Gunhild skickar brev, ett riktigt brev med frimärke

Denna veckan fick jag ett brev från Gunhild där hon skriver:

 

Buh...

Det är bara jag faster Gunhild som dyker ipp så här oanmäld från min time-out. Visst, den gäller fortfarande. Men vem sa nåt om papper och penna. Inte jag i alla fall. :) Hur Marcus ska lösa det här har jag inget svar på. Men jag litar på hans kreativitet, som inte brukar svika. Ett tips: se det som en utmaning från "den gamla världen" - spännande....

Just nu njuter jag av att solen skiner in genom fönstret och värmer "en frusen själ". Utanför är träden i höstfärger, en bit bort lyser ett gärde alldeles gult av blommande solrosor. På andra sidan huset var det plöjningstävlan igår, så delar av det stora gärdet är plöjda i spikraka fina rader. Låter det inte idylliskt? Det är så man kan ha det på en time-out, bara njuta av vad naturen ge en - alldeles gratis till och med. Och det kommer jag nog fortsätta med till nästa vecka. Vem vet vad som händer då.

Ha det så bra!!

Hälsar Faster Gunhild


 


Dags för time-out

Man vill ju inte vara sämre än alla andra storheter. Eller är det inte ett ganska vanligt fenomen att ta en time-out mitt i karriären? Ja, hur som helst tänker jag göra det ett tag. Det finns väl ingen egentlig orsak, men som jag säger: jag vill vara lite modern bara.

 

Nu när jag tänker efter; vad innebär det egentligen med time-out? Ska jag bara vara lat? Eller ska jag satsa på att göra något helt annat än jag brukar göra? Kanske ligga på sofflocket som Kronblom, eller ut och tjuvfiska som Åsa-Nisse? Eller möjligen vara supereffektiv på något i mitt vanliga vardagsliv? Vad svårt det blev nu… Man läser ju aldrig om vad kändisarna/politikerna gör när det ”time-outar”, så det är svårt att göra likadant. Tänk om det blir svårt! Ja i så fall återkommer jag så fort det bara är möjligt. För att göra det svårt för sig själv är väl det dummaste man kan göra, eller hur!?

 

Tror nog inte nån saknar läsning på ett tag framöver. Jag tänker på valet. Det kommer säkert  att hålla alla medier igång, med övertid, ett tag framöver. Är det någon av er som är intresserad? Jag var inte det när jag var ung, men intresset ökar lite med de erfarenheter man har från jobbet och dagliga livet. Tror nog ni kommer att märka det också med tiden. Men nu ska jag inte tjata mer om det, något måste ni få en chans att upptäcka själva.

 

Vad är veckans erfarenhet i mitt liv då? Kanske när vi höll på att bli påkörda vid en gatukorsning inne i Norrköping. Vi kommer på huvudled i rätt fart och en bil, som ska korsa, bara kör rakt ut framför oss. Kastade min bil åt sidan så snabbt som bara gick och han stannade. Annars hade bilskroten fått lite mera jobb och vi lite plåster på såren. Två kvarter bort började hjärtat slå lite hårdare och hjärnan hade hunnit ifatt. Usch… Men ibland är änglarna med, och det var de då. Tack och lov!

 

Förresten; är det nån som lytt förra veckans råd om boken Tantvarning? Jag ska skaffa den när jag kommer till bokhandeln, om jag inte hittar den på nätet. Egentligen borde jag kolla om det finns någon liknande bok om gubbar. Om inte; behövs det inte eller vad är orsaken? Kanske vore något för er mediastuderande att bita i.   :D

 

Undrar om jag inte gör dagens goda gärning om jag avslutar här? Vill ju inte tråka ut er för mycket, och jag tror jag gått över gränsen nu. Så ta det lugnt och njut av höstdagarna, som fortfarande har lite solvärme kvar. Vi träffas framöver, var så säkra, men kanske inte nästa vecka

Hälsar Faster Gunhild


Hjälp, vad fort en vecka går!

Jag måste nog få börja med att be om ursäkt för detta lilla inlägg. Att det redan var fredag kväll blev jag uppmärksammad på av ett sms från Marcus, vid halv åttatiden. Och då var jag fortfarande kvar på jobbet, vi har haft kvällsskiftet den här veckan. Vad ville han då? Jo, han undrade om jag hade nån text till imorgon. Och det hade jag inte – då. Men med lite tur kanske jag kan få hop något litet innehåll här. Håll tummarna…

 

För att börja med något riktigt aktuellt; läste just nu i dagens Aftonbladet om Tanter. Det känns ju inte som ett helt obekant ämne när det gäller mig. Men det var en helsida som gjorde mig riktigt glad. Ni måste bara läsa om det; i en humorbok som heter Tantvarning av Anna Eriksson. För om inte världen helt spårar ur så kommer ni ( i a f alla tjejer) att drabbas av detta fenomen nån gång i framtiden.

”Tant är ingen ålder – utan ett sätt att vara”. ”Ordet tant har en positiv värdering”. ”Det är mera fart på tanten nu för tiden…”  + mycket mera (= citat ur AB)

Visst kan man väl bli glad för sådana omdömen! Kanske man måste vara 55+ för att förstå, men ni kan väl nicka instämmande i ren sympati för en sån här gammal tant som Faster Gunhild. Tack!

 

Ämnesbyte 1;

Den här veckan har ju Ramadan tagit slut. Eftersom jag jobbar med en person som tillhör den traditionen/tron så har jag verkligen förstått nu hur viktigt det är. Vad det innebär och hur det firas. Visst, jag har haft arbetskamrater förr med samma tro, men ändå inte riktigt ”levt mig in i det”. Det är spännande att få vara med och dela andras traditioner! Och viktigt att ta tillvara på möjligheterna; vi lever ju så sammanflätat liv med många olika seder och bruk. Att förstå och respektera varandra är väl A och O för att vi ska få ett bra liv tillsammans – allesammans.

 

Ämnesbyte 2;

Separationsångest. Känner ni igen det? Det är en liten del av vår vardag på jobbet nu. Vårt uppdrag är snart klart, och vi kommer förmodligen ”att skingras för vinden” efter det. Ja, kanske inte så illa, men vi hamnar troligen inte på samma jobb. Det är lite som när man slutar skolan (skrev jag inte om det i våras?), livet går vidare men mot nya mål och med nya medspelare. Jag gillar inte att säga ”hej då” till folk som jag inte kommer att träffa mera (i varje fall inte inom en snar framtid), även om jag har blivit lite bättre på det. Men, men – vi får göra det så smärtfritt som möjligt. Och försöka komma ihåg att hålla kontakten, åtminstone ett tag. Det brukar ha en tendens att rinna ut i sanden, den där goda föresatsen.  ”vi jobbar på det…”

 

Jag förstår om ni tycker att det är ett helt värdelöst inslag hos Slipsen idag, men snälla ni: tänk då att det kunde varit ännu värre. Det kunde ha blivit NOLL inlägg från Faster Gunhild. Hur hemskt hade inte det varit! Så varsågoda och håll till godo med vad som bjuds!!! Det kan ju nästan bara bli bättre.

