Vi närmar oss en stor helg innehållande Midsommar vilket är av de största högtiderna vi har i Sverige och vad ska jag göra? Jo, sitta på jobbet men jag är faktiskt inte ett dugg bitter över det tvärtom. För vi vet ju ofta hur det brukar sluta när det kommer till en högtid där alla ska vara uta och festa.

Slutar ofta med en tråkig fest – med ett tråkigt slut. Visst kan jag låta tråkig nu men om ni tänker efter så stämmer säkert det för er också.

Någon gång har ni säkert haft höga förväntningar på en lyckad fest just på midsommar, men sedan blir det inte riktigt som man tänkt sig. Det kan ju vara jag som har haft en himla otur i mitt liv och inte riktigt lyckats hitta den där perfekta midsommarfesten eller annars är det så överlag för fler. Minns speciellt vissa firanden som jag kan se tillbaka till som mindre lyckade men ändå trevliga. Speciellt en ligger nära till hands, jag och kusin Björn skulle ut till några klasskompisar till honom mitt ute i skogen visa det sig. Självklart hade jag klätt upp mig eftersom att det var midsommar liksom men tydligen skulle vi vara utklädda till tjejer och tjejerna till killar vilket jag missat totalt. Kvällen fortgick långsamt men sakta. Ölen fylldes på hos alla, där satt jag nykter som jag skulle vara men till slut gick det inte. För första gången började jag också dricka efter att vissa redan försvunnit. Där satt jag med mina höga förväntningar med en öl i handen. Inget fel på de andra utan de var inte riktigt min typ däremot var det trevligt att jag fick komma dit. Minns allt i minsta detalj från den festen känns det som vilket måste säga en del om hur roligt jag hade. Men visst var det en lyckad högtid som slutade på ett fint sätt. Sovandes i en husvagn på deras stora tomt.

Nej, jag tror inte midsommar är någonting för min del. Jag nöjer mig med att vara på jobbet med att vara med goda vänner här hemma under en stor sol skulle jag inte säga nej till. Vissa säger att det är överskattat med högtider – ibland är jag beredd att hålla med. Men i vissa fall inte. Bara man inte har för höga förväntningar utan tar det som det kommer blir det säkert riktigt bra.

Med detta sagt vill jag önska er alla en trevlig midsommar och gör det bästa av situation så att ni slipper låta lika missnöjd som jag gör. Ha i er åtanke att jag ska jobba hela kvällen och kanske låter lite negativ över högitden bara därför, visst får jag bra betalt men hade hellre spenderat lite tid med nära och kära vilket hör midsommar till. Men nu får man prova någonting nytt, kanske blir det väldigt trevligt, vem vet. Däremot har jag inga högre förväntningar på kvällen.

Njut av midsommarmaten för mig också! Och tro inte nu att jag är en tråkig och bitter gubbe som avskyr alla högtider som vi har utan tvärtom. Helt underbart, vackert med högtider men inte om man jobbar kanske.

Eftersom att jag lever i en västerländsk kultur så blir jag också formad efter den kulturen vad gäller saker som gör mig lycklig. Pengar har en stor nyckelroll i samhället när många anser att det är just pengar som gör dig lycklig. Visst kan det vara fint att ha mycket pengar men det kan ju också finnas en dålig poäng. Har du haft dåligt med pengar och får tillgång till mycket pengar kan det nog vara väldigt farligt. Visst skulle man blåsa alla pengar då första bästa tillfälle ges. Sen skulle du säkert svika vänner du tidigare haft.

Sedan kan jag också se något bra med att ha lagom med pengar, kan ju bara gå till mig själv. Nu när jag har börjat jobba så rullar pengarna in på kontot den tjugofemte varje månad vilket gör mig lycklig. Inte går jag och blåser alla pengar första dagen som säkert många gör. Nej, jag gillar den känslan av att veta om att jag har pengar som jag kan spendera.

