Visst är det bra för självförtroendet när man får positiv respons, när någon uppskattar det man gör eller säger. Att bli accepterad, sedd eller bara få en känsla av att man duger. Tyvärr är det alldeles för många som faller utanför ramarna p g a omgivningens åsikter. Men vem är det som säger att alla andra runt om vet vad jag tycker är bäst. Eller kan avgöra om jag kan/inte kan göra det jag gör, till belåtenhet.

För vi är ju så olika, alla vi människor i samhället, att vi måste få leva våra egna liv utan att bli nerslagna av andra som kan bäst. Tänk om vi kunde peppa varandra istället, när det behövs. Ett enda litet positivt ord kan få vem som helst att växa. Att få tag på det där halmstrået mot självförtroendet, att våga… Att orka stå emot viljan att lägga av.

Det är ju lite som att vakna på måndagsmorgonen och tänka; åh nej inte en ny vecka igen. Då är det ju liksom kört!!! Visst är ju måndan lite ångestbetonad för de flesta, men alla har hittills överlevt det. Tänk på något positivt som kommer att hända – kanske på måndan eller nån annan dag – i veckan. För det finns alltid något!!

En sak jag lärt mig genom åren är att fredan är den dag som borde vara värst. Man har ju en tendens att skjuta upp allting till sista minuten. Och det som ska vara klart den här veckan blir oftast klart just på fredagen. Tänk på vilka dagar som posten har mest räkningar med sig, inte är det fredagar i a f. Inte så konstigt att många vill gå ut och äta efter jobbet, eller bara ta en öl, och fira att veckans problem är lösta. Tror inte det sker på måndagarna, det heller.

Lite (underdrift) ångestladdade känslor var det när vi, ca 35 personer på samma industri, blev arbetslösa p g a konkurs för några år sen. Visst var det en jätteomställning; den sociala vardagen försvann, lönen försvann, rutinerna försvann och framtiden fruktansvärt oviss. Vår medelålder låg runt 45-50 år. Men de som tog det hårdast försökte vi peppa med just det att alla som upplevt liknande före oss hade överlevt. För hittills har inget blivit hotad till livet för att ha blivit arbetslös, och jag tror aldrig det kommer att hända. Vi hjälptes åt att hitta det positiva tänket trots situationen, och det gäller nog alltid - i hela samhället - att försöka lyckas med det.

Så fram för mera positiva tillrop, hur små som helst. Där finns en värdestegring i livsglädjen för varje litet ord som kommer ut ur strupen, eller blir nerskrivet på en liten papperslapp på köksbordet, eller kanske via ett mejl till någon man ser behöver det.  Till och med ett leende i butiken mot någon man inte känner, kan vara livsavgörande för just den personen den dagen.

Så passande förresten att jag skriver det här just nu. Det är ju Alla Hjärtans Dag på måndag!!! Då ger vi järnet med positiva tankar och ord – och fortsätter av ohejdad vana resten av året . Eller ska vi säga resten av livet.   J

Hälsar Faster Gunhild