Det är ju inte länge sen jag satt här och skrev min fiktiva 10-årskrönika till Slipsens. Nån som kommer ihåg? Nä, strunt samma. Den var ända inget att lägga på minnet.

Hur som helst; vad är viktigt att berätta om nu? Kanske inget? Eller väldigt mycket?

I själva verket kanske det inte alltid är innehållet som är det viktigaste, utan att man tar sig tid för andra människor. Både med att, som nu, skriva till bloggen. Eller tillsammans med andra människor, i levande livet i vardagen, bara finnas där. Hur många gånger önskar man inte att det kunde finnas nån som man kunde dela just den här stunden med – just här och nu. För allt som händer en i livet, händer ju inte alltid när man är med dem som man verkligen vill uppleva livet tillsammans med. Och att berätta vad som hänt, och få den där spontana reaktionen, blir ju aldrig detsamma.

Efter den där utläggningen har ni säkert lagt ner och gått vidare. Förstår!

Ska vi ta en snabb resumé över 2010, så här innan vi vant oss vid att skriva 2011.

Snön förra vintern har väl ingen av oss glömt. (Om inte annat har vi blivit påminda den här vintern). När våren äntligen kom, ja då började jag jobba. Så många sköna lediga sommardagar minns jag inte. Däremot när vi stod inne i en lagerlokal och jobbade så svetten rann nerför ryggen och byxbenen – det kommer jag ihåg! Och i augusti när skörden skulle dra igång; vad hände då? Jo då kom regnet! Vi träffade många bönder under 1½ månad, och de kunde nog hålla sig för skratt de flesta: den sämsta skörden på länge. Men mot oss var de trevliga; vi hade ju inte stuckit hål på molnen… Nästa period, som jag brukar gilla, är svamp- och bärsäsongen. Blev inte mycket med det heller; skiftarbete och helger… Och nu i vinter har det också varit mycket jobb, både nu och då.

Låter det som ett jobbigt år? På ett sätt kanske det varit det, men samtidigt inte. Kul att komma ut och jobba, träffa en massa nya personligheter, prova på lite olika saker och miljöer, och naturligtvis tjäna pengar.

Privat har det växt fram några nya bekantskaper, som delvis djupnat pga liknande värderingar och intressen. Både unga och mindre unga.   J

Jag har gjort släktforskningen på pappas sida (mammas var redan klar), och fått en lite klarare bild av: vem är jag? Viktigt att veta? Kanske inte, men en viss nyfikenhet blev stillad. Och känslan av att tillhöra trakten så långt tillbaka som mitten på 1700-talet är ju lite faktiskt lite häftig.

En sak till som gjort mig glad är att ni fortfarande orkar stå ut med mina gästinlägg här! Visst är det svårt att veta, ibland; vad ska jag skriva om nu? Men det är inspirerande att veta att åtminstone nån känner för en gammal faster och hennes gamla ord…

Så min sammanfattning av 2010 är: ETT BRA ÅR!

Och till 2011 säger vi: VÄLKOMMEN!!! Vi ska ta hand om Dig på vårt bästa sätt!

Eller hur allihop??

GOTT NYTT ÅR

Hälsar Faster Gunhild