Och nästa vecka måste jag vara ute i god tid, då börjar min semestervecka på riktigt. Kanske händer något kul att berätta om, vem vet…

Hälsar Faster Gunhild

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Minnen eller inte minnen – det är frågan…

Jag vet att jag nästan lovade mera minnen idag igen. Men tyvärr; inte för att min Alzheimer har blivit så snabbt värre – utan att jag inte har haft tid att ”grotta ner mig” i dåtiden (i varje fall inte med nån större behållning).  Å andra sidan kanske ni bara blir lättade av att slippa, vad vet jag?   J

 

Tänk om jag istället skulle ge mig på ämnet: åldersrelationer. Låter det kul? Tror inte det, men om ni försöker åtminstone ögna igenom vad som kan komma ut av det så är jag nöjd.

 

Som jag berättat förut, är jag ute och jobbar nu igen. Där har jag två jättebra arbetskamrater: Ch, kille, 20år och Az, tjej, snart 22. Själv är jag 56… Börjar ni tycka synd om de andra två nu? Förlåtet. Sanningen är faktiskt att vi trivs riktigt bra tillsammans, de har accepterat mig – den gamla tanten – och jag har definitivt accepterat dem! Tänk er bilden framför er: en tjej, en kille och en tant. För det första har ingen av oss någon rival på jobbet och för det andra har vi förstånd nog att ta lärdom av och stödja varandra. Och jag känner mig mycket yngre; hoppas inte de känner sig gamla för det.

Undrar om inte många arbetsplatser skulle må bra av en sån här udda (om man nu får kalla det så) sammansättning.

Tar gärna en kommentar om era åsikter; alltid kul att få respons – bra eller dålig spelar ingen roll för det är ju era åsikter som räknas.

 

Har jag lärt mig nåt av Ch och Az? Jodå, mycket! Visst har jag genom bloggandet fått många dörrar öppnade till er generation, men det här är ”överkursen” om jag får säga så. Att få vara den där vuxna som finns till hands när det ibland är lite motgångar, eller lyssna på alla drömmar och planer som man har i den åldern. Att dela med sig av sin erfarenhet i den mån de stämmer in i ”vår nya gemensamma miljö”. Och att få bli inspirerad av ”det nya tänket” – det håller hjärnan igång. Eftersom vi är inhyrda på jobbet har vi ju andra arbetskamrater också, i lite skiftande ålder. Men det är ju trots allt vi tre som är i samma grundsituation, och som ”kommer in från sidan”.

Det har varit en bra tid och den här sommaren har gått så fort! Så fort!

 

Nu i helgen ska vi fira en tjej som fyller 18, Karin: g r a t t i s !! Undrar vad hon ska få i present? Kanske borde passa på att fråga Az om råd och tips imorgon? Nyfiken? OK, det var meningen. För allt har jag ju inte lärt mig än; t.ex. vad en 18-åring idag kan tänkas behöva.  Då är det bra att ha kontakter.   J

 

Känner att ni blir ”lite lurade på konfekten” den här veckan; ett lite tråkigare vardagskoncept och för lite (?) gammalt. Men vem har sagt att allting är lika dant hela tiden! Se det som en utveckling; det gäller att hitta något positivt i allt. Nästa vecka kanske jag har gått in i ”den gråa dimman” igen och hittat nåt roligare att berätta. Lycka till med skolstarter och vad det nu kan vara

 

Hälsar Faster Gunhild

 

 

 

 

 

 

 


Någon som orkar…?

Tänker fortsätta tortera er med mina sommarminnen/skolminnen, bara så ni är förberedda. Förra veckan var jag ju i lagår´n och härjade. Var ska jag fortsätta nu? Kanske med skolstarten…

Vet inte riktigt hur det är nu med nya kläder och skolväska tills skolan börjar, men förr var det jätteviktigt. Kläderna från förra hösten hade blivit lite för små – modet fanns men var inte så slaviskt som det är nu (vad jag tror i a f).

Minns speciellt ett år, när jag gick i 3:an eller möjligen 4:an. Det kom en gammal farbror på moped, med en resväska på pakethållaren med kläder som han sålde. Jag skulle få ett par elastabyxor (får ni nog slå upp i nån historiebok eller kolla med museet) och en tröja – för det hade kompisen -2 år äldre - fått (från samma resväska). De var gröna, ganska mörkgröna, med band under foten! Alla hade såna. Oj vad vi var fina!

Det var ju praktiskt att kunna handla hemma – upp med varorna på bordet och känna på kvaliteten, nära till provhytten. Jag gissar på att det var den siste gårdsknallen (eller vad han kunde kallas) i Östergötland, för vi pratar ju trots allt om modern tid (nåja, 60-tal).

Väska fick vi ny till varje hösttermin, helst nån snygg färg och praktisk modell (gärna billig). Det fanns faktiskt en del, mest killar, som hade samma väska i flera år. Eller ännu värre ( :D )fick ärva av sina syskon.  Vi tjejer skulle ju helst har ett nytt pennfodral också, om vi inte hade ett som var så inklottrat att det inte gick att byta ut. Det kunde ju stå nåt killnamn som absolut inte fick komma bort… Tjejer var tjejer även på den tiden.   J

 

Oftast fick vi åka till stan och handla nån vecka innan skolan började. Inte så mycket tidigare, för det var svårt att låta bli att ”prova” de nya kläderna. Och de skulle ju vara nya och fina till uppropet första skoldagen. Förekommer det idag; upprop??

När vi kom till skolan skulle vi vara i ”vårt” klassrum, vid ”våra” platser i bänkarna. ”Fröken” ropade upp alla klasskamraterna i bokstavsordning, med alla dopnamnen, och då skulle var och en säga ”ja” när namnet lästes upp. Vissa hördes väldigt bra; då visste man vilka som var de tuffa i klassen. En del, tror nog jag tillhörde dem) viskade fram sitt ja och rodnade nästan av skam att heta  som jag Gunhild S M (mer får ni inte veta; vad S M betyder).

Sen blev vi utrustade med penna, suddgummi och skrivböcker och räkneböcker – och schema! Skolböckerna fick vi vartefter ämnena dök upp. Allt skulle ligga prydligt på skolbänken; pennorna i pennfacket och det andra under locket. När det var dags för läxor skulle böckerna med hem, och inte glömmas bort. (Minns att en av brorsorna fick glömma sin läxbok hemma ganska länge – en katt hade pinkat på den, så den var tvungen att torka. Vet inte vilket som var värst skämmigt; att glömma den eller ”bekänna”. Men han blev ju en bra människa trots det missödet :D )

 

Matrasten var ju också lite annorlunda mot vardagen hemma. Hela klassen skulle ställas upp på led i klassrummet och gå så till matsalen i en annan byggnad. Där var det köbildning, med ”årskursranking”. Småskolan först, sen mellanstadiet och sist sjuorna (det här var innan det blev 9 år i grundskolan). Lika dant där som i klassrummet; alla hade ”sin plats” hela det läsåret. Mattanterna la upp maten på tallriken, och allt skulle ätas upp. Ingen fick gå från bordet innan alla ätit klart. (Blir lite osäker på, men jag tror att det var bordsbön innan vi gick från klassrummet).

När man ser på TV från dagens matsalar i skolorna, känns det som att det var 100 år sen jag själv var i den miljön. Men, men … Hur mycket är det inte som hänt sen 60-talet? V Ä L D I G T mycket.