Är man annars fattig student där du verkligen får tänka på varje inköp, från ett inköp av godis tjugo kronor till stora inköp som måste planeras flera månader innan. För att överhuvudtaget ha råd att köpa den där tröjan, byxorna eller kanske tekniska prylen som du trånat efter ett halvår. Nu däremot kan du göra lite vad du känner för. Har du en dag där solen lyser och uteserveringen lockar mer än en matlåda är det bara köra. Inte tänka på om jag har råd eller inte hela tiden, utan bara njuta av livet. Visst blir det en helt annan syn på tillvaron där pengar kan spenderas till höger och vänster utan att man blir det minst bekymrad.

Däremot tror jag verkligen inte att pengar är vägen till lycka för vem f-n blir lycklig över att ha mycket pengar men inga vänner. Ingen familj. Inga nära och kära. Ingen släkting. Det tror jag är ganska viktigt om jag ska vara ärlig. Mycket handlar om pengar men att ha människor i sin närhet som alltid ställer upp är nog tusen gånger viktigare.

”Lycka kan inte köpas för pengar”

Men visst kan jag förstå folk som jagar den där känslan av att ha lyckats vinna stora summor på t.ex. trav eller något annat spel, men slutar du spela för att du vunnit? Nej, jag tror inte det utan jakten fortsätter för nu har du ju lyckats en gång varför inte lyckas två gånger, inte omöjligt. Jakten tar aldrig slut. Vi i västvärlden kanske borde tänka på ett annat sätt, men det är svårt att sätta sig in hur det är i andra världsdelar när man inte upplevt det själv. Men är det verkligen vår kultur som är den viktigaste?

Så är det. Vi lever ju här och inte i Asien därför bryr vi oss om pengar för att alla andra gör det. Jakten på lyckan, jakten på pengarna.

"Det är väl rätt okej, vi är nog alla ganska lika Det finns dom som tror på Gud, och dom som ägnar sig åt spel Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel"

Ibland får jag höra en fras som säkert många skulle bli oerhört glad över att höra. "Vad smal du är" är en fras som kommer ur folks munnar då och då. Frågan är bara om jag ska tolka det som något positivt eller negativt. I vissa fall kan till och med folk säga att jag är för smal. Tydligen har jag då inte lagt på mig tillräckligt. Till följd av detta får jag ofta också tips på hur jag ska gå tillvägaför att lyckas lägga på mig lite vikt. Alltså lägga på mig lite mer vikt för att inte vara så smal.

Men det är ju ingenting jag valt själv dessutom har vissa svårt att gå upp vikt. Och detta gällerinte bara mig utan har hört flera säga samma sak som jag är inne på. För att man är smal skaman vara glad och nöjd. Sedan är det ju ingen fara om någon säger till dig att du är smal.

Samhället framställer många unga att vara smal ska vara underbart samt vägen till framgång. Mendu får inte heller vara för smal. Sedan är ju vikt en fråga som man inte alls pratar högt om speciellt inte när det gäller tjejer. Du går ju aldrig fram till en tjej för att ta reda på vikten, speciellt inte om det är en lite överviktig, nej då ska du vara tyst. Pratade med en tjejkompis om detta för någon dag sen där det visade sig att hon hade fått samma kommentar som jag fått ta emot. "Vad smal du är, du borde kanske gå upp lite" hade hon fått ta emot. Hade detta gjort henna glad? Nej, tvärtom.

Du går väl aldrig fram till någon som du anser väger för mycket och uttrycker detta följt av tips på hur hon/han kan gå ner i vikt. Skulle du göra det så blir du säkert stämplad som idiot men när detgäller åt andra hållet är det inga problem utan då ska man vara stolt.

Precis likadant gäller om du är lite blyg och tillbaka dragen, då är det istället "vad tyst och blyg du är" som är en standardfras som vräks mot en. Vänder vi på det här också så går väl inte någon fram till någon och säger "Fan vad du pratar. Kan inte du vara tyst nu?". Och skulle någon göra det skulle du säkerligen bli stämplad som idiot.

