Hej svejs i snödrivorna!!

Jag vet, jag nästan lovade att inte ta upp ämnet snö igen. Men jag ska snabbt dra vidare. Måste bara beklaga mig lite, -27 grader i morse och snövallar som liknar en riktig äkta Norrlandsvinter. Samtidigt måste jag ju erkänna att det är väldigt vackert!!! Så stannar vi där.

Min ambition var att ventilera lite tankar om våren, men det får vänta ett tag. Det ligger för långt borta i min sinnesvärld just nu. Melodifestivalen däremot är ganska aktuell, eller hur? Det är väl ett program som många har åsikter om, rätt låt/fel låt? Med så många olika sorters låtar som är med numera i uttagningen är det ju inte precis lätt att hitta ”rätt”. Däremot är det nog en stor marknad för alla i musikbranschen, som ingen vill vara utan skulle jag tro. Erik Linder med "hur kan jag tro på kärlek”, som var med i lördags, gillade jag. Plus några till, kalaset är ju inte över än så vi får väl se vad det slutar med.

En annan aktuell sak är väl OS. Sport är ju inte mitt favoritämne, men det har blivit lite bättre på senare år. Gissa varför, jo Gubben förstås. Friidrott, skidor, hockey, backhoppning förstås (han är ju från Finland). T.o.m. fotboll kan jag titta på och tycka är kul, men inte så slaviskt att jag måste se allt. Det är ganska bra att ha ”varsin” TV, alltid är det något bra program (min definition) som krockar med idrotten.

I vilket fall, Sverige har ju inte fått så många medaljer som de hoppats på så här långt. Men vadå, det är ju Sveriges bästa som tävlar – mot Resten Av Världens bästa. Bara det är ju en vinst - och en prestation att komma så långt. Och jag tror nog att de tävlande är väldigt införstådda med det, trots att de mentalt alltid är inställda på att vinna. Vad som trissar upp förväntningarna är ju media! Det är på nåt sätt också förståeligt, alla vill ju ha ett SCOOP. Och helst alla tittare/lyssnare/läsare!  Kontentan av det här resonemanget verkar bli att alla gör sitt jobb, och vill dra det längsta strået.

Fortsätter jag att gräva i funderingarna, kommer jag fram till att det är nog så vi människor fungerar. I stort och smått har vi något som driver oss framåt, ett mål vi vill nå. Vi ska ju inte trampa på någon annans fötter på väg mot målet, men hur lätt är det inte att slinta lite. Att åka lite snålskjuts, att skryta lite mer än nödvändigt, trängas lite grann för att ta sig fram. Även om ingen är villig att erkänna det, eller ens är medveten om att man gör det p.g.a. fokuseringen framåt. OBS: det här är bara en fundering! Någon som tror att det skulle kunna vara så?

Helt plötsligt slog det mig, en liten sann historia om ärlighet. En gammal avlägsen släkting, bodde i sitt föräldrahem med sin sambo. De levde enkelt; ingen el/vatten inne, utedass, några kor, julgris och några höns. Telefon hade de däremot, och det var ju bra. De kunde ringa affären och beställa varor, så tog posten med dem dagen efter. (Nu pratar jag början av 60-tal, igen). Då fanns det fortfarande rätt många små butiker kvar här omkring, men de hade ju naturligtvis inte allt. Bara nästan - och lite till! Hur som helst, en gång hade tant Anna beställt varor på katalog – och det var inte så ovanligt. Den här gången var det bl.a. ½ dussin frottéhanddukar med extrapris på. När paketet kom hade de istället för handdukar skickat ½ dussin badlakan, med notering: handdukarna tyvärr slut, badlakan som ersättning till samma pris. Tant Anna, som var en mycket ärlig – och naiv, förmodligen – människa kunde inte ta emot det utan skickade tillbaka badlakanen. Hon hade beställt handdukar och det var det hon skulle ha, oavsett att hon tjänade på affären. Rätt skulle vara rätt! Hon var nog ärligheten personifierad! Min fråga är: skulle det kunna hända idag?? Själv tror jag knappast det.

Oj då, vad fort och lätt det gick idag att få till det. Måste knyta ihop säcken: viktigast i livet just nu är melodifestivalen, OS och ärlighet i valfri ordning. Om ni tycker det verkar flummigt, beror det på kylan i morse – hjärnan har inte tinat upp helt än. Men till nästa vecka, då…

Hälsar Faster Gunhilda

Att Angelica lägger ner mycket tid på sin musik är självklart. Frågan är vad hon får för respons på det hon gör. Jag är väldigt nyfiken på vad hon själv har fått för reaktioner från folk i sin närmiljö.

Hur har folk tagit emot din musik?

- Jag har mest fått positiv feedback på min musik faktiskt. Visst, alla kan inte gilla allt men jag gör musiken för min egen skull och inte för någon annan. Men det är jätte roligt om man har varit på någon fest eller liknande och så kommer en helt främmande människa fram och säger ”Är det inte du som gör musik? Du är ju verkligen skit grym!”

Om du får negativ feedback, är det något du tar åt dig av?

- Nej, oftast inte för de har ingen bra kritik som gör att jag utvecklas utan det är bara tomma ord enligt mig. Många är väldigt avundsjuka också.

