr firade vi jul på ett helt annat sätt än idag. Mera gammaldags med slakt, mycket julklappar – inte dyra, men mera uttänkta för varje person-, många sorters kakor och mycket annat som vi inte gör idag. Gubben och jag köper inte längre några julklappar och lagar bara till den mat vi gillar bäst. Några sorters bröd måste finnas, men inte 7 sorters kakor och definitivt ingen julgris! Men julen brukar bli bra ändå!!!

 

*Jag tror nog att de flesta skulle må bättre till jul om julskyltningen började 1 advent, som förr, istället för sept/okt. Om affärerna slog på den LILLA trumman om vad de vill sälja, stället för all reklam och alla jippon! Visst kan man bli glad av att shoppa! Men lika besviken när man märker att man köpt något man inte behöver eller inte blir så uppskattat som man hoppats. Eller när pengarna inte räcker till!

Det finns ett ord som borde rationaliseras bort, speciellt till julen: MÅSTE. Den gränsen kan bara du sätta själv. Ingen annan har rätt att säga emot. Jag vet att det är svårt, och kan kosta på! Men stå ut – om du vill må bra måste du själv ta kommandot över din vilja. Belöningen kommer, var så säker!

 

*En annan sak; julkort! Vi har köpt några fina som ska skickas till släkten i Finland och till några äldre personer. Annars blir det väl mest via datorn. Tyvärr!!! Tänk alla gamla kort som man kan ta fram och titta på ibland. Inte skriver jag ut bilderna från datorn, och förresten hur länge håller de sig? Nej, där är det Förr som vinner över Nu. Definitivt!!!

 


Hälsar Faster Gunhild


Som en gammal presumtiv arvtant…

Faster Gunhild är nyfiken på sin brorson, så nu kommer ett antal frågor som kräver svar.

Så klart jag vet vem du är, men inte VEM du är. Tänk efter noga innan du svarar, det kan vara avgörande för framtiden vet du.   :D

 

Du är en trevlig kille, som gillar idrott bl.a. Men vad hade du haft för intressen om inte idrotten kommit in i ditt liv?

- En mycket bra fråga faktiskt. Då hade nog festande haft en större del av mitt liv vilket det inte har just nu. Genom att jag hade idrott som stort intresse har det också blivit att jag lever ett sunt liv utan mycket festande. Så mitt svar blir att uteliv och fest hade varit ett stort intresse.

 

Jag vet ju att du bytt inriktning i studierna genom åren. Om du hade läst till något mera praktiskt kroppsarbete, vad hade det blivit i så fall? Och varför?

- Från början hade jag en inriktning mot ekonomi som numera är med media och skrivande, kreativt skapande kan man säga. Skulle jag istället läst till något praktiskt hade det säkert blivit i samma fotspår som min pappa, målare. Inte bara för att han är det utan jag tycker faktiskt det är väldigt spännande och kul att göra någonting nytt. Förändra från grunden.

 

Trots (?!) att du är stadskille från början trivs du bra på landet (inte förvånad med tanke på att du bor i mitt föräldrahem, som är helt OK). När du blir ”gammal”, dvs hittat rätt i ditt arbets/livsval, kan du då tänka dig att bo på landet eller ser du storstan som framtiden?

- Jag kan inte se mig bo på landet när jag är 25 år och är inne i det jag vill jobba med. Tror att det är väldigt svårt att träffa någon tjej som också trivs med det. Som ung vill jag ha närhet till ”hetluften” om ni förstår mig rätt. Det är väldigt ansträngande att behöva planera hela tiden om man ska ut på någonting, dock trivs jag väldigt bra på landet just nu men kommer nog flytta snart till någon storstad. När jag blir äldre skulle jag kunna tänka mig att bo på landet igen. Så Gunhild du behöver inte vara orolig för att ditt föräldrahem hamnar i otrygga händer. Kanske bor jag här igen om säg 30 år.

 

Radio, TV eller tidningar. Vilken typ av media är viktigast för dig? Och varför?