Jag ser inte heller något rätt och fel i att väga för lite eller för mycket. Alla är vi ju olika därför borde vi väl också acceptera detta. Men nästa gång du kanske träffar en smal person eller kanske blyg så behöver du väl inte tala om det. Tror du inte personen redan vet om detta? Tror du att han/hon mår bättre av att få höra det hela tiden?

Testa någon gång att säga "Vad tjock du är, du borde börja träna" följt av att säga till någon lite mindre "Vad smal du är, borde du inte gå upp?". Vilken fras tror du flest kommer rynka på ögonbrynen åt?

---

Håller du med mig om det jag skriver i veckans krönika, kanske har du en helt annan åsikt kring just denna fråga. Tveka inte om att tycka till med just Din åsikt.

Häromdagen när jag som vanligt satt framför datorn och surfade runt slog mig en tanke om vilka som lyckas bli stora som bloggare. Kom att tänka på att många av dem är personer som älskar att provocera. Jag tänker inte nämna några namn men om vi ser till de som är mest kända, då brukar bland annat Blondinbella nämnas och det går ju inte bortse från det här heller. Visst är hon en person som skriver om viktiga saker mellan åt, men med ett syfte att provocera den som läser. Hon lever ett liv som många unga tjejer drömmer om att leva, vilket också bidrar till att hon får många läsare. I jämförelse med en bloggare som Kissie, jag vet att jag inte skulle nämna någon, så ligger de säkert långt ifrån varandra. En sak har de gemensamt. Provocera.

Jag har länge funderat över vad det är för blåst tjej som skriver egentligen men nu börjar jag inse att det är ett spel. Visst kan det kosta jobb i framtiden att hon bloggade som ung men var med i toppen, dels för att hon ”var” blåst och för att hon provocerade. Samtidigt bör jag tillägga att dessa två är svåra att jämföra när de befinner sig på två olika nivåer. En väldigt seriös som ibland medverkar på program under P1:s tablå medan den andra härjar runt på nätet.

En sak kommer jag fram till när det gäller bloggande och att lyckas slå igenom, det gäller bara en sak överlag i Sverige. Provocera kring varje ämne. Ta i så du spricker. Gör så att folk börjar störa sig på dig. Det låter sorgligt och personligen tycker jag också att det är väldigt sorgligt.

Nu ska jag göra en väldigt stor övergång från att dra min teori på hur just du lyckas få hundra tusen tals läsare till hur mycket konst fungerar.

Den senaste tiden har ingen kunnat missa Anna Odell som i förra veckan ställde ut sitt verk på Konstfack. Hon spelade psyksjuk och riskerar nu få straff för detta när hon står åtalad. Är det någon mer än mig som ser likheterna med det jag nämnde tidigare? Minns ni ordet provocera? Har inte hon lyckats öppna mycket känslor hos allmänheten? Det finns dem som tycker att hon har gjort något viktigt för samhället och att hon har rätt att spela psyksjuk i konstens namn. Sedan finns det dem som startar facebookgrupper för att stoppa skattepengar till Konstfack. Men att provocera upp två olika läger har Anna lyckats väldigt bra med.

Själv tillhör jag en av dem som står på Annas sida och tycker att hon gjort något väldigt intressant men jag kan inte heller yttra mig mycket mer när jag inte är vidare insatt i ämnet. Däremot tycker jag inte att skattepengar ska stoppas från Konstfack, helt fel. Det anser jag är en jakt på publicitet för politiker som fiskar röster på detta simpla och billiga sätt.

Sedan bör jag tillägga att jag bär på den åsikten att man inte får göra vad som helst under konstens namn. Men i detta fall tycker jag det är accepterat.

Nu kommer vi åter tillbaka till ett ord som jag har gått runt och burit på under de senaste dagarna, provocera. Jag har funderat och klurat. Finns det inget annat sätt att nå framgång. Svaret är självklart att det finns fler vägar, men här har vi några som lyckats utnyttja allmänheten för att ta sig framåt. Tänk när Anna efter examen ska göra nya konstprojekt så räcker det med att hennes namn nämns så kommer troligtvis folk bli uppmärksamma och intresserade. Vem skulle inte anställa henne? Ett museum som lyckas knyta upp henne kommer att tjäna mycket pengar i slutändan, eller inte bara pengar utan besökare vilket i sin tur kommer öppna upp för nya. Därför behövs dessa personer som har den egenskapen att de lyckas beröra och röra upp känslor hos betraktaren.