Hon berättar också att hon råkat ut för att folk har tagit hennes musik och bytt titel för att sedan använda som sig själva som upphovsmän. Detta finns säkert många som gör men frågan är varför? Allt för att ta åt sig äran av någon annans arbete. Personligen tycker jag det är helt fel, lika mycket stöld som att sno någonting från en butik.

För att få spridning på sin musik använder hon sig av flera olika kanaler på internet som gör att fler får upp ögonen för musiken. Några av dessa som hon själv nämner är Myspace, youtube och facebook. Bara genom att skriva in ”Angelicah” på YouTube får du upp hennes musik.

- Det går att sprida på flera olika sätt men dessa är några sidor som jag tycker går väldigt bra. Ett annat verktyg som är bra är MSN där det blir en väldigt bra kedja där folk skickar vidare till varandra.

När det handlar om att använda sig av MSN har det till och med gjort att Angelica har två stycken för att hålla isär det privata med arbetet kring musiken. På den ena är det kontakter som är relaterade till musikbranschen och vise versa.

- På min ”musik-msn” som vi kan kalla det har jag fans, andra musiker, människor som producerar beats och även sådana som har kontakt med egna skivbolag.

Blickar vi framåt har hon flera mål, för det första att satsa mer på R’nb och pop under året men också att få ut sin musik till fler och förhoppningsvis få ett skivkontakt. Vilket är hennes största dröm i livet och något hon kämpar för dagligen. Men om hon själv är den som gör musik som idag är hon osäker på.

- Det är svårt att säga idag att jag gör egen musik om 10 år så det vet jag inte. Däremot kommer jag absolut att jobba med musik även då. Nu närmast hoppas jag som sagt på att bli upptäckt av något skivbolag.

Jag håller tummarna för Angelica, under tiden får vi njuta av hennes musik på andra sätt än på skiva.

Angelica är en tjej som gör sin egen musik och drömmer om att i framtiden sprida sin musik över hela världen. Något hon faktiskt redan har gjort tillsammans med en kille som går under namnet Kremer. Jag bestämde mig för att ta reda på lite mer kring hur hon kom in på denna bana, hur hon ser på framtiden och vad det är för musik hon ägnar sig åt. Möt henne i veckans intervju.

Snabbfakta:

Namn: Angelica Gardell

Ålder: född 1993 (17 i februari)

Bor: Vikingstad, utanför Linköping

Angelicas väg till musiken började redan när hon var liten, hon älskade musik och det var en stor del av hennes liv. Från detta var det mer av en slump att hon lärde känna rätt folk som öppnade upp ögonen på henne att prova på att göra egen musik. Hon berättar för mig att allt började med en vän som skickade över en beat som hon skrev text till.

- Jag var med en vän, Sofijah, som gjorde hiphop musik. Hon skickade över ett beat till mig och så började det komma upp en text i mitt huvud så jag tog datamicken och spelade in det i ljudinspelaren på datorn, säger hon och skrattar lite.

Det var just där och då som hennes första låt skapades och ja, ni läste rätt allting började med en datamick och det enkla programmet som finns med på de flesta datorer, ljudinspelaren.

Hur tog du dig vidare från detta, för jag antar att du inte använder dig av denna teknik idag?

- Nej, det gör jag inte utan jag fick en riktig studiomikrofon i julklapp något år som gjorde att jag kunde spela in på riktigt istället.

Detta var grunden för en karriär inom musiken som Angelica nu jobbar väldigt hårt med just nu. Sedan dess har det bara rullat på som hon själv säger när jag pratar med henne, vad är det för musik som hon skapar, hiphop eller?

- Jag har aldrig hållit mig till en och samma musikstil riktigt. När jag började med musiken var det mest sång-rapp, hiphop, som jag sysslade med. Det lät som en blandning av sång och rapp. Ett exempel är en låt jag gjorde 2008 som heter ”Har du nån gång känt”.

Hur har du gått vidare från hiphopen?

- Förra året började jag komma in mer på R’nb spåret. Det var nog mest för att jag blev så nöjd med ”Everlasting” som jag gjorde tillsammans med NME. Den uppskattades oerhört mycket av lyssnarna och sändes även på East FM.

East FM som är en lokalradio kanal i Norrköping och Linköping där lokalmusik får chansen att komma ut på marknaden. Därigenom spelades alltså denna låt.

Vad har du provat på mer för genrer inom musiken?

- Jag har provat på hands up och electro tillsammans med en kille som går under namnet Kremer. Låten heter ”Come Back To Me” och den var jätte rolig att göra eftersom den nu ägs av ett skivbolag nere i Tyskland. Det som fick mig att tappa hackan lite grann var att låten har spridits över hela världen på så kort tid.

Under 2010 har hon planer på att satsa mer på R’nb och pop.

Jag söker lycka och framgång i allt jag åtar mig att göra men oftast slutar det i att jag bara når halvvägs fram. Sedan sitter jag där med min ångest över att inte ha tillräckligt med kraft att slutföra det jag älskade.

Allt jag gör blir bara samma mönster av att hela tiden gå vägen fram till att det bara är en tredjedel kvar att färdigställa. Där faller jag. Jag faller ner djupt och långt ner som i en dal av frustration och ångest. En del av mig viftar lite med armarna och slår för att inte ge upp. En annan del av mig är borta. Precis som när döden tränger sig på, en rädsla alla bär på trots att det är det enda som inträffar alla. Vi alla föds och dör. Vad vi gör däremellan är upp till oss själva.