- En bra fråga men ett lätt svar. Alla tre medier är lika viktiga för mig. Som journalist tror inte jag att man enbart kan verka inom ett medium, utan det gäller att hålla igång när man är ung och frisk genom att synas i varje. Tillsammans bidrar dessa till en bra helhet.

 

Allt i livet kan man inte välja, eller ens påverka, men önska. Stor egen familj eller satsa på ”sitt eget liv”? Du behöver inte förklara varför på den frågan, om du inte vill.

- Oj, nu kommer du in på stora frågor och viktiga frågor. Jag önskar att jag satsar på mitt egna liv sedan kommer det andra automatiskt. Hellre ha mindre familj som står en nära än en stor familj som man aldrig har kontakt med. Tolka mig rätt nu också.

 

Jag minns nog hur petig du var med maten när du var liten (lite skvaller måste jag ju få med…) Om/när du kommer att få en ”Lill-Marcus” hur skulle du tackla det matproblemet tror du?

- Jag är helt säker på att jag en dag kommer få en ”Lill-Marcus” som kommer vara lika petig med maten som jag var, tror det ligger i generna. Vet att min pappa var likadan. Detta problem kommer jag tackla genom att vänja mitt barn vid att äta saker som han/hon inte tycker om och på det sättet lösa problemet. Har pratat rätt mycket med min mamma om det här som är förskollärare, det är bästa sättet enligt henne också.

 

Till sist har jag en känslig fråga. Om nån gammal släkting (läs gärna: gammal faster) nån gång i framtiden skulle behöva stöd och hjälp, skulle du då tveka att ställa upp? (Ta frågan med en klackspark, ska inte skriva avtal – än).

- Självklart skulle jag göra det, utan tvekan!

 

Ser fram emot svaren......


Hälsar Faster Gunhild

 


Ett år för Faster Gunhild

Hur firar man det? Jo, genom att gå tillbaka och kolla vad det handlat om under året förstås. Julminnen, barndomsminnen, allmänt prat, lite allvar, foton…

Gott och blandat”??         eller          ”Surt och beskt”??

 

Och varför inte fira med något gott (från min generation). Kanske Glace Au Four kan vara nåt?

Receptet är enkelt;

Några skivor sockerkaka i botten på ett ugnsäkert fat. Lägg t.ex. frysta/färska hallon (eller andra bär eller frukt - efter tycke och smak) ovanpå skivorna. Sen (helst) ca 0,5 l vaniljglass på det. Kanske några hallon till, och toppa med maräng (vispa 3 äggvitor och 3 msk socker) runt om. Dekorera med flagad mandel. In i ugnen (ca 275 grader) med hela härligheten och grädda marängen i några minuter. Supergott!!!

(Recept med exakta mått finns säkert i kokboken, annars: var lite vilda och testa er fram).

 

Som avslutning på den här stora dagen, undrar jag: tycker ni att det räcker med ett år? Dags att dra sig tillbaka?

Hälsningar Faster Gunhild


SÅKLART VILL VI SE MER AV GUNHILD, eller hur?!


Utfryst…

Nu vet jag vad det är att vara utfryst!

Inte så att jag blivit hackkyckling eller mobbad – utan utfryst temperaturmässigt. På riktigt. En stor port är trasig på jobbet, och där intill ska vi försöka jobba. Skulle kunna tro att vi är på väg mot sommaren, för idag var det faktiskt över +10 grader. Rekord för den här veckan.

Men, men… de lovar bättring…. nån gång… men när vet vi inte…

 

Hur som helst, situationen får en ju att tänka på de som är utfrysta av andra anledningar. Helt i onödan! Den vanligaste orsaken till det är nog avundsjuka. En sjukdom, tror jag det räknas som, som borde vara utrotningsbekämpad för länge sen. För till vilken nytta är den? Ingen!! Inte för den som plågar – och definitivt inte för den som blir plågad.