Nu är inte jag själv en person som bara fastnar för folk som har den unika egenskap utan det är en av flera faktorer. Samtidigt som det är spännande tycker jag det är väldigt svårt och avskräckande på en och samma gång. Själv gillar jag inte att provocera men det är intressant när andra gör det, så en ny debatt startas.

För då lever vi människor vidare och kan diskutera runt middagsbordet.

Någon av er har säkert suttit och kikat på Fredrik och Filip Söndagsparty som visas varje söndag från New York. Ett mycket trevligt program som är perfekt som avslutning för veckan. Visst har säkert många kritiserat programidén, dels för att det är väldigt dåligt för miljön att gästerna flyger över Atlanten för att delta i programmet. Sedan är det många som anser att det har blivit lite väl konstigt upplägg som inte verkar ha någon struktur. Dessutom kommer textningen långt efteråt eller innan. Men vad gör väl detta. Gillar deras inställning, de gör det för att de tycker det är roligt. Och visst växer de också in i rollen som programledare för detta koncept. I åtanke måste vi ha att det är svårt i början men visst har de växt.

I senaste avsnittet hade de bland annat Mikael Persbrandt på besök och jag gillar verkligen deras sätt att få besökarna att prata lite vardagligt. Måste vara oerhört häftigt att åka över till ”andra sidan” för att bli intervjuade. Att de lyckas få över stora gäster från Sverige för att sedan toppa med Amerikanska gäster är hur bra som helst. Visst är det kanske ingen stor sak att diskutera men jag fascineras över deras arbetssätt och jag ställer mig frågan hur de orkar med allt. Inte nog med "Boston Tea Party" som också blivit en succé, de producerar också en ny säsong av ”Vem kan slå Fredrik och Filip?”. Kanske ska man skicka in en ansökan men jag tror verkligen inte att jag skulle vinna över dom. Jag försöker också arbeta efter den metoden att göra allt med glädje, precis allting och ibland kan det gå till överdrift när jag är lite för glad i tuffa läggen.

Men varför inte njuta av stundens allvar och njuta av att vara vid liv. Att kunna göra något seriöst samtidigt som det är roligt, vilket jag tror är mycket viktigt. Vissa kan kalla de kontraster och något som inte får blandas med varandra. Från leken föds nya idéer. Det får vi lära oss redan från dagis och jag försöker leva så gott det går efter den inställningen genom hela livet. Sedan är det väldigt spännande och utmanande med dessa kontraster som kan uppstå.

Ena stunden kan man sitta med något helt oseriöst för att i nästa stund sitta med något djupt och rörande. Kanske går det ta till det ordet som endast existerar i svenskan, lagom. En mängd av lite av varje blir riktigt bra. Glädje + djup + seriöst = sant. Jag tror faktiskt det och kanske skulle alla ge det ett försök. Många gånger har jag fått beröm för att jag håller en hög nivå på min blogg och inte är som andra, vilket jag också försöker sträva efter att inte vara. Utan hit ska du som läsare kunna vara delaktig och kunna påverka. Lite som Fredrik och Filip konceptet, med ett undantag. Att jag står på egna ben och tar mig fram i djungeln, djungeln av folk som vill ta sig framåt. Finns många som folk provoceras av, och det är väl toppen som kämpar så. Men det finns väl en annan väg?

Glädje + lek + talande texter = sant.

En ny formel. Min värld är fylld av olika formler som jag försöker jobba efter. Inte bara när det gäller att skriva utan nästan i allt. Träning är likadant. Målinriktning är ett annat ord som ligger långt in i mitt hjärta, det går inte få bort. Jag kämpar på, får med folk och förhoppningsvis får jag fler att öppna sig som personer. Precis så som Mikael Persbrant öppnar sig i tv-soffan kanske folk kan öppna sig och berätta sina livs historier. Men glöm aldrig formeln.