 

Om ni orkar och vill kanske det blir mera minnen nästa vecka! Nu är jag spänd om Slipsen får några läsare kvar. Men han är tuff som vågar sig på utmaningar, eller vad tycker ni?

Hälsar Faster Gunhild

 


Minnen – mitt signum

Snart är det dags för alla att lägga in badkläder, badmintonracket, packa ihop tältet - eller vad sommaraktiviteterna nu har varit – och packa skolväskan. Inte lång tid kvar av sommarlovet för i år. Det går fort, eller vad tycker ni?

 

”På min tid” gick sommaren jättefort, det fanns så himla mycket att göra. Att få bo och växa upp på en lantgård; toppen! Det fanns hur mycket som helst att göra, att hjälpa till med. Eftersom det var så roligt (inte allt förstås, men det mesta) kändes det aldrig som ett tvång.

 

Kor och kalvar som skulle ha uppassning. Korna hem till mjölkning: ibland var betet en bra bit hemifrån, så de skulle hämtas och motas hem. Och det gick inte i min/vår takt precis; hittade de en god grästuva på vägen så var det bara att vänta tills den var uppäten. Helst skulle man ju inte gå för nära bakom dem heller: gräs sätter ju lite fart på magen. Så ”mockorna” kunde både bli skvättande och ”aldrig ta slut”. Som en kompensation (eller vad ska vi kalla det) växte det ju gott om smultron i hagarna! Och svampen i skogen fick draghjälp av djuren. ”Stigkantareller” – det kallas de nog inte för inte.

När korna väl var hemma i lagården, gällde det ju att få in alla på ”sina platser”. Annars kunde det bli lite oordning. Om 90 % av dem visste vart de skulle och resten gick fel, då var det 100 % fel.  Alla började gå runt varandra, och det kan jag säga – det blev fort trångt i lagårdsgången. Det bästa då var om någon eller flera gick ut och började om.  - Jaja, det här blev ett sidospår…

Kalvarna, de små som var inne, skulle ha sin mat från hinkar inne i sina ”kalvkättar”. De som var lite större gick ute i en hage nära lagården, så de var under lite uppsikt.

Någon som känt hur sträv en kotunga är? Och hur mjuk och sprallig en liten kalv kan vara?

 

Många gånger var jag med mamma (mest hennes ansvar) och slog grönfoder till djuren. Det var ofta med lie, sen räfsa ihop och köra hem med traktorn. Eftersom hon var av den gamla stammen slogs dikeskanterna med lie, och allt togs till vara. Både praktiskt och snyggt i ett. Ibland odlade de fodermärgkål till djurfoder. Det var lite så där; när det började komma upp skulle det rensas ogräs och jorden uppluckras runt plantorna (har nog gått åt några trädgårdshackor genom åren). Dels för att jorden skulle ta upp vatten lite bättre och att plantorna inte skulle komma igång senare än ev. ogräs. ”Starkast vinner” även där. (Likadant var det förresten med potatislandet).

 

Höskörden får vi inte glömma. Och halmen senare på hösten. Att få ”åka på lasset” – det var spännande. (Coolt skulle det nog heta idag). ”Sitt stilla och mitt i vagnen” var den vanligaste kommentaren, ”håll i snöret” lika viktigt det. När vagnen var full och lasset tilltrampat skulle det ”bindas fast”; ett långt starkt rep mitt i vagnen bakifrån och framåt, helst hoptrampat lite extra just där. Sen var det så stadigt som det bara gick. Riktigt korta sträckor behövdes inte repen, men då fick vi heller inte åka med. Likadant om vi var många, eller inte kunde sitta stilla – då blev det inget åkande av. Men det var bra, det finns många möjligheter till olyckor.

Det här var alltså före ”dinosaurieäggens” och balarnas tid som ni kanske förstår.

 

Det roligaste med höskörden var nog att få köra traktorn, började väl ganska tidigt. Det var ju inte så farligt (?), mitt ute på ett gärde långt från dikena. Oftast med en höräfsa bakom, man backade ihop en hög i taget och la intill höhässjan där det hängdes upp för torkning.

För att förstå hur det var på landet (om nu någon skulle vara nyfiken på det) rekommenderar jag att kolla på någon gammal svensk långfilm, finns nog på SVT:s arkiv. Det är en bit av svensk kulturhistoria, hur tråkigt det än låter…

 

Är ni tillräckligt uttråkade nu? Vem vet, nästa vecka kanske det kommer en påfyllning av nostalgi. Håll ut tills dess.


Hälsar Faster Gunhild

 

 


Comeback (?), efter sommaruppehållet.

Augusti; snart är skolorna igång igen. Jobben går igång på allvar. Bönderna börjar med skörden. Trädgårdarna töms på grönsaker, bär och frukt – som blir till delikatesser på matbordet. Bloggarna börjar få mera liv. Filtar och mysljus gör mer och mer intrång.

Visst låter det väl lite härligt i alla fall. Trots att dagarna blir kortare och mörkret märks mer. Allra helst om sommaren har varit skön och till nytta, med avstressande aktiviteter.

 

Sommar är ju nästan något magiskt, egentligen. Förväntningarna inför, är ju så stora hela våren. Man ska hinna så mycket som möjligt. Både jobba och tjäna lite extra pengar – och hinna ha så roligt som möjligt med kompisarna (både de gamla och de nya som man upptäcker hela tiden). Och helst resa runt och se en massa nytt.

För att inte prata om alla sommarförälskelser som poppar upp, och många som bryter upp lagom till sommaren. Mycket glädje och sorg samtidigt! Egentligen är det en ganska tuff tid, att få allting att klaffa och gå ihop på slutet.

Men; om inte den här sommaren var den bästa i Ditt liv så kom ihåg att nästa år kommer en ny. Med nya förväntningar o.s.v. Med erfarenheterna i bagaget kanske förväntningarna blir lite ommöblerade då. (På gott och ont.)

Och även vintern har mycket att bjuda på, glöm inte det!

 

Jag har jobbat i sommar, en nyhet för mig som är invand med industrisemestern. Men det har funkat bra det här med. Är på ett bemanningsföretag, också en ny erfarenhet, där de flesta skulle kunna vara mina barn (åldersmässigt alltså). Det är kul, man får prova lite olika saker, och visst kan man väl känna sig lite ”udda” ibland. Men jag vill inte vara den där ”gnälliga och griniga tanten ” som alla tycker är jobbig, tror jag lyckats undvika det hittills. Sen att bli kallad Pantertant gör mig inget, det är deras sätt att se på skillnaden. Det bjuder jag gärna på!

 

Någon som har samma erfarenhet som jag, fast spegelvänd?? Hur har du haft det i så fall?

 

Om ni vill ha ”mina gamla ord” på Slipsens kanske jag kommer tillbaka igen. Ödet vilar i era händer! Ska i så fall försöka göra mitt bästa för att hitta tillbaka till den gamla formen.

Tacksam för svar.

Hälsar Faster Gunhild

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Nu är Faster Gunhild på tillfälligt besök igen!

Hoppas sommaren varit bra! Min har gått i arbetets tecken, men helt OK.