 

Orsakerna kan nog vara lite olika, men de som är nöjda och lever ett harmoniskt liv är nog mindre benägna att mobba eller frysa ut andra.

 

OM det är så är det ju ganska lätt att börja kampen; se till att leva DITT liv med DINA intressen och bry dig inte om ifall andra har sina värderingar i livet som skiljer sig mot dina. Varje människa är unik! Och har rätt till sitt eget liv. Precis som DU har.

 

Det är ju inte säkert att den du tror ”har allt” och kanske mer än dig, verkligen har det. Det kan ju vara ytan som är bra och bakom ridån är det helt annorlunda. Eller tvärtom också för den delen.

 

De du känner att du inte vill umgås med; låt dem leva sina egna liv i fred. Och satsa på bra relationer med dem du verkligen vill umgås med. Då är hälften vunnet för alla.

 

Vartefter man utökar kompiskretsen, lär man ju känna nya personligheter och öppnar upp nya portar (tänk på ”min” port med kylan) som kan ge värme och något gott tillbaka för bägge parter. Istället för att ta fram de dåliga sidorna om det inte ”klickar”; bryt upp från bekantskapen och gå vidare utan dåliga följder.

 

För en sak är ju säker, livet är inte spikrakt. Man byter intressen, arbeten, bostadsort, skolor m.m. Och då byter man, ofta ofrivilligt, ut en del av sina gamla kompisar/bekanta mot nya. Med nya utmaningar som följd…

 

En sak jag blivit övertygad om i min ”utfrysningsperiod” är att: i kyla blir man mer benägen att gnälla och tänka negativt än man är när det är varmt (i varje fall normal värme).

Undrar om det inte är så att hjärnans ”positiva sida” kräver en viss värme för att hållas aktiv och mota bort den gnälliga och småirriterande ”negativa sidan”. I min fantasi tror jag att varje människa har båda delarna, och vad det handlar om är att hitta den rätta balansen. Den negativa behövs för att locka fram den positiva. Men låt aldrig den negativa ta över kommandot!

 

Nu undrar ni säkert om jag blivit helt galen. Icke! Och jag har ingen utbildning, befogenhet eller ens tillräckligt med ”upplevd egen kunskap” om ämnet och därmed ingen rätt att påverka andra i ett så stort och allvarligt ämne. Så ta det bara som En vanlig (?) människas rättighet att fundera över livets gåtor, och kanske dra sina egna slutsatser. För det är just vad jag gjort.

 

Om en vecka ses vi igen – kanske med något roligare ämne då.

Hälsar Faster Gunhild


Relationer – hur svårt är det?

Sitter här och funderar lite på relationer, både till nära och kära nu levande – och de som inte finns med längre. Varför då kanske ni undrar. Men allhelgonahelgen är väl den tid på året när man som mest blir påmind om saknaden av de som gått bort. Även om julen ligger nära i rankingen, när man märker att familjen förändras och traditionerna byter riktning till något nytt.

 

För mig är föräldrarna de jag saknar mest. På något sätt är det nog en ”lättare” form av sorg, föräldrarna är ju generationen före oss och som i rättvisans namn ”ligger före i kön”. Men känslorna tänker inte så logiskt alltid. Att vara tvungen att vara med om att ta avsked av sina barn måste nog vara bland det värsta som finns. Livets orättvisa kommer verkligen upp i dagen vid de tillfällena. Inte konstigt att många nästan ”går under” av livssorgen.

 

Orkar man prata om sorg och saknad kan det nog underlätta lite. Däremot kan det nog vara svårt för omgivningen att våga ”tränga sig på”, och istället går man runt varandra i vardagen. Kanske inte det bästa alltid, men en vanlig företeelse. Att söka sig till andra som varit med om samma upplevelser, att få en relation till någon likasinnad, är nog för många lättare än att prata med de närmaste. Alla grupper och stödföreningar som finns fyller säkert sin funktion!

