Jag gick själv och satte mig under solen som lyste över mig. Under hela dagen hade jag vandrat omkring i min egen bubbla som ingen annan sig in i. En känsla av självsäkerhet smyger sig in hos mig, trots att jag är helt själv. Runt omkring mig går kvinnor och män runt i butikerna för att kanske finna just sin speciella sak som de själva inte visste fanns. Saker som köps men sedan glöms bort i någon låda eller byrå i hemmet. Vi får aldrig nog av nya saker som vi kan konsumera, använda och sedan kastade. Mitt där sitter jag och njuter av en god lunch helt bestående av ekologiska varor. I min självsäkerhet smyger sig även in en smutta självgodhet över hur duktig jag är när jag köper ekologiska varor. Jag är en av dem som tänker på miljön. Det brukar i folkmun sägas att tillsammans är man mindre ensam, vilket också stämmer. Men ensam kan man också leva upp sina drömmar och inte behöva tänka på någon annan.

Den känslan ligger där, nu existerar bara jag och ingen annan. Allt för många gånger tycker jag att vi binder upp våra liv på andra, sån är inte jag. Utan jag trivs med att klara mig själv vilket jag gjort lite genom hela livet. Medan alla andra hade syskon de kunde bråka med och tjafsa med så blev det för mig att bråka med mina föräldrar. I detta ser jag inget negativt, tvärtom jag trivs verkligen bra i min situation. Precis som jag gör där mitt i rörelsen mellan butiksdörrarna som männen och kvinnorna tar när de passerar förbi. Som person funderar jag väldigt mycket eftersom att jag har så mycket tid till att tänka och filosofera när jag inte har någon som stör mig. I de flesta fall är det positivt men ibland kan det bli jobbigt. Att vara själv är ingenting jag tänker på för det gör säkert andra åt mig.

Förresten varför skriver jag själv och inte ensam. Kanske för att jag trivs bättre med just det ordet, själv, istället för ensam. För jag har ju faktiskt valt själv att vara själv och ingen tvingar mig, för jag trivs med det. Att vara för mig själv.

”Jag har rätt mycket med mig
själv precis som du”