En helg passerar förbi och det har inte varit vilken helg som helst. Långhelg bestående av majbrasa och första maj tåg. Varit riktigt skönt med lite längre ledighet från skola och arbete men nu går vi in i en ny månad och framför allt en ny vecka. För många har säkert helgen inneburit första fyllan med vännerna som pressat på en lite att dricka mer än man klarar av. Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit mycket för ”fjortisfylla” som någon kalla det för. Ingenting för mig, känner att jag kan lägga min tid på vettigare saker än att supa mig full vid en brasa. Nu ska jag inte dra alla över en kant men visst är det väl så att denna högtid gör att många unga är ute och dricker alldeles för mycket. Visst är den en trevlig högtid och ett tillfälle att umgås med släkt och vänner. Själv var jag med familjen och grillade. Självklart såg vi även på en brasa följt av fyrverkerier. Efteråt diskuterade vi en väldigt intressant sak.

Ännu en vecka som är påväg att passera iväg. Vi närmar oss maj och jag närmar mig det stora loppet som jag ska springa ner i Göteborg den 16 maj. Pratar självklart om Göteborgsvarvet, 21 km ska jag ta mig runt. Mitt i detta kämpar jag konstant med knän som säger ifrån när man minst anar det. Tvingas hela tiden ligga på gränsen för att inte få ont utan kunna träna på som vanligt. Ett stort bekymmer för mig, men sen läser och ser andra som har mycket större problem som de får kämpa med. Ett exempel är anorexia och ett annat cancer. Min knäskada är nog inte så stor i ett större perspektiv.

Jag träffade en tjej för ett par veckor sedan och gjorde en intervju till bloggen. Rebecca är hennes namn och ni har också kunnat läsa intervjun med henne där hon pratar om tiden med anorexian som hon är på väg tillbaka ifrån. Den väcker mycket kommentarer och åsikter från er läsare vilket gör mig väldigt glad och stolt. Men något som gör mig oerhört imponerad är att Rebecca vågar tala om det överhuvudtaget. Nu kanske jag skriver alldeles för mycket om just det men hennes ord och berättelse gör mig maktlös. Kan inte sätta mig in i det hon gått igenom. Jag med mina knän, hur farligt är det. Här handlar det om liv.

Under mina lediga dagar från bloggen har jag tänkt mycket över detta. Vad vet man egentligen om människor i ens egen närmiljö, egentligen ingenting. Häromdagen mötte jag en man som hade en fru vars syster drabbats av cancer och legat på en säng utan att kunna göra någonting under en längre tid. Sista två veckorna i livet var hon borta ifrån världen men ändå vid liv. Som anhörig kände han att det var jobbigt men man ville bara att det skulle ta slut. I hans röst hörs en lättnad när han säger att det tog slut för henne igår. Döden var som en lång väntan. Jag med mina knän har det nog rätt bra trots allt.

Jag lever mina dagar och mår bra. För varje dag tänker jag på alla som finns där ute och mår mindre bra men ändå kämpar på. Det är en styrka. Nästan som det är att ligga på gränsen hela tiden med att få ont eller inte med mitt största intresse.

Jag fullkomligt jublade när jag häromdagen fick höra att SVT ska lägga ner Grillad. Har sett några avsnitt av det programmet men har inte blivit någon fantast av det, utan tvärtom. Hela idén gör att jag blir väldigt upprörd över att SVT kan göra så dåliga program och ha med i sitt utbud. De kunde ju ha lagt det mitt i veckan men lägga det på bästa sändningstid, klockan åtta på fredagkvällen. Nej, skärpning.

Tydligen kan man göra allt bakom homor nu förtiden. Blir mer fundersam när alltid konst blir ifrågasatt när det ändå har ett gott syfte men allmänheten tycker det är fel. Konsten gör ju trotsallt inte att någon privatperson mår dåligt är blir mobbad psykiskt som det blir lite i detta program. Samtidigt ser vi en utveckling där ungdomar mår sämre än någonsin i samhället, men vad har man för förebilder? Ser några komiker på tv som ska driva med en gäst och säga taskiga saker. Var går egentligen gränsen för vad som är roligt och vad som är allmänt elakt?