 

Relationer i vanliga levande vardagslivet kan ju också vara svåra. Eller lätta, men med små svackor ibland. När jag hör par som varit gifta/sambos i många år som säger att de alltid varit överens får jag bara en tanke i huvudet: vem är det som är manipulerad. Så ska jag nog inte tänka, men två människor kan inte ha så exakt samma värderingar och tankar att det inte varit åtminstone en mindre dispyt nån gång ibland.

 

Det senaste halvåret har jag mött flera personer som berättat om sina relationsproblem. (Verkar som att generationerna efter vår, är mer öppna mot även nya bekanta).

Antingen nån som varit kär i en speciell person en längre tid, men inte fått minsta svar på de vibbarna. Eller par med olika bakgrund och nuvarande liv men som ändå lever tillsammans, och lyckas få det att fungera. Några vill leva tillsammans och bilda familj, men det slår för mycket gnistor för att få det att fungera – och ingen av dem vill ge upp. Sen finns det ju en del som inte vill annat än träffa en ny partner och få ett liv tillsammans med någon, men som har svårt att komma ut bland andra människor. Och det är väl inte så vanligt att ”Den stora kärleken” kommer hem och ringer på dörren? Eller….

 

Frågan löd: Relationer – hur svårt är det?

Svaret är (kanske): Rätt så svårt!

 

För om det hade funnits en ”Bruksanvisning för relationer” hade många fler människor varit lyckligare och mått mycket bättre. Men hur mycket tråkigare hade det inte varit då. Det är väl, som i allt annat, att det är erfarenheterna man lär sig av. Och det är nog många gånger så nya relationer skapas, man delar med sig av sig själv och sina erfarenheter. Det kan öppna en dialog, och vara början på något nytt.

Att våga prata är nog bland det viktigaste att komma ihåg. Inte antalet ord eller kanske ens innehållet i en mening, utan just att våga bryta tystnaden. Dörren genom muren kan faktiskt vara ett enkelt: Hej!

 

Och detta ska komma från mig, som varit ganska tyst och blyg (åtminstone utåt) mina första 30 år i livet. Men det är aldrig för sent

Hälsar Faster Gunhild


Viktiga ord för dagen!

Nå, gillade ni bilderna förra veckan bättre än mina gamla ord? I så fall kanske det är det vi ska satsa på ett tag framöver... Men, vi gör väl ett nytt försök igen.

 

Spännande. Det är ett ord som jag använt jättemycket på senare tid. Inte bara för att det fastnat på tungan, utan att jag har fått vara med på en ”resa” som varit just – spännande. Pratar förstås om mina månader på bemanningsföretaget! Provat på olika sorters jobb, och sett nya miljöer från insidan. Och, som jag tjatat om, har jag fått göra en massa nya bekantskaper. Unga, studerande, extraarbetande, svenskar, européer och andra nationaliteter, och även några lite äldre (dvs lite yngre än mig, men lite äldre än de flesta andra där). Så mycket spännande samtal vi haft, samtidigt som vi jobbat hårt. Och så mycket kulturutbyte det har varit; spännande. Önskar att flera får samma möjlighet, som jag har haft förmånen att få vara med om.


Ansvarshöjning. Vadå? Jo, ett nytt jobb där min gamla erfarenhet ska vara med och driva på i en produktionsuppstart på min nya arbetsplats. Det är också spännande, men med lite extra ansvar. Tror nog det kommer att bli bra. Det man bygger på en positiv grund, och där alla har samma mål brukar inte misslyckas så lätt. Så jag ser framtiden an med tillförsikt!