Tiden går fort, man träffar nya (mest unga) människor och får se nya miljöer. Imorgon är det förflyttning till ett annat ställe. Spännande, det är kul att utvecklas (säger jag med mindre än 10 år kvar till pension). Tänk på det; det ni inte hinner eller kan när ni är unga, finns resten av livet att ta igen det på. Det är aldrig för sent, bara viljan och nyfikenheten finns!

= Fenix

Här är vårt nya tillskott till familjen. Han flyttade in för 3-4 veckor sen, så huset ser inte riktigt ut som förut. Förut hade jag blommor i fönstren, och mattorna låg på samma ställe dygnet runt. Men vad gör det! Han är lite speciell, han pratar och håller oss gamlingar vid liv. Vi har inte alltid samma uppfattning om vad som är kul; han tycker om att bita i mina tår – speciellt på natten och vid morgonfikat. Inte bra! Men han har charm, kan jag säga, så man smälter ju för det också.

 

Nu vet ni att jag lever – och mår rätt bra (varför ska man gnälla, alla har väl bra och dåliga dagar). Vi kanske ses igen – om det är någon som vill det – hos Slipsen.

 

Ha det så jättebra och njut av resten av sommaren!

 

Hälsar Faster Gunhild

 

 

 

 

 

 

 

 


Trevlig sommar Marcus och alla andra!

Sitter här i mitt datorhörn, midsommardagen 2010. Klockan är 10.04. Kan inte låta bli att undra över hur ni mår där ute just nu. Känner mig lite som en orolig mamma, varför gör jag det egentligen? Ni är väl så stora att ni kan ta vara på er själva. Naturligtvis! Men håll med om att midsommar är en helg där vad för tokigt som helst kan hända. Och tyvärr gör det ofta det också. Men nu går vi vidare och ”tror Gud om gott”. (Törs man skriva så nu för tiden?)

 

Egentligen är jag ju på semester från Slipsen, men ni vet hur det är. Svårt att hålla sig från det som är roligt. Det är faktiskt fyra veckor nu, sen jag började mitt nya jobb. Ganska olikt – men ändå lite likheter – mitt gamla jobb. Här är jag dubbelt så gammal, minst, som de flesta av arbetskamraterna. En riktigt ung styrka, de flesta är kompisar med varandra eller kompisars kompisar. Det verkar fungera bra. Själv tror jag ju att ”frigående” är bäst. Men det kanske är det där gamla generationstänkandet som slår igenom igen. Hur som helst så jobbar vi på, är nu på ett stort lager. Men det kan bli annat när som helst. Lite spännande det med, att får prova på lite olika. Så är det för många idag. På AF sa de att man kanske måste ha 2-3 olika jobb för att få ihop full tid, 38-40 tim/vecka. En arbetsgivare och byta jobb inom det är helt OK, då vet jag ”vart jag är rotad” i a f.

 

Kul med blandningen av människor. Har bl.a. jobbat med en fotbollskille från Kenya. En f.d. affärsman från Egypten, han berättade om sina erfarenheter av turister; jättespännande. En annan kille med erfarenheter från kriget i ”Jugoslavien”. En tjej som jobbat på fiskfabrik i Norge. Plus alla andra personer, som också är intressanta. Här finns det möjligheter att knyta kontakter och byta erfarenheter.

 

Har det hänt något annat speciellt under min semester? Säkert, det händer ju saker hela tiden. Men något av vikt att ta upp här? Jo en sak, fast det bara indirekt berör mig; Bröllopet! Viktoria och Daniel. Visst var det fint. Jag tyckte det kändes som att kungligheterna kom ett eller ett par trappsteg ner mot ”oss vanliga svenskar”. Kanske bara är jag som känner så. Men festen var så ”privat” som jag tror den bara kan vara, trots att den var offentlig. Det var rätt mycket ”Du och Bror” och inte bara ”Kronprinsessan”. Inte alls den där Nobelstelheten som jag trodde det skulle vara. Tack för det!

Nu har ju tidningarna fullt upp med att ”gräva i” deras smekmånad. Vem som betalat vad och vem som äger den båten eller det huset. Att de bara orkar? Men det är klart; de har ju betalt för dynggrävandet. Tänkte inte på det  J

 

Nej vet ni vad, mina vänner (för det är ni väl). Nu tänker jag återgå till mitt semesterfirande och lämna er i fred ett tag igen. Ha en fortsatt bra sommar och ta hand om er!!!!

Hälsar Faster Gunhild

 

 

 

 

 

 

 


Hälsningar från Gunhild




Brev från Faster Gunhild

Faster Gunhild som skulle hålla sig ifrån det här med att blogga kunder inte hålla sig länge. Inget inlägg denna gång men hon skickade lite sommarhälsningar till mig.


ANSÖKAN

Till chefen: Jag anhåller härmed om ledighet för semester under sommaren 2010.

En trevlig och intressant period som började 29 nov 2009, och som det finns goda chanser att ta upp igen efter sommaren. Om någon vill! Det får vi återkomma till, eller hur Marcus.

 

Hoppas att det blir en fin sommar!  Jag ska ju inte ligga på nån strand eller så, har precis börjat ett nytt arbete. Kanske inte drömjobbet, men efter en vecka är det ju lite svårt att veta i och för sig. Vill inte gå in mera på vad det är och hur vi har det, men det är många frågetecken kan jag säga. Men är det inte så att frågetecken är till för att rätas ut, eller… Så vi lever på hoppet.

 

När jag växte upp var sommaren det samma som höskörd, foder till djuren och hämta hem korna till mjölkningen. En mysig tid, som man kan längta tillbaka till idag.

Lite längre fram, vid 13 – 14 ca, fick jag hjälpa till i affären över semestern. En liten lanthandel, med grannarna mest som kunder. Plus en del sommargäster. Zarah Leander byggde ett sommarstugområde inte långt ifrån, som lockade många. Det var en kul tid; träffa folk, springa ärenden, lära sig ta ansvar och inte minst öva på att räkna. Det var inga räkneapparater, utan papper och penna som gällde. Strökunder; bara summorna och sen räkna ihop. Många handlade på nota; dvs. ringa och tala om vad de skulle ha. Tant Ruth eller jag fick plocka ihop det; t.ex. 2 hg falukorv, 1 hg jäst, 1 st skogaholmslimpa, 2 st gröna äpplen och sen väga och räkna själv med papper och penna och skriva in på notan. Titta på någon gammal svensk film från landsbygden så kommer ni att förstå vad jag menar. Det var roligt i alla fall!!! Första somrarna sålde de även fotogen och lite såna saker, då var det ut i boden och fylla upp i kundernas egna dunkar. Äggen kom från mina föräldrars höns, och ibland tog de slut i affären så man fick ta cykeln hem och hämta mera (i den runda äggkorgen). Att mala kaffebönor på kaffekvarnen var både kul och jobbigt. Men lukten; det går inte att beskriva hur gott det doftade (tycker inte kaffet luktar samma idag).  Ibland bakade tant Ruth bullar på beställning; jättegoda!! Kvällen innan fick jag stå och plocka upp bullformar i kartonger (för att de skulle gå snabbare för henne att plocka fram) och mala sötmandeln till fyllningen. (Det är samma grundrecept som jag bakar med idag, förresten).  Har t.o.m. varit med om att hämta varorna från mjölkbilen med handdragen kärra, typ gammaldags cykelkärra. Det var tungt, och var tvungen att gå fort så inte mjölken surnade i värmen. Det mesta av det här skulle inte fungera idag, med tanke på alla regler och hälsokrav. Men folk levde och mådde bra, bakteriefloran var väl inställd på det… eller vad det berodde på.

