När man, som jag, bor på landet är ju naturen det viktigaste som finns. Alla sinnen blir berörda, hela tiden. Vare sig man tänker på det eller inte. Okej, det är väl natur i stan också. Men lite mera konstlad, eller förädlad kanske låter bättre (så jag inte stöter mig med någon). Här har vi ”den naturliga naturen”.

Bäst att förklara mig. Skogen växer inpå knuten. Svampställena på hösten ligger inom gångavstånd . Lingon och blåbär fanns det gått om 2009,inga problem om vi blev sugna på blåbärspaj. På med ugnen, en snabb sväng till skogen och ½ tim senare var pajen klar. En del år har jag plockat rätt mycket nypon och torkat. Ingen nyponsoppa är godare än den kokt på ”hemgjorda” nypon, om ni frågar mig. Lite vispgrädde och smulade skorpor till. - Måste kolla om jag har några kvar i skafferiet, för nu blev jag sugen….

Älgar och rådjur kommer fram i trädgården helt oinbjudna, ingen mening att sätta upp staket för de tar sig fram dit de vill ändå. Räven har sin egen E4 inte långt från huset, på väg mot ”lunchställena”. Grävlingen ser vi mest bara spåren av, men boet är inte så långt borta. Förresten nära granne med rävfamiljen, konstigt nog. Har varit med ibland på Gubbens ”rävsafari” med kikaren och kollat på rävungarna när de leker, som kattungar nästan. Jättesöta!!

Sommardjuren är väl lite mindre gulliga och trevliga. Tänker mest på ormar och mygg då. Varje år har vi huggorm vid stenfoten på huset. Brukar hitta skinnet efter att den ömsat, antingen vid nån buske/träd eller vid just stenfoten. Det är bra att bo tillsammans med en ”ormtjusare”. Han tar en kratta och låter ormen hänga sig fast, fråga mig inte hur, och sen bär han iväg den så långt från huset som går innan ormen slingrar sig av krattan. Jag är så tacksam för själv skulle jag inte klara det. Det konstiga är att man lär sig att acceptera, är inte alls lika ormrädd som jag var förr. Mygg är ju ett otyg som man kunde vara utan. Låta bli att klia på ett myggbett, jo tack det är lättare sagt än gjort.

Skogen är mitt gym, i varje fall på hösten. Och speciellt om man har några problem eller tråkiga saker som snurrar i skallen. Jag kan inte förklara, men lugnet infinner sig ganska snart. Dels måste man ju koncentrera sig på var man går bland stubbar, kvistar och tuvor och dels rensar luften och trädsuset hjärnan på ett positivt sätt. Sen blir man ju lite trött efteråt om man är jute länge. Skööönt!!!

I vintras samsades alla småfåglarna om maten vid fågelbordet. Märkligt; inte en enda domherre på hela vintern – trots snö och kyla. Men när det slutat snöa och våren nästan var här kom det fram några stycken. De klarar väl vintern på samma sätt som vi, sitter och trycker på nåt varmare ställe och väntar ut kylan. Förr hade vi fasaner i närheten av huset, men inte nu på ett par år. Saknar faktiskt deras ”kacklande” ljud. Men nu börjar åkrarna runt huset bli odlade igen, så de kanske kommer tillbaka. Hoppas det!

Vad är det mera för djur, känner att jag glömt nåt. Jo men visst, mössen!! De vill jag helst glömma –jämt. Visst är de äckliga!! (Men, tyvärr rätt söta om man orkar titta på dem lite mera noga). Nu har vi ingen katt, så vi trodde väl att hela mussläktet skulle dyka upp. Men tack och lov!! Lugnt än så länge.

Förutom allt det bra, finns det ju jobbiga saker på landet också. Allergin på våren, ogräset i trädgården, gräsmattorna som ska klippas hela tiden, vägen som ska grusas och sladdas m.m.

MEN det är absolut värt besväret att ha förmånen att bo på landet.

Med hälsningar från Faster Gunhild