Får man göra allt i humors namn? Är det rätt att använda det som skydd?

Jag skulle vilja svara nej på båda dessa frågorna, precis lika mycket som jag skulle säga nej till frågor kring konst. Min åsikt är att man alltid måste se vilka konsekvensker det kan ge i samhället. Att tv påverkar mycket på samhället är ju långt ifrån nytt, men här verkar man ju uppmuntra till att vara ironisk taskig mot andra. Att ungdomar mår allt sämre är uppenbart alla undersökningar visar på det. Vi ställer oss frågan varför det är så. Är det bara jag som ser ett samband?

Verkligheten går mot en dyster utveckling. Personligen blir jag rädd när jag ser sådana program där man skämtar om något på någon annans bekostnad. Säkerligen är det jag som har fel, jag är väl för töntig och kan inte acceptera den nya hårda jargongen som ska vara överallt. Att ifrågasätta detta är inte många som vågar göra för om folk gillar det är ju allt frid och fröjd, men lämnar 700 000 tittare programmet efter en vecka måste det nog vara fler som håller med mig.

Varför ifrågasätter inte fler detta?

Visst har jag väl nämnt att jag någon gång ska skriva om debatten som har varit kring Liza Marklunds bok ”Gömda” och nu är det så dags. Har under några dagar försökt diskutera detta ämne med flera olika personer för att kunna bolla mina tankar lite och se vad andra har för åsikter. Kan vara intressant att få fler perspektiv på problemet. Många jag har pratat med håller med om det jag har att säga. Till att börja med så hoppas jag ni förstår vad jag pratar om men jag kan lite kort nämna att boken har blivit ifrågasatt till sin trovärdighet då det på framsidan av boken går att läsa att det hela baseras på en sann historia. Detta har senare visat sig inte stämma utan delar av historien har Liza hittat på själv, alltså fiktivt som många andra romaner. En person vid namn Monika Antonsson utifrån detta skrivit en bok med titeln ”Sanningen bakom Gömda”.

Det jag tycker är väldigt märkligt är att kritiker har börjat ifrågasätta Liza Marklund på ett sätt som jag anser är obefogat. Självklart är det helt fel att säga att en bok bygger på verkliga händelser men vi måste väl också kunna tänka efter ibland. Samtidigt som det mesta i boken faktiskt är sant så finns det delar som inte är det, men finns det inte fler böcker som har samma problem? Se på ett annat exempel som jag tog upp häromdagen ”Arn” som inte heller är baserad på en verklig händelse utan en är en fiktiv historia. I ”Arn”-fallet kan man till och med tjäna ännu mer pengar på boken då det först går ett program på tv ”I Arns fotspår” sedan har man även satsat stort på att köra runt turister i bussar i det området ”Arn” rörde sig i samt inspelningsplatserna för filmerna. Jag ska vara helt ärlig och säga att personligen trodde jag att ”Arn” var en person som funnits, det är jag nog inte heller ensam om att tro. Men nu i detta fall med ”Gömda” så blir det kritiserat på ett sätt som jag anser är helt konstigt. Visst är det väl bra att folk reagerar över faktum att delar är påhittade och inte verkliga händelser, det visar ju på att folk är vakna i samhället.

Men det är ju inte vilka personer som helst som väljer att belysa just detta utan en författare, Monika Antonsson, som säger att hon verkligen inte vill kritisera Liza personligen utan endast väcka folks intresse med att den inte är baserad på sanning. Bra så långt. Men ett av hennes argument som jag stör mig på är att man faktiskt visst börjar kritisera Marklund personligen, helt fel. Håll er till boken och inte något annat. Jag ser det på ett annat sätt än vad Monika väljer att göra. Tänk er hur många kvinnor idag som blir misshandlade av sina män, och hur många är det som vågar skriva någonting om det? Här kommer Liza och faktiskt tar upp problemet, säljer mängder med böcker och samtidigt kommer problemet med kvinnomisshandel upp i debatt. Kan vi inte istället se det på detta sätt istället, varför ska vi alltid hugga på någon som lyckats. För det är faktiskt så jag ser på det hela, här en författare i form av Liza Marklund som har mycket pengar innan. Skriver en bok som hon hävdar är baserad på verkliga händerlser. Säljer mängder med böcker. Tjänar mer pengar. Blir nu ifrågasatt och personligt påhoppad.