Oj, oj, oj vad mycket minnen som dyker upp nu. Men om jag kommer tillbaka efter semestern får jag väl fortsätta berätta då.

 

Idag, när jag skriver det här, är Sveriges Nationaldag. En solig vacker sommardag år 2010. Fåglarna sjunger utanför fönstret och vinden gör att det susar i björklöven. Så det tänker jag gå ut och njuta av nu. Min första lediga helg på länge (har varit ledig varje dag i en lååååång tid, men det är en annan sak). En ledig lördag/söndag är något speciellt märker jag nu.

Ha det så jättebra i sommar allihop!!! Så kanske vi möts efter semestern. Tack för mig så länge


Hälsar Faster Gunhild

 

 


STUDENTDAGS

Snart är det dags igen, för en stor grupp skoltrötta? / välutbildade! / ”livsnyfikna” och glada (hoppas jag) ungdomar att komma ut i den stora vida världen! M.a.o. Studenten.

Undrar lite hur det känns!?!

På min tid, jag gick Fackskolan – 2-årig ekonomisk linje  1970 - 72, var det så omodernt att ta studenten så det går inte att beskriva. Ingen vit mössa, eller ljusgrå för vår del, och inga kostymer eller vita kläder!  Absolut inte!!! Det var några stycken på hela skolan som bröt mot det. De lyste som vita fiskmåsar inne bland skeppen som hänger i kyrktaket . (Norrköping är ju en hamnstad, så där finns ”kyrkskepp”).  Avslutningen var ju trots allt i kyrkan, vilket inte alltid är tillåtet idag. Min avslutningsklänning var jättesnygg, lätt glittrigt mörkblå med lång ärm och kort-kort. Verkligen kort-kort!! Men vadå, då var man ju ung. Trots att jag är en långbyxmänniska gillade jag den verkligen.

För mig var det en lättnadens suck den dagen skolan äntligen var slut. Trivdes aldrig riktigt de där 2 åren; men,men… De gick ju de med. Och nå´n nytta har jag ju haft av det.

Ska vi ta en resa bakåt i tiden, om studerande? Jo, det gör vi. Det är ju ändå jag som bestämmer vad jag vill skriva, och gammalt gillar jag. Som jag tror jag skrivit om, har jag ju släktforskat lite. Och då kan man hitta lite av varje. Men för att hålla mig till ämnet;

 

Min farmorsfarmorsfar var barn 3 av 7 syskon i en bondefamilj lång ut på landet i Östergötland. Hans yngste bror, född 1807, ”studerar i Norrköping 1822 – 1829”. Det står inskrivet i husförhörsboken med stora bokstäver. Alltså sågs det som något väldigt stort och fint, på den tiden. Snacka om rang och klasskillnad. (Men det är en annan historia). Jag måste fortsätta att forska lite på vad det blev av honom, och resten av syskonen. Om familjen själva hade ekonomi att låta sonen läsa, eller om (som det ofta var) prästen eller kanske nå´n lärare tyckte han var värd att satsa på. (Återkommer med svar, om jag kan lösa den gåtan).

 

Ett hopp framåt, till ca 1966-67. Då var det ändring från 6-årig till 9-årig grundskola här. De som var födda 1952 fick välja om de ville gå om 7:an och fortsätta några år till, eller om de ville gå ut skolan efter gamla modellen. Det var lite olika bud om vad som var bäst, men många valde att sluta. Och söka till realskolan. En granne gjorde så, och när den skolan var slut var det tentor och krav på att bli godkänd för att få slutbetyg och mössa. Det gick bra för NN, ingen bakdörr utan ut genom stora porten på framsidan. Det blev familjefest och blommor och gratulationer från grannarna. Jag och kompisen var där också. Mitt första minne av ”studentfirande”.

 

När det var dags för syrran, 1979 tror jag, att ”ta studenten” var mössor på modet igen. (Champagnefrukost i parken och en röd klänning, eller hur syrran?) Vi var där hela familjen, utanför skolan och ”tog emot”. Moster och morbror och Susanne också. Den sommarens varmaste dag, tror jag. Minns att mina nya skor satt åt, så jag fick ta dem i handen och gå barfota hem.

Nu är det syskonbarnens Student som ligger närmast, ingen i år. Men nästa år hoppas jag… Och nu vet vi ju att det är inne med studentfirande, eller hur!!

 

Varmt, trångt eller vad som helst, men det är så mycket glädje och förväntningar i luften vid studentutspringen - alltid och överallt - att inget känns jobbigt. Samtidigt är det ju en stor avskedstid. Alla skolkamrater som ”skingras för vinden”. (Men det har jag väl redan skrivit om, tror jag).

 

Till alla ni med årets vita mössa: Lycka till i fortsättningen av livet!!! Och alla ni andra också!

 


Hälsar Faster Gunhild


EUROVISIONSCHLAGERFESTIVALEN

Ja så tror jag det hette en gång i tiden, Eurovision Song Contest. En stor händelse på TV. När TV bara hade en kanal, och direktsända program från Europa alltid började med Eurovisions-testbilden.  En strikt hallåa som presenterade programmen, alltid i bild mellan varje program.

De tävlande var festklädda, dvs oftast långklänning eller snygg kostym. Uppsträckta till max. Varje land sjöng på sitt språk. Och juryn bestod av expertgrupper, från varje land.

*Twelve points goes to…

 

Det var då det. Idag vet vi ju alla att det ser annorlunda ut. Inte så konstigt, för utvecklingen har ju gått framåt. På alla plan. Jag är inte rätt person att säga om det är till det sämre eller till det bättre. Men mycket har hänt, det kan vi ju konstatera i alla fall!

 

*April, april    -   Waterlo

 

Musiken är ju en helt annan idag. Tekniken likadant. För, låt säga drygt 40 år sen, var man tvungen att uppträda ”här och nu” med musiken . Idag finns hur mycket möjligheter som helst att få till det. Jag tänker inte ens gå in och fundera över all teknik som finns att tillgå. (Som alltid – på gott och ont). Men det betyder ju inte att musiken varken blivit bättre eller sämre, egentligen.  Smaken, ja den vet vi ju alla, är delad och kraven blir högre. Tack för det!

 

*Blixtar och dunder   -   Färgsprakande ljussättning

 

Har inte lyssnat på årets ”inför-program” på TV, men har tänkt se åtminstone stora finalen från Oslo. Ska bli spännande att se/höra vad Europa hittat på i år. Och om Sverige kommer till finalen. Variationen på senare år har ju varit enorm. Häftigast var nästan för några år sen när Lordi från Finland vann. De hade kanske inte allt, men mycket emot sig; språket, musikstilen, kläderna. En sak är säker, efter det har det varit liknande låtar med i uttagningarna varje år. Så nog kan man kalla dem ”dörröppnare” i alla fall.

Dessutom är det ju inget fel på Finland - där man tillbringar en del av sitt liv varje sommar J

 

*Heja Sverige!  -  Heja  Anna Bergendahl!