 

Vintertid. Njaa, inget trevligt ord  J. Men det är ju så långt vi kommit på året, så det är väl bara att acceptera. Kan vi bara härda ut så är det ju snart vår igen, och det är ju inte helt fel – eller hur? Men jag vet ju att många, speciellt ni yngre, gillar det här med snö och skidor. (Tänker bl.a. på Chrille, som ska till Österrike i 6 mån).Och alla måste ju få sin beskärda del av kakan, så varsågoda och njut några månader framåt!! Vi andra tänder väl lite stämningsfulla ljus och lampor och kurar ihop oss i soffan så länge…  J

 

Dansbandskampen. Antar att det inte är ert favoritprogram, egentligen knappt mitt heller. Men det är nog mera min åldersgrupps favorit, och så går det ju från Norrköping – ”för tjyven”. För varje vecka som går hittar man ju favoritbandet, som växer med tiden liksom. Håller fortfarande på att analysera årets bidrag, men första året var det Lars Kristerz - ända från första framträdandet. Inte för att de var bäst sång/musikmässigt – men de var ”naturbarn”. Köra sin egen stil och våga gå mot strömmen – det bör uppmärksammas och uppmuntras. Inte bara i det sammanhanget, utan i verkliga livet också!

 

Foton. Ja förra veckan fick ni ju verkligen en fotoupplevelse utan dess like, eller hur? (Hihi…) På min egen blogg använder jag mig av bilder vid varje inlägg. Inga personfoton, men sånt som på något sätt (mer eller mindre kryptiskt) speglar innehållet för dagen.  Och nåt som är kul är att ta så där lagom fula bilder och försöka få ihop dem till nåt sammanhang. Borde väl inte vara nån svår uppgift, de flesta foton man tagit har väl varit mer eller mindre dåliga. För mycket tak/himmel, eller en konstig grimas/blunda istället för ett leende. Och sen då; det där riktigt lyckade kortet som man vågat visa för folk eller satt in i en fotoram i bokhyllan. Men digitalkameran har ju gjort livet lättare – även att misslyckas. Fram för mera foton!


På återseende. Ja, det är dags för det nu. Så, jag upprepar väl mitt budskap från 2 veckor bakåt: har ni några tips så skriv en kommentar, tack. Annars får ni ta vad som bjuds nästa vecka….

 


Hälsar Faster Gunhild


UPP TILL BEVIS

Eftersom det blev dåligt med tips till den här veckan, så får ni hålla till godo med lite foton så länge – tills skrivarlustan/fantasin har runnit till igen.

Som skrutt…

En rätt vacker bild i all sin fulhet, eller hur?

Årets skörd (nästan) av vinteräpplena på det stackars lilla trädet, som älgarna kommer och tuktar med jämna mellanrum. Senast i fredags natt.

Fåglarna gillar i alla fall att hacka i dem, så nån nytta har det blivit med dem.

Tänk på nyponsoppa…

Kanske inte nån vacker syn, men – lika dant där – fåglarna blir glada! Och det är dem vi blir glada av i vinter, när fågelbordet är fullt med hungriga små fåglar i alla möjliga färger. Även om de är vackra, är det de röda domherrarna vi helst inte vill se. De spår ju bara kallt och snö (om det nu stämmer), och det räcker så bra med lite lagom av den varan – tack.


Hälsningar Faster Gunhild

Tack för mig för idag, nästa vecka kanske det blir mer ord än bilder… vem vet.


Är det dags igen???

Oj, vad fort en vecka går!  Nästa reflektion är; har det hänt nåt att skriva om?

Tveksamt. Men samtidigt väldigt mycket. För egentligen händer det ju en massa saker hela tiden, fast man inte är mottaglig för att se det just då.

 

Till att börja med kan jag väl gnälla lite över att det snart är vinter. I morse när jag skulle åka till jobbet, var det vitt ute. Och snöblandat regn, runt nollan. Det blev torrare närmare stan, och parkeringen vid jobbet var ganska glittrig och hal. Men, det gick bra. Har gjort min arbetsdag och är nu hemma och firar fredag.

Ibland undrar man ju lite hur folk är funtade egentligen. Eftersom det var halt, var det ju täta varningar för halka på lokalradion. Men tror ni att folk körde efter det? Nej då! Som om det vore en sommardag mitt i semestern, skulle jag vilja säga. Inte undra på att olyckorna händer! Till ingen nytta för nån, om man inte är läkare eller plåtslagare förstås. Nej; kör försiktigt!!!

