Idag är Rebecca på väg tillbaka till det normala livet, men vägen är inte lätt. Vissa dagar är det bra men nästa dag kan det var dåligt igen med all ångest över att gå upp i vikt. Att skolan vet om detta har hjälpt henne och de har varit väldig tillmötes gående.  Antidepressiva och vuxenpsyk hjälper henne i vardagen och förhoppningsvis kan allt bli som förut, kommer säkert ta lika långt tid som hon haft diagnosen om inte dubbelt så långt tid. Familjen har alltid funnits där och de var dem som gjorde att allt vände.
- Att få se min familj lida och vara ledsen över mitt beteende fick mig att inse att jag var tvungen att ta tag i problemet och söka hjälp. Mest var det för min lillebror som inte kunde göra någonting och hade jag dött hade de fått leva med ständig sorg.

Idag har Rebecca kommit upp i rimlig vikt däremot är hon inte vän med maten. Utan hela tiden måste föräldrarna finnas där och kontrollera. Under jullovet 2007 vände det för Rebecca och nu ville familjen tvång inlägga henne för att få kontroll hela tiden, vilket även hon själv också ville. Att gå upp i vikt var ett måste för att överleva men med en sjukdom som säger tvärtom var det inte lätt.
- Nej, verkligen inte. Jag har fortfarande väldiga problem med maten och vi är inte alls vänner trots att det gått så långt tid. Vägen att komma tillbaka till det normala är lång men jag har kommit en bra bit. Från att det är jättebra ena dagen kan jag falla tillbaka nästa. Det går upp och ner.

För att kunna gå upp i vikt stannade hon hemma hela jullovet och var bara med familjen och kämpade på, vilket gick bra. Väl tillbaka i skolan föll hon in i samma gamla roll igen och maten fanns inte där längre utan hon sjukskrev sig från skolan under våren 2008. Om det var jobbigt under sjukdomen så är det nu det är som värst, nästan, att ta sig tillbaka igen. Och som tur var blev det också bättre under våren, dels med hjälp av medicin men även att hon lyckades gå uppi vikt. Och under slutet av vårterminen kom Rebecca tillbaka till skolan lite smått även om hon isoleras sig mycket i början. Då väcktes en idé hos henne för det kommande projektet som väntade i trean.
- Varför inte använda sig av skolarbete i min väg tillbaka tänkte jag, så under sommarlovet började jag fundera lite på mitt kommande projekt. Jag ville på något sätt hjälpa andra och berätta om sjukdomen utifrån mina egna erfarenheter. 

Under hösten 2008 började Rebecca skolan igen och hade nu en klar plan för projektarbetet och var därför långt före sina klasskompisar som inte alls visste vad de skulle göra. Hon ville göra en dansföreställning med namnet Dans på tunn is vilket hon också gjort under hela sista året. Den har även fått väldigt mycket uppmärksamhet i lokala medier.
- Från början var det tänkt att bara vara för en mindre inbjuden krets men under tiden som jag jobbade med det tänkte jag varför inte köra för fler. Bättre att nå ut till så många som möjligt när jag ändå har möjligheten.
Och så blev det, en lyckad föreställning som har gjort att folk på stan kan komma fram till henne efter att antingen varit på föreställningen eller läst om henne i tidningen. Samtidigt som det var ett skolarbete har det också hjälpt Rebecca i rätt riktning.

Att hon valde att berätta om det från början är till följd av en föreläsning som handlade just om anorexia.
- Jag tyckte att dem som var och föreläste gav fel bild av vad sjukdomen innebär, men samtidigt är det svårt att prata om något man själv inte har upplevt. Därför tänkte jag att det var bra att prata om det, dels för mig själv men även för att hjälpa andra.
Vilket hon också har lyckats göra när Rebecca idag själv är fadder till två yngre tjejer som ligger på gränsen till anorexia. Att prata med någon som själv har varit där upplever de också som lättare, vilket jag kan förstå.

Hur gick det då med projektarbetet till slut?
Det resulterade i bra respons genom föreställning men även en mycket bra uppsats som jämfört med kompisarnas är mer än dubbelt så stor.
- Alla i klassen har fått ihop nästan 7 sidor medan jag har skrivit 30, så lite skillnad är det om man jämför så. Samtidigt är det jag skrivit om något som inte slutar nu när jag tar studenten utan det fortsätter hela tiden när det är så mycket mer.

Efter att vi pratat på ett bra tag om anorexian kommer vi in på framtiden efter gymnasiet. Kanske kommer vi få se henne på dansscenen eller kanske som hotellmanager i framtiden.
- Helst vill jag ju fortsätta med dansen men det är både dyrt och svårt när jag ständigt tar prover för att kolla mina värden samt EKG. Personligen tror jag inte kroppen kommer orka med det efter all stryk den har fått men hoppas kan man alltid.
Vad vill du annars ägnade åt i framtiden?
- Att jobba som hotellmanager är en dröm jag har. För jag älskar verkligen att åka iväg och bo på hotell vilket jag och min pappa gjorde väldigt mycket när jag var sjuk. Känsla av att få se folk glad och att dem trivs skulle helt enkelt vara underbart. Dessutom får jag vara med på toppen och bestämma.

Framtidsplaner har hon i alla fall. Jag tackar Rebecca för att hon ville vara med på en intervju hos mig och önskar henne lycka till i framtiden!