Vad är då lycka och framgång? Är det att göra någonting man inte riktigt vill men bara gör för att nå fram till slutdestinationen. Precis som många har sex med första bästa bara för att ha det överstökat. Att finna någon man älskar och litar på existerar inte längre. Alla har vi bråttom någonstans. Är det inte bort från någonting vi skäms över är det bort från punkt A till B.

Ska jag inte lyssna på den där delen av mig som skakar av vilja och inspiration eller ska jag slå ihjäl den också?

”Kasta inte bort din talang”

…borde jag slutat med förra veckan.  För så blir det nu i alla fall. Inte mera tjat om snö (fast det skulle jag kunna hålla på med länge, känns det som) utan om ”min lilla leksak”. Ja alltså min Ford Dexta, visade upp sig förra veckan. Min härliga lilla veterantraktor. (Knappt att Gubben får köra den). Egentligen ska jag inte skryta över den, för då kanske den går sönder av högfärdighet. Men jag får väl ta risken. Den här vintern har den gjort skäl för sig ordentligt, med snöröjning. När ”Gudrun” var (stormen, alltså) körde vi stockar och ved .  Var t.o.m. inne bland träden och körde, lite läskigt – men en utmaning. Och vi överlevde, både Dextan och jag.

Den har varit min morbrors, men jag köpte den av dödsboet. Dels för att jag själv ville/kunde men också ivrigt påhejad av mamma, som säkert hade köpt den själv om hon varit yngre och frisk. Det låter säkert jättekonstigt att jag kan tycka att det är så kul. Men är man född och uppväxt på en lantgård, har ”bondblod” (vet inte vilken färg det har – grönt ?, troligen inte blått i alla fall) sedan flera generationer och haft förmånen att få jobba med det på fritiden – då är det inte ett dugg märkligt. Började köra traktor när jag var rätt ung, tyckte då och tycker nu att det är kul.

Jag brukar säga ”att jag borde nog blivit född till karl”. Gillar maskiner/teknik, fast jag inte har någon utbildning på det. Tycker om att snickra, samma där - ingen utbildning. Det kanske är en förklaring till att jag trivdes på mitt jobb de 32 år jag var på fabriken. Tryckmaskiner, andra stora maskiner, köra truck. Typiskt manliga jobb (bra lön), i 7 år var jag ensam tjej på en manlig avdelning. En viss inkörningsperiod (vi har ju lite olika sätt att tänka och ta problem), men sen trivdes jag bra. Det är oftare ”raka puckar” mellan män, mindre med intriger. Men visst, det var kul att jobba med tjejerna också naturligtvis.

Om jag varit 18 år idag skulle säkert mitt liv och min framtid sett annorlunda ut. Tänker på utbildningen; skulle kanske ha gått nån teknisk linje, på väg att bli ingenjör (ska man drömma kan man lika bra ta i ordentligt) istället för ekonomi/kontor som jag gjorde då på 70-talet. Samma tanke med jobbet; vi kanske hade varit 5 tjejer och 1 kille de där 7 åren på ”monteringen” i stället för tvärtom.

Tack och lov, står ju inte utvecklingen stilla. Det finns en valmöjlighet på ett helt annat sätt idag än när jag var ung, och då är det ju ändå inte alltför länge sen. Lite avundsjuk kan man ju faktiskt bli på er – alla unga människor med livet framför er. Men vadå förresten, jag har ju också många (?) år kvar att utforska nya saker på.

IT fanns ju inte när jag gick i skolan, då var det skrivmaskiner och diktafoner som gällde. Med en grundkurs för ca 12 år sen i botten, tycker jag att jag tränat upp mig själv till ”jätteduktig” på datorn. Brukar säga att ”har jag inga tonåringar i huset får jag göra det själv” och det sporrar till att försöka gå vidare. (Envis och nyfiken). Självberöm, just det – vi lever ju i en ego-värld eller hur. Tyvärr.

Fast jag vill berömma er bloggare! Skulle tro att det är rätt mycket tid och energi ni lägger ner på era bloggar. Med bra resultat! Och där är ni och jag lite lika (!?) Hur då? Jo, ni gillar teknik precis som jag. Fast vi har olika uttryckssätt och arbetsredskap. Lite spännande, kul, en utmaning…

Grattis Marcus på klättringen mot toppen! (Gör inget om stegen är lång, bara pinnarna håller).

Hälsar Faster Gunhild

P.S. Jag gillar även; att baka, handarbeta, läsa, naturen, era positiva kommentarer m.m.  + Gubben! D.S.

Kan jag tappat min ödmjukhet som fanns där innan jag gick och fick många läsare. Eller så är det bara att jag mår väldigt bra just nu. I denna stund när jag skriver mår jag bättre än vad jag aldrig gjort tidigare även om jag har haft min träning, varit i grym form och krossat mina motståndare. Men det är inte samma känsla i kroppen.

Utan nu går man runt med leende på läpparna konstant. Sjunger lite för sig själv för att nästa sekund sitta med något seriöst arbete. Allting bara flyter på i ett fint och rytmiskt tempo. Precis som musik.

Kan livet vara underbart? Ja. Kan livet vara jobbigt? Ja. Ska man kämpa på för att ta sig uppåt hela tiden? Ja.

Men något vi inte bör göra är att slå oss fram på någon annans bekostnad utan sprida glädje till våra medmänniskor även om du är extremt mycket bättre än dom. Men varför ska du skylta om det, du vet väl det själv och inte trycka ner andra för att själv använda det till din fördel.