 

Fredagsmys är kanske inget högprioriterat hos oss, men det blev hämtpizza till mat och snart en kväll framför TV:n. Så jag ska inte klaga på att jag blir överansträngd…

Vad är höjden av fredagsmys enligt er? Jag kan nog se en grupp människor som har trevligt tillsammans, med lite tända ljus och nåt gott att äta och dricka. Kanske nån bra film, eller bara sitta och prata. Förstår ju att det är min önskan att det vore så, men finns det nån realism i det? Eller är det bara i TV-reklamen?

Gnäll, väder och mys, vad finns det mera för vanliga samtalsämnen att ta upp? Nej, förresten vi skippar det där med ”vanliga”… Vi satsar på nåt annat.

 

Har jobbat några dagar igen, i den stora lagerbyggnaden. Tillsammans med en massa andra trevliga människor, med skilda levnadsöden. Men det är jättekul; tänk att få jobba och tjäna pengar - samtidigt som man träffar människor från olika delar av jordklotet. Och att få dela med sig av varandras olika seder och vanor, lära sig lite nya maträtter eller hur skolan fungerar i andra länder t.ex.

Lika roligt är det med ålderssammansättningen, visst är de flesta unga – men med stor erfarenhet i livet ändå. Många studerar och jobbar på timme för att klara ekonomin, och andra har ett annat jobb och det här som extraknäck. Men gemensamt för de flesta är ju ändå att de har jobb, och trivs med sin tillvaro. Ni som tvekar om att ta ett timjobb på bemanning (eller annat), tänk inte för länge. För det kan vara riktigt bra sätt att träffa ”likasinnade” och knyta kontakter. Och vara social! Lycka till.

 

Men visst har samhället ändrat sig rejält. På min mormors tid hade den här arbetsplatsen förmodligen kallats ”Herrgården”. Av någon anledning (troligen ihop med statarlivet, pigor och drängar) var det arbetsplatser där folk började och slutade ofta (”hoppjärkor”). Och så blir det ju lätt med timanställningar.

Nästa veckas bidrag till Slipsen hänger lite på er! Vad vill ni läsa om? (Ni tipsar och jag väljer, bra va?) Ibland tryter fantasin, och ibland kommer jag på en bra tråd. Sen har jag glömt den när jag kommer till datorn. För tidig ålderdom, eller… Men som sagt, inga tips = osäkert bidrag.

 


Hälsar Faster Gunhild


Förändringens vind…

Vad då? Förändring?

Ok, det kanske är lite fel ord, men nytänkande då? Är det bättre?

Som vanligt, förstår jag, har ni lite svårt att förstå min tankegång.

 

Men visst har det väl blivit en viss ändring på Slipsens. Jag ser det som ett steg i utvecklingen, ett nytänkande som bygger på en vilja att gå vidare och ”vidga vyerna”. Och håll med om att det är bra. Och framförallt mycket bättre än att – har jag inte hört det några gånger Marcus – sluta blogga.

 

Men visst känner jag av konkurrensen, måste skärpa till mig lite mera. (Fast nu tog jag i lite mer än nödvändigt). För meningen med bloggandet är väl att vara personlig så långt man nu vill vara det, på ett offentligt sätt. I och med det blir det ingen konkurrens, för personligheten är ju just personlig. Och vem kan slå just mitt sätt att vara, om jag nu heter Sven eller Svea eller Ali. Sen kan ju naturligtvis åsikterna om det vara olika, men det är en annan sak – så det så…

 

Däremot tycker jag det är kul med alla gästbloggare och intervjuer, viljan att dela med sig av erfarenheter och tankar. Är det inte vad människan behöver lite till mans; att bli sedd, lyssnad på och få en stund på ”röda mattan”.