 

Undrar lite var utvecklingen varit störst egentligen. I musikstilarna eller klädvalen? Klädmodet i dag skulle jag vilja kalla Sparsamt. Alltså så lite tyg som möjligt. Det var allt om det, förstår att jag är ute på hal is. Men snälla ni, tänk på att jag inte är 20 längre, så ha lite förbarmande med mina åsikter. Tack snälla!

 

I årets svenska uttagning har jag fastnat riktigt rejält för Jessica Anderssons låt, en ballad. Ligger just nu på Svensktoppen och spelas rätt ofta på min kanal - P4.

Egentligen har det skett en ganska kraftig utveckling i min musiksmak med åren. Den första skivan var Casatschok (minns inte med vem, och skivan var väl så där om jag ska vara ärlig), en skiva som jag vann i en utlottning i ungdomstidningen (!) Bild-Journalen nån gång i slutet på 1960-talet. Det ni, det var en rejäl start i musiksamlingen. Vinylskiva! 45-varvare! Vinst! Så säg inte att jag inte gör framsteg i smak och kvalitet, trots allt.

 

Har jag gjort bort mig nu, med de här åsikterna undrar och


Hälsar Faster Gunhild

 

 


LÄNGTAN

Härom dan när jag var och handlade, stod jag och plockade i potatis i en påse. En av personalen höll på att rensa bort det som inte såg så fräscht ut i grönsaksdisken, och tog bort ett par potatisar med fula märken på. Vi pratade några ord om kvalitet och tillgång, på just potatis. fick jag en sån längtan efter att bli – just det potatisodlare. Tänk er in i min situation; arbetssökande, med möjlighet att odla upp några hektar mark och kanske få en inkomst på det. Samtidigt som många inte vill annat än att kunna köpa närproducerat.

Tyvärr har jag erfarenheten av jordbruk; allt är inte guld och gröna skogar. Varje år är en utmaning; mot vädret, mot ohyra, mot sjukdomar på växterna och en ekonomisk risktagning (men vad är inte det).

 

När jag bakar brukar jag tänka att, det här är ju en sak man skulle kunna utnyttja som levebröd (ni märker mitt sinne för humor!!!). En längtan efter att göra något gott och bra, som andra människor skulle kunna tycka om och sätta värde på. Kanske som ”hushållsnära tjänst”.  Laga husmanskost är jag inte heller så tokig på, när lusten faller in. Gärna då i stora portioner, för att lägga ner i frysen till ”bråttomdagar”.

Men så kommer de där realistiska (?) tankarna in. Hur skulle det fungera? Var ska jag hitta mina eventuella kunder? Nej, det är nog bättre att lägga energin på nåt annat och gå vidare.

 

Efter en lång tid av letande efter ett nytt jobb, kan jag få en längtan efter att börja läsa. Hitta en ny utväg till framtiden. Mina intressen är rätt många, men för den skull vet jag inte riktigt vad jag vill bli ”när jag blir stor”. (Jag är bara 1.59). När jag var ung ville jag söka till lantbruksskolan. Det som avgjorde var att jag hade ett jobb med fast inkomst. Att börja med studielån då är inte lockande, samtidigt fick jag ju jobba med jordbruk hur mycket jag ville hemma. Så varför…. Men visst hade det varit bra att inte fega ut, då hade säkert hela tillvaron varit annorlunda. Nu lät det som att jag är missnöjd med mitt liv, men inte alls. Bara konstaterar faktum. Beställde hem ansökningsblanketter till ”husmorsskolan” också, minns jag.

Får väl ta mig en titt på nätet, på distansutbildningar, igen. Har ju lite erfarenhet av det, kräver en viss självdisciplin för att ”hålla ångan uppe” och vara effektiv.  En intressant kurs med ett bra upplägg, där man blir engagerad – då kan lyckan vara gjord.

 

En annan del av mitt liv där längtan är viktig är; att bli mera rörlig, få bättre kondition och bli lite mindre (då tänker jag inte på mina 1,59 utan på andra ledden). Ibland försöker jag vara duktig, äta mindre och bättre. Men så går det anfallet över, och allt är som vanligt igen.

Tror till viss del det har att göra med när jag var ca 13/14 år. Var till läkare för ont i halsen, doktorn tyckte jag var överviktig (ca 60 kg) och skrev ut bantningstabletter (de blev förbjudna i Sverige ganska snart efter det, och då gick det busslaster med ”tanter” till Danmark där de var tillåtna). Halsen fick väl bli bättre ändå. Visst gick jag ner i vikt; jag kunde inte äta, svimmade både här och där, kroppen tappade all ork. Min konfirmationsklänning var storlek 32. OK det kanske var kul att vara smal, men så sjuk som jag kände mig var det inget bra tillstånd för mig. Och det var sista gången jag – då ofrivilligt – bantade på riktigt!! Jag brukar berätta den här ”livshistorien” när bantning är på tapeten. För jag tror det kanske kan ge en tankeställare.

Vilket är bäst: 1: att vara nöjd med sig själv – eller 2: att leva upp till andras krav?

För mig finns bara ett svar, nr 1. Tar gärna emot en kommentar om vad ni tycker.

 

Som ni kanske märker finns det mycket jag har en längtan efter. Och det här är bara toppen av ett isberg, skulle man kunna säga. För så länge man lever har man alltid någonting man längtar efter eller är nyfiken på.  Tror det ingår i överlevnadsmekanismen hos människan. Kan det vara så enkelt, undrar och


Hälsar Faster Gunhild

Ps. vi kanske träffas på min egen blogg nån gång Ds.

 


KLYVEN ELLER KLUVEN?

Vilken fråga säger ni nog nu.

Okej, hur tänker ni när ni läser den? (Svara gärna med en kommentar).

 

Hur som helst, klyven är det som ligger närmast min fritidssysselsättning just nu. Vi tar ner lite träd som växer utmed byvägen. Dels för att det ska bli lite finare, men också för att vi ska beställa hem grus till vägen. Chaufförerna blir inte så glada om grenarna repar i lacken på bilarna (!?!) Bieffekten av det här ”jobbet” är ju att det blir ved. Som ska kapas och – just det – klyvas. Läste just i ”bonntidningen” ATL att vedklyvar är ett jättefarligt arbetsredskap (ingen nyhet) och att säkerheten på maskinerna är gjort för ensamarbete (heller inget nytt). Men vi, Gubben och jag, brukar ändå hjälpas åt.  Det gäller att vara uppmärksam och lita på varandra. Som alltid vid grupparbeten. Hittills är alla fingrar kvar, och det är det vi satsar på i fortsättningen med.

 

Kluven; är man väl lite titt som tätt. Det tror jag alla känner av, livet består ju av en massa beslut man ska ta. Både privat, på jobbet,  i skolan och på fritiden. Hur många gånger vet man direkt vad man vill eller kan? Ibland mera osäker än vanligt. Och kanske nån gång ibland att man känner direkt: så här ska jag göra/så här kommer det att bli. När allt är så väldigt självklart skulle jag ge rådet att köpa en lott eller nåt liknande. För det är - nästan - rena rama turen att få uppleva.