Det är min filosofi.

När jag första gången upptäckte Claras blogg visste jag många av mina vänner som tidigare gett sig av till just Australien och via rykten hört att det kryllar av svenskar. Därför tyckte jag att det verkade roligt att se om det stämmer. Och om det är någonting hon märker av när hon själv befinner sig därnere. Eftersom det inte är någonting jag kan svara på när jag sitter i Sverige. Och faktiskt visar det sig att ryktet stämmer när jag frågar henne om detta.

Är det väldigt mycket svenska ungdomar i Australien som jag tror?

- Det är helt rätt! Australien kryllar av svenskar och ibland undrar man om svenska inte är det näst vanligast språket här. När man handlar mat är det som att gå igenom alla Sveriges dialekter.  Alltså man går igenom affären och börjar med Skåne för att sedan komma fram till Norrland när man nått kassan.

Jag tycker detta låter intressant när hon berättar om detta.

Eftersom Clara är en av många som åker iväg undrar jag lite över vad hon har för tips till oss andra som sitter hemma och drömmer oss bort. Kanske vill ta tag i drömmarna och göra det till verkligheten och visst borde väl hon ha lite tips att dela med sig av. Med tanke på att hon aldrig tidigare gjort någon långresa och nu befinner sig på andra sidan jordklotet.

- En sak man bör tänka på är att det är vänstertrafik, även i rulltrappan, säger hon och skrattar.

Hon fortsätter:

- Jag gjorde misstaget att packa väldigt lite kläder eftersom jag tänkte handla kläder här på plats. Det var ett stort misstag, visst har jag shoppat lite men man har inte råd att lägga mycket pengar på kläder.

Förutom detta kring kläder har hon några tips på vad du absolut inte får glömma bort, en kort checklista helt enkelt.

- Min lilla checklista lyder. Visum, reseförsäkring, boende och adapter. Det finns säkert fler saker men jag kommer inte på något just nu.

Hur är shopping annars i Australien jämfört med Sverige?

- Bättre och dyrare. Det finns hur mycket klädaffärer som helst och tjejerna är väldigt modemedvetna här. Men jag har ändå inte shoppat särskilt mycket eftersom det är lite dyrt för en traveller som jag.

När hon sedan kommer hem till Sverige i maj är det dags att börja med lite semester följt av att återgå till sitt arbete på kontoret. Till nästa höst har hon planer på att söka in till universitetet.

Slutligen var det där som gjorde att hon sökte sig iväg till Sydney och Australien, det där med surfing. Som hon bara var tvungen att lära sig under sin tid i landet, och jag undrar vad hon har hunnit med att göra under sin tid?

- Min första månad skulle man kunna säga att jag kopplade av, jag festade en hel del och lärde känna landet. Samtidigt hade jag panik över att jag inte hade något jobb efter en månad. Så särskilt avkopplad var jag inte.

Hur ser det ut nu?

- Jag har ett deltidsjobb och på min lediga tid njuter jag bara av livet. När jag fått ihop lite mer pengar ska jag åka till Melbourne med en kompis och jag hoppas kunna resa runt lite mer innan jag åker hem.

Har du hunnit lära dig att surfa?

- Nej, det har inte blivit av än faktiskt.

Kanske hinner Clara med detta under de sista månaderna innan hon återvänder till Sverige igen.

Clara är tjejen som ensam tog steget ut i världen och landande i Sydney, Australien. Där har hon befunnit sig i två månader och beräknar att stanna kvar fram till maj när det vänder tillbaka till Sverige och hemstaden Stockholm. Denna vecka får vi veta varför det blev Australien, vilka tips hon har och hur det går att uppleva hela Sverige i en helt annan del av världen. Lär känna 19-åriga Clara i veckans intervju denna vecka.

Många svenska ungdomar kommer till ett stadium i livet när man vill uppleva något nytt när man tröttnat på sin närmiljö och ger sig därför av till ett varmare land långt borta. För många blir det Australien, vilket det även blev för Clara, men hon har faktiskt andra anledningar att just åka till denna underbara plats. Svaret på frågan om varför hon valde att ta sitt pick och pack för att prova sina vingar i Sydney finns i hennes intresse för idrott.

Hur kom det sig att du hamnade i Australien och Sydney?

- En bra fråga! Jag hade en period av träningshysteri när jag ville prova massa nya sporter, jag kom på att jag ville lära mig surfa och det var på den vägen jag bestämde mig för Australien.

Är det enda anledning?

- Nej, det finns flera. Främst verkade det vara ett spännande land att leva i.

Varför just Sydney?

- Det kan jag inte svara på faktiskt, utan det blev en slump och någonstans ska man ju börja.

Hennes plan är att stanna kvar i landet fram till maj då det är dags att ta sig tillbaka till kontorsjobbet i Stockholm. När jag pratar med henne har hon spenderat två månader i landet och tycker själv att tiden har gått väldigt fort.

Det är lätt att tro att Clara skulle vara en person som har rest mycket innan det var dags att ge sig av så långt bort, men det är helt fel och detta är första landet hon besöker utanför Europa. Vilket är väldigt intressant med tanke på att hon nu också åker helt själv.

- Innan hade jag faktiskt aldrig varit utanför Europa. Min familj har väldigt sällan åkt på semester och så på sommaren. Det har varit mer korta resor till bland annat Hamburg, Budapest och London.

