Ensam… det låter väldigt tragiskt och i vissa lägen är det tragiskt och i andra fall är det inte det. Det beror lite på vad man gör det till själv. Jag har varit mer eller mindre ensam nu i sex år och jag har två personer som står mig väldigt nära, som jag litar på till 1000%, som jag kan lätta mina känslor för med mera. Och dessa personer är väldigt värdefulla för mig! Jag är glad att jag har två, och ibland kan bara det räcka, veta att man har någon.

Ibland är det också skönt att vara ensam. Få göra saker i sin egen takt, slippa missuppfattningar som leder till bråk och tjafs, ha vänner som kanske rent av är falska vänner med mera. Egen tid tycker jag är viktigt och som jag också prioriterar, det gäller både såväl vänner som om man har en partner eller egen tid ifrån sin familj!

Man ska våga vara ensam, våga gå sin egen väg.  Känner man sig tveksam och någonting inte känns rätt, då ska man heller inte bli tvinad till det. Jag har varit med om ett antal såna fall och då har också mina ”kompisar” hotat med att säga upp vänskapen, låt dom göra det då. Vill jag inte så vill jag inte. Jag klarar mig ändå, och ännu bättre utan såna vänskapsrelationer.

Nu är jag van vid att vara själv och i vissa människors öron låter det hemskt men det är inte så att jag lider av det. Jag är en vanlig människa med ett litet annorlunda tänk och prioriterar lite annorlunda jämfört med folk i min ålder. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv som jag är glad att jag vet om nu.  Jag står på två stabila ben, våga vara ensam du med och ta inte emot kritik som bygger på avundsjuka!