Kort eller kort. Också svårt ibland att direkt förstå vad som menas, utan att ha läst igenom det hela noggrant. Läste just i en tidning där de ville ha respons från läsarna med orden: Skriv kort. Det kom en massa vykort med posten, och först förstod de inte varför. Men så trillade polletten ner; kort – kort. Ja var ser man skillnaden? Vad de menade var: fatta er kort/skriv inte så långt. I brev, mail eller kort(!) Så galet det kan bli.

 

Min tanke med de här orden är; så många liknande ord med så olika betydelse. Och hur svårt det kan vara att hitta det rätta för att just beskriva det jag vill just nu. När man pratar är det ju lättare, men när man skriver blir det ju så tydligt om det är rätt eller fel. Tyvärr, tycker jag att det blir mer och mer vanligt med skrivfel när man t.ex. läser tidningar. Jag är ingen expert, men jag försöker göra så gott jag kan. Och jag lever inte på att skriva… (inte än i alla fall, haha).

Trots min åsikt; det är bra att så många skriver. Och att så många vågar trots att inte svenskan alltid är modersmålet . (Så hette det en gång i tiden, även som skolämne; det språk man har med sig från födseln).

 

En motsats till det rätt skrivna och förmågan att förstå ”främmande” ord, som är lika viktig är ju:  dialekterna. Visst är väl öschötskan vacker! Förstår inte varför alla gnäller på den. Uschalingen så dumt! Som är så lätt att förstå! Och har sån härlig melodi. När ni kommer på semester till Norrköping och ”vill skene gate opp å gate ner å glane i skyltfönstrena”, tänk vad mycket fint ni kommer att se. Norrköping med alla sina fina varuhus och köpcenter; Ingelsta, Hageby, City m.m. Orkar ni inte gå kan ni ju alltid ta spårvagnen. Eller höte ner er på nån parkbänk en stunn. Glöm för sjuttsingen inte å köpe mä er ”Saltängsbullar”, som ä så sockrige å goe. Bakte på smör å kärlek, å doppte i socker. Vet inte om det finns ”Fläsk”, alltså godisfläsk, fortfarande. Det gjordes i Norrköping för bara något/några år sen iaf. Hittar ni, så köp ett smakprov.

 

Om ni nu har vägarna förbi Östergötland, åk inte förbi utan stanna upp och lyssna en stund på vår underbara dialekt!!! Skulle ni irra er ut ända hit till bonnvischanhåll ögera öppna, för då kanske vi ses!

Annars, njut av våren där ni är och härda ut till nästa vecka

 


Hälsar Faster Gunhild


Natur-ligheter

När man, som jag, bor på landet är ju naturen det viktigaste som finns. Alla sinnen blir berörda, hela tiden. Vare sig man tänker på det eller inte. Okej, det är väl natur i stan också. Men lite mera konstlad, eller förädlad kanske låter bättre (så jag inte stöter mig med någon). Här har vi ”den naturliga naturen”.

 

Bäst att förklara mig. Skogen växer inpå knuten. Svampställena på hösten ligger inom gångavstånd . Lingon och blåbär fanns det gått om 2009,inga problem om vi blev sugna på blåbärspaj. På med ugnen, en snabb sväng till skogen och ½ tim senare var pajen klar. En del år har jag plockat rätt mycket nypon och torkat. Ingen nyponsoppa är godare än den kokt på ”hemgjorda” nypon, om ni frågar mig. Lite vispgrädde och smulade skorpor till. - Måste kolla om jag har några kvar i skafferiet, för nu blev jag sugen….

Älgar och rådjur kommer fram i trädgården helt oinbjudna, ingen mening att sätta upp staket för de tar sig fram dit de vill ändå. Räven har sin egen E4 inte långt från huset, på väg mot ”lunchställena”. Grävlingen ser vi mest bara spåren av, men boet är inte så långt borta. Förresten nära granne med rävfamiljen, konstigt nog. Har varit med ibland på Gubbens ”rävsafari” med kikaren och kollat på rävungarna när de leker, som kattungar nästan. Jättesöta!!

 

Sommardjuren är väl lite mindre gulliga och trevliga. Tänker mest på ormar och mygg då. Varje år har vi huggorm vid stenfoten på huset. Brukar hitta skinnet efter att den ömsat, antingen vid nån buske/träd eller vid just stenfoten. Det är bra att bo tillsammans med en ”ormtjusare”. Han tar en kratta och låter ormen hänga sig fast, fråga mig inte hur, och sen bär han iväg den så långt från huset som går innan ormen slingrar sig av krattan. Jag är så tacksam för själv skulle jag inte klara det. Det konstiga är att man lär sig att acceptera, är inte alls lika ormrädd som jag var förr. Mygg är ju ett otyg som man kunde vara utan. Låta bli att klia på ett myggbett, jo tack det är lättare sagt än gjort.

 

Skogen är mitt gym, i varje fall på hösten. Och speciellt om man har några problem eller tråkiga saker som snurrar i skallen. Jag kan inte förklara, men lugnet infinner sig ganska snart. Dels måste man ju koncentrera sig på var man går bland stubbar, kvistar och tuvor och dels rensar luften och trädsuset hjärnan på ett positivt sätt. Sen blir man ju lite trött efteråt om man är jute länge. Skööönt!!!

I vintras samsades alla småfåglarna om maten vid fågelbordet. Märkligt; inte en enda domherre på hela vintern – trots snö och kyla. Men när det slutat snöa och våren nästan var här kom det fram några stycken. De klarar väl vintern på samma sätt som vi, sitter och trycker på nåt varmare ställe och väntar ut kylan. Förr hade vi fasaner i närheten av huset, men inte nu på ett par år. Saknar faktiskt deras ”kacklande” ljud. Men nu börjar åkrarna runt huset bli odlade igen, så de kanske kommer tillbaka. Hoppas det!

 

Vad är det mera för djur, känner att jag glömt nåt. Jo men visst, mössen!! De vill jag helst glömma –jämt. Visst är de äckliga!! (Men, tyvärr rätt söta om man orkar titta på dem lite mera noga). Nu har vi ingen katt, så vi trodde väl att hela mussläktet skulle dyka upp. Men tack och lov!! Lugnt än så länge.

Förutom allt det bra, finns det ju jobbiga saker på landet också. Allergin på våren, ogräset i trädgården, gräsmattorna som ska klippas hela tiden, vägen som ska grusas och sladdas m.m.

MEN det är absolut värt besväret att ha förmånen att bo på landet.


Med hälsningar från Faster Gunhild


”OUPS” , REDAN MAJ

Time goes on ( precis som Madonna sjunger).

Vårvindar friska leka och viska (gammal svensk folkvisa).

Och snart är det Summertime (Gershwin).

 

Vilken start, eller hur? Inget förstår nå´t av hur jag tänker. Knappt jag heller gör, men det kanske får en förklaring om fingrarna får snurra runt bland tangenterna ett tag. Vi testar!!

 

Valborg; en härlig helg. DÅ ÄR DET VÅR, vare sig naturen vill det eller ej. Nu för tiden behöver ju ingen gå och frysa bara för att så ska vara (om man inte vill). Men för inte så länge sen skulle vinterkläderna vara tvättade/vädrade och inhängda längst bak i garderoben. Och nya vårkappan och ev. hatten på. Just det där med hatt och kappa kommer inte jag ihåg, men vårjacka, kjol eller tunna byxor i ljust eller pastellfärgat var ju det som gällde när jag var ung. Är det något av det som lever kvar idag? Ni som är ”ute i svängen” och vet. För min del duger varma jackan så länge jag fryser, om det så är midsommar.

