Annika är tjejen som själv beskriver sig som envis, positiv och sprallig. Ett av dessa ord är något hon inte varit, positiv, utan hon har befunnit sig allra längst ner på botten. Efter en tuff tid med psykisk mobbning har hon kämpat sig uppåt till att idag må mycket bättre. Att hon är envis märks tydligt när jag bestämde mig för att prata med henne om hennes tuffa tid, men även hur hon ser på livet idag. Möt Annika i veckans intervju.

När jag får chansen att prata med en tjej som gått igenom mycket hårt i sin vardag, kan jag inte låta bli att börja med att fråga om det värsta hon har upplevt. Det visar sig vara en händelse för bara två år sedan.

- Jag och min pojkvän var på Liseberg tillsammans och vi hade träffats några månader tidigare och var helt nyförälskade och nervösa. När vi stod i kön till en av åkattraktionerna var det först ett gäng tjejer som stod bakom oss som började fniss, glo och peka.

Efter ett tag började även fler att göra samma sak vilket Annika upplevde som väldigt jobbigt. Detta upprepades när även när de åkt färdigt och gick till nästa karusell.

- Jag kände mig som en apa i bur och det förtog halv nöjet. Min pojkvän försökte trösta mig, men den gången sved det värre än det gjort tidigare.

Händelsen på Liseberg då, för två år sedan, är det värsta hon har upplevt även om hon haft det tufft tidigare. Jag ber henne berätta lite mer om på vilket sätt mobbningen mot henne skedde när hon var yngre. Att det rör sig mer om psykisk mobbning var något jag trodde var mer vanligt mellan tjejer. Och det visar sig också stämma bra.

- Det rörde sig om att jag blev utfryst när jag var yngre, att jag inte blev bjuden på kalas och så. Mycket kommentarer också från andra tjejer.

För många som har gått igenom en period av mobbning under sin skoltid kan de se tillbaka på en tid som stärkt dem. Detta är något vi ofta kan få läsa om när det handlar om framgångsrika personer i samhället, även här kan hon hålla med.

- Eftersom jag har varit nere på botten har jag växt nu efteråt och blivit starkare. Jag tror också att det är just dessa händelser som jag gått igenom som bidragit till det.

Var vände du dig för att jobba dig uppåt?

- Min familj. När det var som allra värst fick jag stöd från min familj som gjorde att jag orkade bygga upp mitt självförtroende igen. Dessutom började jag ta danslektioner vilket också gjorde att jag vågade mer. Idag skulle jag vilja säga att mitt självförtroende är på topp.

För Annika finns det två viktiga saker som hon aldrig skulle kunna klara av att leva utan, det är dels hennes familj men även sambon som alltid stöttat henne. Hon berättar också att det kommit ut fler positiva saker från allt detta.

- Jag har lärt mig att det är viktigt att vara ödmjuk. Sedan dömer jag heller aldrig en människa innan jag lärt känna personen, dessutom har jag också lärt mig ta vara på livet och njuta av det och vara tacksam över det som erbjuds.

Hon berättar också om lärdomen att aldrig ta något förgivet och att strunta i alla andra genom att bara vara sig själv. Jag frågar henne om vilka bästa tips hon skulle ge till de som går igenom samma sak som hon gått igenom. Det är kloka råd som kommer från henne.

- Först av allt, bara skita i alla kommentarer från folk. Bara helt enkelt strunta i det helt. Sedan ta hjälp av vänner och familj, för de finns alltid där. Slutligen tycker jag bara att man ska se framåt, köra sitt eget race.

Fortsättning följer…