Att ge sig iväg helt ensam är någonting jag beundrar oerhört mycket eftrsom de flesta som åker iväg ofta gör det med vänner. Dock visar det sig att hon i själva verket har en vän som bor i landet.

De flesta som jag känner till åker ner i gäng men du åkte ner själv. Varför?

- Jag valde att åka helt själv, men jag har en kompis som hämtade upp mig på flygplatsen och lät mig bo hos henne min första vecka här, så det var lite trygghet. Jag ville åka själv för att få en utmaning och liksom starta om på nytt.

OS pågår för fullt i Canada. Jag är långt ifrån någon expert men jag har tänkt ta ut tre intressanta personer som jag verkligen ser fram emot att titta på. Det börjar självklart med skidskytte där det finns två kandidater till att ta medalj. Jag tror främst på Helena Jonsson som kommer ta hem guld till Sverige även om hon fått en dålig start..  Sedan kommer nästa kandidat till att ta medalj som alla räknar bort. Här kommer också min lilla vadslagning med Caroline in i bilden. Jag tror starkt på Anja Pärson även under detta OS. Hon kanske inte tar guld men på pallen kommer hon garanterat dock skulle inte ett guld förvåna mig det minsta. Sedan laddar ju hennes konkurrenter på flera andra speciella sätt. Nästa tjej som kommer kör hårt och redan tagit guld är Charlotte Kalla som jag tror mycket på under detta OS:

Verkar inte som att alla följer OS, men gör du det?

Ni känner säkert igen det där med att man ska börja ta sig hem från skola, arbete eller vad man nu gör om dagarna, på en måndag eftermiddag. Alla är lite sega och trötta efter att ha varit lediga en hel helg och komma tillbaka i vardagen igen. De flesta är instängda i sig själva och det sista man vill är att någon ska prata med en. Speciellt inte när det gäller någon form av kollektivtrafik. Där ska vi helst sitta själva på varje stolsrad för att kunna stirra ut i den vackra naturen som syns genom fönstret.

Sedan finns det personer som vill ha någon att prat med. Bara längtar efter att någon ska sätta sig bredvid och berätta om hur dagen har varit. Kanske bara prata för att vara trevlig och social.

Just en så person har jag träffat på min buss som jag åker med dagligen till och från universitetet. Jag vill minst av allt hänga ut någon i ett blogginlägg men jag tycker bara det är så trevligt. Varje dag sitter han på samma plats när bussen lämnar Norrköpings resecentrum prick fem i halv fem. Där sitter han vid mellandörren och ler åt alla som går förbi.

Sprider glädje helt enkelt.

Varje gång jag åker med samma buss tar jag chansen till att prata av mig om allt möjligt mellan himmel och jord. Även denna måndag som jag kommer med tunga steg går det lättare när jag ser att platsen bredvid ho nom är ledig. När jag sakta tar mig ombord på bussen håller jag ett litet öga på platsen, ingen sätter sig där. Jag håller liksom tummarna utan att visa det. För utåt vill jag ju inte att detta ska synas. Sedan när jag kommer fram ställer jag frågan som han säkert väntat på, lika mycket som mig, ”är det ledigt här?”. Glatt svarar han att det är grönt ljus för att slå mig ner.

Jag sätter mig bredvid honom och vips är vi igång och pratar, plötsligt känns den där långa och tråkiga resan hem väldigt kort. Nästan att jag vill sitta kvar bara för att.

Kanske har du också råkat ut för detta?

Vad tiden går fort när man har roligt! Det är redan mitt 12:e bidrag som Slipsens gästbloggare. Och fortfarande lika roligt! Men …

Känner ni igen fenomenet? Vad ska jag skriva om nu? Det finns ju egentligen hur mycket som helst, men vad…. Ibland är det ju total ”brainstorming” och allt pluppar upp samtidigt, som kolsyran i en läskflaska.  Så är läget just nu, saker som händer och minnen som jag kanske inte vill dela med mig av just nu. De får ligga i en mapp och mogna, kanske till mina ”memoarer”  – haha.

Men något som ligger nära hjärtat är vintern och SNÖN. Jag tror inte jag skottat och plogat så mycket nånsin på en vinter. Det sista som kom nu i veckan, som nästan ställde in Marcus bloggande, var nåt i hästväg. Vi, Gubben och jag, har handskottat stora delar av byvägen  - där inte traktorn tog bort det. Så vi går nu på små moln av liniment och värktabletter, och försöker komma tillbaka ”i form” till nästa snöväder. För det är väl säkert snart här. Det är tur att jag har min gamla trotjänare, annars vet jag inte hur det skulle gå.

Inte nog med att snön ställer till besvär för oss ”tvåfotingar”. Kom två älgar igår och försökte ta sig över det igenblåsta gärdet utanför huset. Det gick inte fort kan jag säga, tyckte lite synd om dem faktiskt. Rådjuren har det ju ännu värre, och det har vi rätt gott om runtomkring här. Så nu har vi köpt vilt-saltsten och lagt ut foder åt dem. T.o.m. skottat fram lite ris i skogskanten så de kan komma åt lite mat på marken. De har ju samma rätt till ett bra liv som vi människor faktiskt.

