… en ung flicka, som gick i småskolan. I en skola på landsbygden, tillsammans med en massa andra pojkar och flickor. Fröken var lite äldre, och med den gamla tidens pedagogiska utbildning. En snäll och bra Fröken, tror jag nog de flesta tyckte.

Hennes man var den som var ansvarig för det lilla lokala bankkontoret i närheten. Om det var den enda orsaken, eller om det var en vanlig företeelse då vet jag inte; men vi fick lära oss att spara pengar på skoltid. I en svart sparbankslåda med små fack, ett för varje elev i klassen. Minns inte att nån inte var med på det, men skulle säkert kunna varit så. Det var ju inga stora pengar det handlade om, och det ingick i ”Roliga timmen”. (Kan jag återkomma till nån annan gång).

Vi höll på med detta några år, och varje år till jul var det en utlottning bland dem som sparat. Ett år hade TUREN kommit till MIG! Första och enda gången. Jag fick högvinsten, just den här gamle grå tomten. Blev oerhört stolt och glad!!

Sedan dess, i mitten av 1960-talet, har den hittat sin plats i julfirandet varje år. Alltid lika självklar. Sen några år tillbaka har den flyttat hem till mig, tidigare hade mamma ansvaret för den. Även om det inte är en äkta dyrgrip, så är den värdefull för mig – på flera sätt. Dels en påminnelse om min barndom, men också en fin prydnad på pianot här hemma. Sen är det ju en fjäder i hatten att ha sparat en liten slant och samtidigt haft roligt. Och så är jag så innerligt glad att vi fick lära oss att spara. Att det kan vara roligt och ge en belöning, på den tiden i form av sparränta (det är sämre med idag) och t.o.m. en Tomte (får man inte heller idag).

Det fanns ju en tidning, Lyckoslanten tror jag den hette, med information till oss yngre (nu pratar jag i dåtid  J )om vikten med att spara och tips och idéer. Spara och Slösa (tecknade) var ju de som verkligen skulle få oss förstå att Spara mådde bra och Slösa var den som hade det svårast.

Nu undrar jag: finns det över huvud taget något som liknar min ”sparhistoria” idag? På 45 år har det ju hänt rätt mycket… eller???  Joo, det har det!!!

Hur som helst, min gamle Tomte har med åren fått sällskap av nya, yngre Tomtar. En av dem ser ni på första bilden. Men också en tjej (bild 2), för rätt många år sen, och hon har fått flytta med hem till mig också. Så de har blivit sambos, under julen: på mitt piano och under resten av året: på en hylla uppe på förrådet. Men de ser ut att trivas. För vem har väl sett en sur och besviken Tomte nån gång?? Har de inte lite ”äktenskapstycke” också? Båda är lite sneda i ryggen och lutar lite lätt, så står de bara på rätt sida så kan de stötta varandra genom livet.

Och vet ni, jag tror det ska vara så i människovärlden också! Att vi stöttar varandra och tar vara på vars och ens olika sidor och gör något bra tillsammans av den gemensamma tillvaron…

Hälsar Faster Gunhild