 

När jag/vi växte upp hade vi oftast en egen majbrasa hemma. Ibland var det bara vi själva och ibland hade vi främmande. Första problemet var ju att få ihop en hög med ris. Nästa problem; vågar vi elda? När det var torrt ute fick vi gå ”brandvakt” efteråt, självklart skulle ju både huset och lagårn brinna ner. (Vilket aldrig hände). När elden nästan var nerbrunnen skulle vi: just det – grilla korv. Med enris, som sprakade och alla korvarna var fulla med brända barr. I och för sig kunde man inte se det, för  korvarna var också till 90% kolsvarta och halvråa inuti. Men så goda!!! Med lite senap och ketchup till och ett korvbröd att lägga alltihop i. Det årets kulinariska höjdpunkt.

Några år hade vi raketer, eller smällare kanske vi ska kalla dem. Inga värstingar. Men för oss var det något extra. Ettöres-  och treöres-bomber att inleda kvällen med. Kommer ni ihåg det, mina syskon?? Avslutningen på ”sista-april-firandet var kaffe och tårta – inomhus. Nästan alltid Rysk Banantårta, min morbrors favorit. Efter det; ut med vatten i hinkar eller med slang och släcka de där sista  - möjligen glödande – resterna av elden, för att kunna sova gott på natten.

 

Första maj-tåget har jag bara ett minne av. Från början av 70-talet, med en kompis och hennes familj till Norrköping. Då var det inte MC-kortege (vad jag minns), utan den gamla modellen av firandet. Med ett långt tåg med människor, fanor och tal. Karuseller och sånt förstås, korv, glass och ballonger. Så här ute på landet var det inte samma traditioner som i stan med just första maj. Idag vet jag inte…

 

Majblomma har jag köpt en, ljusblå och grön. Jaa, kanske inte den vackraste genom åren. Egentligen tycker jag inte att de ”nya” pappersblommorna är så snygga över huvud taget. Den gamla modellen i stansad plast såg ”tjusigare” ut, blanka och fina. Kan det bero på att jag jobbat i plastbranschen hela mitt liv? Yrkesskadad??

(Förr fanns det ju förresten morsdagsblomma också. Kommer ihåg att jag sålde det några år. De var oftast ljust pastellfärgade och fina).

När valborg är över är det bara maj kvar innan sommarlovet är här. (Eller semestern för de som jobbar). Lyckliga de som har sökt och fått sommarjobb! De där extra kronorna som man kan få ihop är ju värda guld sen, när de ska spenderas på nåt roligt (eller nyttigt eller nödvändigt). Och jag ska inte säga stackars, men nästan – alla er som söker jobb och inte hittar nåt. Det är inte lätt, jag vet. Varken för ung eller gammal. Men rätt som det är händer det; turen vänder och allt löser sig igen. Lycka till båda grupperna!!


Hälsar Faster Gunhild

 

(Förresten, får ni ihop inledningen med resten?)


SOM VANLIGT

Efter förra veckans höjdpunkt, Marcus födelsedag, är nu allting ”som vanligt” igen. I väntan på nästa kalas: Lisa, Petter och Gubben. Men de tar vi när de kommer, ”som vanligt”.

 

Som jag berättat förut, har jag varit ute på sjukvik några gånger senaste veckorna på ett företag i Norrköping. Ett liknande jobb som mitt gamla. Alltså ”som vanligt”. Nu ska jag på rekryteringsmöte på AF ang. semestervik på ett annat företag, också i N-g. Ska bli spännande att se hur det går. Förmodligen ”som vanligt”. Tack för visat intresse, platsen är tillsatt av annan sökande. På hur många ställen kan man förresten vara vikarie samtidigt, och få det att fungera? Det gäller att folk blir sjuka enligt ett visst schema. Jaja, en sak i taget…

 

Förresten, jag kom på en sak. När jag blev arbetslös lovade jag att inte klippa håret förrän jag fick ett nytt jobb. Nu är det långt, oftast i flätor. Men hur gör jag om jag får ett tillfälligt jobb? Långt på ena sidan och kort på den andra? Knivigt… Kanske blir kortklippt med permanent och färgat? Eller ”som vanligt” att jag tar fram saxen och klipper det till lagom längd själv. Nu ÄR det spännande…

 

Hur många av er har bil? Till de av er som tänker köpa en, snart eller i framtiden, tänk på att bilar idag är väldigt sociala. De vill inte gärna vara ensamma, vill bli ompysslade och älskade. Annars hittar de på något själva, så de får lite uppmärksamhet. T.ex. som min lilla Pigge gjort nu, igen.  En strålkastarlampa behöver bytas, men tro inte att HAN nöjer sig med bara mig. Nej då, in till sitt gamla hem i stan måste HAN. ”Som vanligt”. Där finns det folk med så smala flinka fingrar att de klarar av att byta den där ..humhum.. lampan.  Det är klart, inte bara Pigge utan även jag kommer ju ut bland folk på så sätt. Så HAN kanske bara är omtänksam, vad vet jag.

 

Märker ni förresten att jag kallar Pigge för HAN, det gör jag alltid med maskiner. Varför? Jo, för de är så oberäkneliga och svåra att få att göra som man vill bl.a. Vi hade ofta en diskussion om det på gamla jobbet, maskinställarna (killar) höll inte med mig. Men man ska stå för vad man tycker, så jag gav mig inte. (Har jag stuckit ut hakan för mycket nu, ”som vanligt”)?

 

En annan sak; Jag har blivit uppgraderad från Gästbloggare till Faster Gunhild har ordet. Det är ”som vanligt” med stora nyheter: man får dem via media. Men det gör inget Marcus. Jag är så tacksam för förtroendet!!

 

Ibland kan jag känna att vad gör jag här. Inte för att jag inte trivs med situationen, utan mera känslan av att vara en katt bland hermelinerna. Jag är gammal (nåja, lite i alla fall), har ingen anknytning till ungdomslivet, lite halvtråkig, ingen utemänniska som kan delge en massa spännande händelser från mitt vardagliga liv. Men så kom jag på; det kanske är just det som är poängen! Behövs det inte alltid en viss motvikt mot allt det som är ”som vanligt”? Och i så fall fyller jag min funktion fullt ut och lite till!!!

För ett tag sen pratade jag och en närstående person om just det här. Jag undrade lite vad mamma – Marcus farmor – skulle sagt om att jag skriver hos Marcus på hans blogg. Jag tror hon skulle vara stolt (?”som vanligt”?): både över Marcus sociala empati och mitt engagemang. Han, min närstående, sa att hon sitter nog uppe på ett moln och Hejar på och är nöjd. Vad tror du Marcus? Och ni andra?

 

Vet ni vad som händer nu? Jo, min sida börjar bli fullskriven (vilket ord) ”som vanligt” när det är roligt och orden bara trillar fram. Men om en vecka är det dags för nya tag, hoppas ni får en lika omväxlande vecka som min ser ut att bli. Tills dess: Ta vara på er och njut av våren!!!


Hälsar Faster Gunhild

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Nyare inlägg
bloglovin

RSS 2.0