När det blir såna här lite oväntade (?) väder börjar man tänka efter; vad skulle jag tänkt på innan vintern?  Kanske gjort lite bättre avstjälpningsplatser, satt upp snöpinnar (känner ju igen vägen ändå, haha), satsat på lite bättre snöskyffel etc. Med andra ord, varför är det lättare att vara efterklok än att vara klok för jämnan? Det gäller väl nästan i alla situationer (egen erfarenhet). Till nästa gång, då minsann ska det bli bättre. Då ska jag göra det och det och det.  Pyttsan, om jag känner mig själv rätt, det blir nog likadant. Är det nån annan som känner igen sig? Jag vet att det inte är roligt att erkänna, så jag förstår om ingen vill svara. Det är OK, jag känner mig ändå inte ensam i situationen.

(Undrar om vintern är ett svar på klimatmötet i Köpenhamn?)

Syrran och jag pratade lite gamla snöminnen häromdan. Jag minns, måste varit nån gång på 60-talet, en vinter när snövallarna var så stora att vi gjorde snögrotta i diket där hemma. Med små fönster där vi tände ljus. Hon kom ihåg från småskolan, där de gjorde tunnlar i snödrivorna  på skolgården som de kunde gå genom. Det skulle man kunna göra i år med. Hoppas att alla ungar (och vi andra) passar på att leka och njuta av vintern, för vi vet aldrig när det händer igen.

Som jag skrev en annan gång. Ta mycket vinterfoton, vet flera i min ålder som har kameran med sig på promenaden bl.a. och tar jättemycket kort. Tänk när vi sitter på hemmet och berättar om vintern 2009/2010. Jämför våra minnen, då är korten bra som bevis  - för minnet är säkert väldigt osäkert. Men det är långt dit!!!! Ska ta vara på resten av ungdomen innan dess

Hälsar Faster Gunhild

Namn: Tobias Lindqvist

Blogg: http://grymtroligperson.blogg.se

Ålder: 19 år

Bor: Söder om Stockholm

I veckans intervju här på slipsens får vi lära känna Tobias lite bättre och jag är stolt över att äntligen få göra denna intervju. Vi får bland annat veta tre saker som du aldrig hade någon aning om dessutom får vi veta mer om hans bloggand. Och framförallt, var finns det störst chans att springa på Tobias? Alla svar får du I veckans intervju med mannen bakom grymtroligperson.

Hur länge har du bloggat?

- Jag startade min blogg mars 2007, men började bli aktiv med den först oktober 2007.

Vad var det som gjorde att du börja?

- Det var min syster som tyckte att jag skulle börja blogga och sedan fortsatte jag att blogga för att jag tyckte det var så himla kul!

Du är en av de stora bland mängder av tjejer hur känns det?

- Det känns faktiskt bara bra. Jag har överlag enbart fått positivt bemötande!

Vad har du för mål med bloggandet?

- Jag har inget konkret mål med bloggen, utan kommer att blogga så länge glöden finns.

Vad är det roligast som hänt när du bloggat?

- Det finns mycket roligt, men det roligaste är när folk vågar sig fram på stan och öser en med komplimanger.

Har det gett dig mycket nya vänner?

- Ja, jag har fått vänner för livet tack vare bloggen.

Nu har du en grupp på facebook som vill se dig i Let's Dance nästa år. Vad tror du om dina chanser?

- (Haha), jag tror jag aldrig kommer att vara med i Let's Dance, men jag tycker det är jätteroligt att gruppen har startats.

Kan du berätta lite mer om dig själv också. Vad gör du annars?

- När jag inte bloggar träffar jag kompisar, är ute och reser eller tränar.

Kan du inte berätta tre saker vi inte vet om dig?

- Jag är perfektionist, svårflörtad och har lätt för att lära mig siffor. Kan alla busstider utantill, telefonnummer  och så vidare.

Händer det ofta att folk kommer fram till dig på stan?

- Inte så ofta att folk kommer fram, mycket mer ofta är det att jag får kommentarer på kvällen att dom har sett mig på stan.

Du har ju schysst klädstil, var får du inspiration ifrån?

- Jag får inspiration från andra bloggare och hemsidor med kläder

Just nu pluggar du inte, jobbar du eller nått istället?

- Just nu varken jobbar jag eller pluggar, men det kommer det bli ändring på snart...

Var är det störst chans att man springer på dig när du är ute och träffar kompisar?

- Det är nog på Sergel bion eller när jag sitter och fikar på Espresso House

Fler läsare innebär alltså också att det kommer till fler som har åsikter om vad som är bra och dåligt. En blogg ska väl fyllas med det man själv ville fylla den med eller har jag missuppfattat det hela? Jag blir lika fundersam varje gång jag får kommentarer om att jag gör fel saker på min blogg. Den är inte tillräckligt intressant, tydligen. Detta kan jag ta, men att folk bara skriver taskiga saker kan jag inte ta.

Visst om folk har åsikter om innehåll på det jag skriver men att hoppa på mig och många andra tycker jag är väldigt lågt. Det här med näthat bara växer och växer för varje dag. Visst jag har inga som helst bevis på detta dock kan jag bara hänvisa till hur det ser ut i många sociala medier idag. Vad hände egentligen med den där glada och trevliga atmosfären som fanns tidigare? Personligen tycker jag att det hela går ut på att dra ut den gränsen för vad som är okej och inte hela tiden. Vilket jag tycker är hemskt.

Hur kommer det se ut om några år om detta fortsätter?