Typiskt Sverige.

Men och om det nu är så att hon tjänade mycket pengar så får det väl vara så men hon skrev ju samtidigt en bra bok. Jag tycker Antonsson är ute på tunn is här, för är inte hon verkligen ute efter att tjäna pengar?

Ni kan läsa mer om detta på Monica Antonssons blogg,    
Liza Marklund bemöter kritiken

Jag satte mig och skrev lite under tiden jag väntade på bussen och det här blev resultatet:

Jag går en promenad ner från universitet till resecentrum. Den börjar på kungsgatan som leder mig ner till promenad och ner till resecentrum. Jag har nästan glömt hur vacker min hemstad är. Med dess vackra alle som går på norra promenaden, nerifrån hamnen upp till Haga. Kan bara bygga upp en bild om hur vackert det bör vara uppifrån. För att inte tala om hur vackert det måste se ut ovanifrån när det gäller södra promenaden. En vacker alle som i mitten innehåller det vackraste utav allt, en arena vid namn Idrottsparken. Det är inte långt tid kvar nu innan det är dags för avspark på denna vackra arena.

Bygget är i fullgång, vilket lyft för staden, men oj vilken debatt det är om ”Nya Parken”. Ständigt ifrågasatt. Alltid samma argument, ”borde man inte satsa på ett lag först?”. Frågan är helt befogad då man förra året tog steget ner från Allsvenska till Superettan, men nu kan verkligen göra så som man skulle gjort från början. Satsa på talangerna och inte värva ihop ett lag. Jag tror detta är starten på något bra. Medan många andra ställer sig starkt kritiska till klubbens ordförande, Hans Lundin, vilket jag också har gjort tidigare så ställer jag mig i leden bakom honom. Han ska stå i fronten för detta tåget som ska ta stadens stolthet tillbaka. Att han är rätt man till ansvaret kan jag ju stärka med att han har lyckats med sina uppgifter i arbetslivet på Riksbyggen.

Att vara ordförande kräver så mycket som du ska kunna stå för och vara 100% säker på att du har rätt i. Hans Lundin visar i sina uttalanden att han är den som kan bygga upp någonting bra i en tidigare misslyckad klubb. Att vara stark i motgång är en av de viktigaste egenskaperna som ordförande i den anrika föreningen. Det räcker med att kolla på Norrköpings Tidningar, som är den lokala tidning som de flesta av stadens invånare läser, där diskussioner om IFK Norrköping kan ha 10-tal sidor medan frågor om t.ex. Gaza består av 2 sidor med åsikter. Fotbollen är stor. Klubben har en mängder traditioner, rentav lagar som ska följas för att supportrarna ska finnas där i motvinden.

Nu senast så har det tydligen blivit problem om arenabygget och Peking Fanz, supporterklubben i Norrköping, har valt att bojkotta årets hemmamatcher. Det måste nästan vara så att herr Lundin gråter tårar efter detta val. För vilken stämning det har varit under det senaste året i Superettan. Många ser det säker som ett steg i fel riktning. Jag väljer att se det som ett steg i helt rätt riktning, det kanske lättar lite på pressen på spelarna. Gå istället ut och bjud publiken på underhållande fotboll, då kan jag lova er att Peking Fanz kommer tillbaka.

Låt 2009 bli ett år att minnas i positiv bemärkelse. Låt det bli året då publiken kom tillbaka till Parken. Låt det bli lika vackert som promenaderna i staden. Låt det bli det bli den mäktiga trädkronan som smälter in i de andra trädtopparna.