 

Jag kan tala om att det kan göra små underverk för självförtroendet och för sättet att uttrycka sig på. Fick ju vara med på lokalradion för snart ett år sen, hamnade hos Marcus på kuppen. Och där har jag blivit kvar, än så länge. I frilansarvärlden är det ju tufft, så man vet ju inte… eller hur? Sen har jag ju min egen blogg, och haft förmånen sista halvåret att få jobba med varierande arbetsuppgifter och olika sorters människor. Allt det tillsammans har gjort mig till en ganska frimodig (det ordet får ni nog slå upp i NE, för det används väl inte nu) människa. Så tack SR, tack Marcus och tack alla trevliga människor för förmånen att få träffa er!

 

Vad vill jag säga med alla de här utsvävande orden? Jo, att samarbete – öppenhet – ”våga-vara-den-du-är” -  ”ta vara på tillfället” är något som starkt rekommenderas!!! Tror nog att de flesta unga förstått det, men min generation kanske ligger lite efter där (eller är det bara fördomar).

 

Lycka till, mina kollegor på gästblogglistan, med både påhälsningarna hos Slipsen och med era egna bloggar. Och naturligtvis med allt annat ni företar er.

 

Med en gamlings rättighet tänker jag avrunda dagens inlägg här. Veckan har varit hård (nåja, lite i alla fall). Den har gått lite i nostalgins tecken, och bara det kan ju ta på krafterna. Har träffat på många ansikten från förr, och det är ju lite åt ”nära-döden-upplevelse”. Alltså man ser att åren gått och undrar vart de tog vägen, många scener spelar upp sig i huvudet. Sen att man glömmer, efter 2 min, varför man går för att hämta nåt i ett annat rum och får gå tillbaka – det är nåt annat. För tidigt åldrande, eller vad ska vi kalla det?  Men det är ju sånt man, med åren, lär sig leva med. Bara så ni vet vad som väntar er…

Hälsar Faster Gunhild


Gammal tant gör så gott hon kan…

Ja, så känner jag mig rätt ofta nu för tiden. Varför?
Åldersnoja?
Dåligt självförtroende?
Ja vad tror ni?

 

Tror alla mina frågor kräver en förklaring, så den ska ni få nu. Jag jobbar ju sen några månader, efter en rätt lång tid av arbetssökande (vägrar säga arbetslös, det låter så negativt).  Och då har jag fått förmånen – för det är faktiskt helt rätt ord – att få jobba bland mycket yngre personer. Det är stimulerande, jag tror nog jag hinner med ”gammelgnället” ändå i livet. Där jag är nu är det många unga som är timanställda, pga studier eller andra jobb. Säkert flera av er som känner igen sig i den situationen.

Att få lära känna, eller i varje fall bli lite ytligt bekant, och byta erfarenheter mellan generationerna på en arbetsplats tror jag är bra för de ungas fortsatta arbetsliv. Inte om man råkar på nån riktigt grinig människa som bara gnäller förstås, men varför ska man vara sån? Ta fram den positiva sidan och låt ödet sköta resten, så kan lyckan vara gjord. Men det är klart att en 20-åring är snabbare både i huvudet och rörelserna än en 56-åring. Och det är där rubriken kommer in; jag gör så gott jag kan, så länge de är nöjda med det så är det bra. Men det kanske finns något annat som kan uppväga, nämligen erfarenheten – och viljan att dela med sig av den.  Jag lever i a f på det hoppet. – Och njuter av livet så länge, även om jag är trött när kvällen kommer. Men om jag minns rätt så var jag det när jag var 25 också…

 

Hur är det med er? Unga, pigga och raska? Eller trötta och slitna? För jag tror inte det är helt lätt att vara ung heller. Mycket som ska hinnas med, många beslut som ska tas om allt möjligt. Och det mesta rör framtiden; med hela livet framför sig gäller det att hitta sin roll. Men det är inte det lättaste att göra så där på en gång. Ni får låna min paroll om ni vill, med en liten justering - ni behöver inte kalla er ”gammal tant” redan. Kanske: ”ung och grön” gör så gott hon kan… Lycka till!