En fråga till jag ställer mig är varför dessa personer lägger ner så mycket energi på att trycka ner andra hela tiden. Ett, jag tvingar ingen att läsa min blogg. Två, du behöver inte kommentera om du inte vill. Tre, om du nu ska kommentera, varför inte skriva något upplyftande då?

Skärpning!

Ser att ni är många som kommer in idag. Skulle ni inte kunna berätta lite mer om er själva och hur det kommer sig att ni besöker min blogg?

Samtidigt vet jag att ni gjorde det förra veckan, ni trogna läsare, men kul med nytt folk och då vill man ju få lite mer information eller hur? Skriv vad ni heter, bor och hur ni kom till min blogg i en kommentar. Tackar på förhand för detta!

Allt bra med er? Mina dagar knallar på, rätt så OK -  trots allt.

Om det blir alltför trist kan man ju alltid börja baka, en av mina ”depparventiler”.  Visst är det gott med hembakat bröd! Och lukten, mmm… Frysen full. Självkänslan stiger; jag kan, jag duger till. Baksidan (hahaha) är väl disken, speciellt som min diskmaskin består av 2 händer och en diskborste. Men tiden går fort och man blir trött, och vet varför. Då har det ju fyllt många funktioner!

Tänk förr; minns när jag var liten och var hos farmor (jag var ca 5 år när hon dog). Hon bodde i ett litet soldattorp, vatten ute, ingen el (naturligtvis), vedspis, fotogenlampor. Det var ett ”stort ” kök och liten kammare. Vid ena köksväggen stod den uppbäddade sängen med fint överkast. Spisen med vedlår tar en stor del av ytan och köksbord och några pinnstolar resten av rummet.

Hon var duktig på matlagning och på att baka. Minns faktiskt när hon bakade vetebröd; släta bullar, släta längder och kringlor. Fick alltid en egen, lite större kringla när jag var där. (Köksutrustning: storförkläde och snibb på huvudet).”Slätvetebröd” håller sig ju längre i brödburken, men när bullarna blev lite torra penslade hon med smör och satte in i ugnen en stund. Kanske lite strösocker på. Vips: färska bullar, gott. En annan av hennes `specialiteter´ var mandelkubb. Just det receptet har jag nerskrivet och bakar själv ibland. Saft och sylt var hon också duktig på, enligt mamma. - Jag har en fin glaskaraff med slånbärssaft från 1959 som jag fick av henne, oanvändbar idag men ett minne/kuriosa.

Det jobbiga i hennes vardagsliv måste ju ha varit, just det: DISKEN. Och tvätt. In med vatten, värma på vedspisen, ut med spillvattnet (inget avlopp inne), både sommar och vinter. Hon var ju inte ensam om att leva så då, och jag tror inte hon varit lyckligare av att leva i vår ”lyxtillvaro”. Men säkert mindre utarbetad.

Soldattorpet finns kvar än i familjen, som sommarbostad. När vi får reparera lite kommer det att bli så där mysigt igen, som bara ett 1700-talstorp kan bli. Med vedspisen, fotogenlampor (gasol) och utedass kvar.

Intresset för att baka kanske ligger i generna, mormor jobbade i bageri inne i Söderköping när hon var ung - runt 1900 (jag har inte skrivit fel). Hon tyckte det var roligt och nyttigt att få lära sig, enligt mamma. En rolig, ska vara sann, historia därifrån: Bageriet hade ett fönster ut mot gatan, där de hade en papegoja i en bur. Ungarna kunde på den tiden också, så de hade lärt den några (nyttiga?) meningar. En dag kom prästen med fru och gick förbi utanför och papegojan började prata upprepande: ”Ho´ va´ de´ som sket...” Det blev inte så bra, bagaren fick be om ursäkt och förklara sig.

Den här veckan har jag varit så där duktig att frysen är full nu: surdegslimpor, ”Sverigelimpor”, potatislimpor, ”tant Alice-bullar” och vanliga kardemummasnurror - trots att jag inte varit jättedeppig. Kanske det dröjer länge innan energin flödar nästa gång, men inte med att skriva så

”We´ll meet again…”

/Faster Gunhild

När Michaela inte befinner sig i ishallen, med familjen eller vänner är det studier som tar upp mycket av hennes tid när hon gick direkt från gymnasiet till en folkhögskola där hon läser till fritidsledare.

- Jag valde att ta steget direkt efter att jag tog studenten och just nu läser jag en utbildning till fritidsledare på Ljungskile Folkhögskola.

När är du klar med den?

- Den är klar maj 2010 så den är inte speciellt lång men bra att ha.

Om vi ska blicka lite framåt, har du något drömyrke som du jobbar med om, låt oss säga tio år?

- Det är svårt att säga, finns många yrken att välja mellan. Jag skulle dock kunna tänka mig att arbeta på ett behandlingshem i framtiden.

Om du ser utifrån det du gör idag, hur tänker du då kring detta mål du har om tio år?

- Jag vet ju att jag vill jobba med barn och ungdomar redan nu i alla åldrar. Sedan får vi se om jag specialiserar mig på barn/ungdomar med interaktuellt funktionshinder.

Vi börjar även prata lite om hur hon ser på sitt liv i framtiden där hon kan se sig själv som något inom konståkningen. Eller åtminstone någonting hon hoppas på, vilket visar på hur mycket den betyder.

Annars, bortsett från jobb, var ser du dig själv om tio år?

