Regnet slår mot rutan och ljudet av vattnets slag mot fönsterbrädan hörs tydligt och klart i rummet där jag sitter. I flera dagar har solen legat på latsidan och inte visat sig för oss, utan istället har det bara varit regn och åter regn. Vi säger att det här kallas för en typisk svensk sommar, kanske stämmer det också. Försvann inte även den här sommaren alldeles för snabbt? Nästan som när du lämnade mig för någon annan, gick inte allting väldigt snabbt. En sak som jag tänker på när jag har ljudet från regnet är hur många tårar som har fallit från min kind under sommarhalvåret. När solen stod som högst på himlen kunde jag inte njuta av det utan mina tankar var någon helt annanstans. Långt borta tillsammans med dig. Jag ville känna den där känslan av att få ha dig nära igen men det kommer inte ske. Inte med dig i alla fall även om jag alltid kommer ha dig i mitt hjärta.

Precis lika snabbt som solen försvann kom också en ny fantastisk person in i mitt liv. En person som precis som solen lyser gjorde dagen lättare. Allting gick väldigt snabbt plötsligt fanns hon bara där för min skull. Regnets slag hörs nu tydligare och mitt hjärta slår i samma takt som regnet. Det som jag trodde hade dött i och med dig började slå igen. Nervositeten. Pirret i magen. Känslan av tillit. Den kommer tillbaka till mig. Regnet som faller utanför mitt fönster bryr jag mig inte om, bara jag får vara med dig.

Om några få dagar kommer en av dina fantastiska texter finnas ute på internet och jag känner en stolthet. En trygghet. En glädje över att få skänka dig detta. Första gången vi pratade läste du upp en av flera dikter som du skrivit. Jag föll. Jag gick sönder. Innan tyckte jag att mina texter var bra, självgod jag vet, men här fanns en tjej som kunde skriva mycket bättre. Du imponerar på mig på ett sätt som ingen annan tidigare har gjort. Jag ser verkligen upp till dig.

Regnet avtar men mitt hjärtas slag slår för dig. Snart ses vi och jag hoppas allting känns lika bra då som nu.