 

Om jag ska fortsätta att tjata om det här med åldersskillnaden; jag är så glad för att en och annan av er gillar mina inlägg hos Slipsen. Inte bara för egotrippen som det ger, utan för att det ger mig en inblick i en värld som ligger utanför mina vardagliga referensramar. För jag kan ju inte låta bli att gå in och kolla på de bloggar som jag får kommentarer ifrån. - Nyfiken, vet ni. - Och det har jag lärt mig, att det finns mycket bra ungdomar ute i vårt avlånga land. Så ta åt er av den åsikten så mycket ni bara kan!!!  Förresten:  håll med om att Marcus är smart som tar in sin gamla faster som dragplåster på sin blogg  :D

 

En annan förmån att jobba med studerande är ju att jag kan ”måttbeställa” min ålderdom. En dag jobbade jag med en tjej som läser och jobbar lite inom äldrevården; vad mycket tips man kunde få där. En annan dag var det en tjej som läser till socionom med inriktning mot de gamla, så jag bad att få hålla kontakten med henne för framtiden J. Hon lovade att lägga in uppgifterna så snart som möjligt, så det bara är att verkställa  J. Vilka mer kontakter kan jag behöva för att må bra som pensionär? En sjuksköterskestuderande kanske, möjligen dietist också. Friskvårdsterapeut är redan fixat!

Vet ni, jag känner mig rätt lugn inför framtiden. Sen finns ju Marcus – och hans kusiner, och ni – så; jaa, jag ser framtiden an med tillförsikt. Känns skönt.

Men nu är det slut från ”ålderdomshemmet” för den här veckan

Hälsar Faster Gunhild


Hämtat er från chocken?

Jag vet inte vilket som kunde vara värst; att jag dök upp där på min Slipsenlördag trots allt, eller att ni fick se ett äkta snigelpostbrev på bloggen. Men det är sånt ni får räkna med när ni har med gamla fastrar att göra.

 

Eftersom jag inte, fortfarande, vet vad man gör på en time-out så gjorde jag det på mitt sätt. (Ovanligt? Nej!) Vi åkte till Finland på fest, och sen var vi kvar och bara hade det skönt i en vecka. Det blev mycket tid för korsord och skrivande. Alla ord som jag brukar bli av med på min egen blogg hamnade i ett A4-block istället. Resultatet av det var att jag nu vet att en ny kulspetspenna inte räcker ens en vecka. En ny upplevelse i kategorin värdelöst vetande.

 

Det blev mycket (alltför mycket tyckte Gubben) tid att kolla i affärer också. Och några tröjor och lite annat åkte ner i kundvagnen på ett par ställen. Kan vara bra att ha! Hemmabruk brukar Gubben säga, för som argument för att köpa brukar jag köra med att jag behöver lite nya arbetskläder hemma. Då kan jag byta ut de gamla till det, och då måste jag ju köpa nytt. Tar tacksamt emot tips på nya argument från er, för jag känner att han inte tycker det här är trovärdigt längre.

 

En annan viktig sak jag köpte är: en julgransbakform. (Återkommer med bild när jag provbakat i den). Så nu är det bara att håva i beställningarna på jultårtor. Provanställningen går ju ut 1 dec, så det kanske finns tid för det, vem vet…   :D

 

För att prata om nåt annat. Satt och tittade ut på matrasten, mot skogen vid golfbanan mittemot. Det är så himla fint med alla färger! Ni alla som tycker om att fotografera; ta med kameran ut i naturen. Varför inte en utflykt, med varm choklad och nån god macka, i det färgsprakande. Kan säkert bli riktigt fina personbilder också.  Om nån lyder mitt råd: ge mig bildbevis, tack.

 

Om ni bara är hälften så trötta som jag är nu, så har ni somnat när ni kommit så här långt i texten. Så bara för att förskona er så ber jag om att få träffas på samma ställe nästa vecka.

Hälsar Faster Gunhild

P.S. Gubben är inte alls så gnällig som det verkar i texten. Men (tyvärr!) har han mycket bra åsikter, även i det här fallet. D.S.


Tidigare inlägg
bloglovin

RSS 2.0