- Förhoppningsvis har jag stadgat mig med familj och arbete. Jag hoppas verkligen att jag är kvar inom konståkningen som tränare eller domare. Hoppas att jag har hälsan i gott skick och att mina nära och kära mår bra.

Visst går det blicka mycket in i framtiden som vi gjorde men det kan ju också vara intressant att veta hur hon själv ser på sitt liv idag.

- Jag tycker det ser stabilt ut. Det har varit en berg-och-dal-bana under en period, men nu börjar allt falla på plats. Det känns väldigt bra att kunna blicka framåt. Jag har bra miljö omkring mig och jag mår väldigt bra.

Vad är det bästa med ditt liv just nu?

- Det bästa med mitt liv är att jag har hittat mig själv. Ingen kan leva mitt liv som jag gör. Bara jag!

Om du bara fick leta på en plats för att hitta Michaela skulle det var väldigt smart att ta dig till ishallen. Där lär hon befinna sig. Antingen sitter hon på läktare när hon kollar på sin pojkvän under tiden som han tränar eller spelar match. Eller så skulle hon själv befinna sig på isen som tränare för konståkningen. Att ishallen spelar en viktig roll i hennes liv går inte undgå men vad har Michaela mer att berätta om sig själv, vad pluggar hon? Var ser hon sig själv om tio år? Detta är bara några av de frågor jag sökt svaren på i veckans intervju.

Vi börjar med att prata mycket om just det som är hennes stora intresse, konståkningen, som hon själv tränat men numera är tränare för. Efter hela 14 år som aktiv bestämde hons sig för att förra året att bli tränare, detta för att kunna lägga ner mer tid på sina studier. Själva konståkningen är en idrott som hon halkade in på genom en kompis.

- Jag fick helt enkelt följa med en kompis på ett träningspass när jag var mindre och sen dess har jag fortsatt.

Från att ha haft en aktiv karriär har hon nu gått vidare till att istället coacha andra och vara tränare i klubben. Ett arbete som hon ägnar sig åt två dagar i veckan och som hon själv trivs väldigt bra med.

Vad är det som är så bra med detta?

- Det bästa är ju att jag träffar nya människor hela tiden och att man knyter upp kontakter i hela Sverige.

Utöver konståkningen så tränar hon också gym regelbundet och har även provat på dragkamp under två år, som hon helt enkelt slutade. Tidigare var målet att bli bäst i Sverige på konståkning men idag handlar det mer om att må bra och stärka upp för de problem hon har Som hon själv säger det.

- Jag vill bygga upp min kropp så den mår bra. Eftersom jag har problem med mina knän och min rygg så vill jag bygga upp muskler så jag slipper ha ont längre fram.

Är dessa problem orsaken till att du själv slutade tävla?

- Nej, skadorna har jag inte lagt märke till utan jag har tränat på som vanligt. Så det är ingenting som påverkat mitt beslut att sluta träna konståkning även om det är en sport som tar stryk på kroppen.

Vi lämnar detta med träning och jag undrar hur hon skulle vilja beskriva sig själv med endast tre ord. Det resulterar i glad, positiv och jordnära och hon utvecklar det hela för mig på ett kort och bra svar.

- Jag tycker det är ord som beskriver min personlighet väldigt bra. Det är även så folk uppfattar mig har jag fått höra.

Så ute och cyklar är hon inte helt enkelt.

Michaela som bor i Stora Höga är adopterad från Filippinerna och har tidigare bott i Göteborg i 5 år innan det blev en flytt. Hon trivs väldigt bra i Sverige berättar hon för mig och har inga minnen från tiden i Filippinerna . I Stora Höga trivs hon också väldigt bra, speciellt att det är bra förbindelser till Göteborg som hon alltså bodde i tidigare.

- Vi flyttade från Göteborg när jag var 5 och minns det som en bra stad även om jag trivs väldigt bra där vi bor nu också. Anledningen? Det är nära till allt och har bra förbindelser in till Göteborg.

På sin fritid är det pojkvännen, vänner och familjen som står på schemat, men fritid är något hon skulle vilja ha mer utav än vad som finns idag. När hennes tid inte räcker till för allt hon skulle vilja göra och visst finns drömmen om en resa utomlands där.

- Det skulle vara skönt med mera fritid så jag kunde åka iväg på en längre utomlandsresa.

Jag springer och springer. Ändå hinner verkligheten alltid ifatt mig på något sätt utan att jag förstår hur detta går till. Helt plötsligt är den bara där och skrämmer mig för då kommer sanningen fram. Allt det som jag försökt dölja både för mig själv och andra, nu är det så uppenbart. Hur naiv kan en människa vara egentligen?

Att hela tiden vara på en jakt där man själv ser sig som ett offer att behöva dölja någonting tar mycket av ens livskraft, för att inte säga all kraft som egentligen skulle gått till vänner. Nu tvingas jag kämpa med att bygga upp en fasad av att ha det bra och inte ha några fel och brister. Men sedan kommer jag tänka på alla saker som jag ångrar att jag någonsin gjort. Vem har sagt att jag skulle vara perfekt? Ingen faktiskt, bara jag själv.

Ärligt talat vem är det och varför ska vi då springa? Varför inte stå upp mot allting vi gjort i våra liv och ta vara på det till något positivt. Visst går det lära sig någonting från detta, eller är det bara jag som är naiv som vanligt?