Efter tre år får Emelie chockbeskedet att fler tumörer utvecklats och cancern var tillbaka i kroppen igen. Även denna gång fick hon reda på det strax innan midsommar vilket har följt med henne hela tiden, inte speciellt roligt. Att få beskedet att man har cancer är inte roligt i sig men att också få reda på det samtidigt som en glad och positiv högtid stör en hel del.
- Ja, det är något som följt mig hela tiden. Kring midsommar har jag alltid fått reda på det negativa. Har ju varit roligt att fira med familjen efteråt.

Hennes väg genom sjukdomen tog inte slut efter tredje gången heller utan ytterligare två behandlingar har hon hunnit med att gå igenom vilket har fått henne att tänka till på livet. Men att gå konstant och fundera över hur det kommer gå är inte heller någonting hon gör, vilket bara skulle bli ännu jobbigare.
- Om jag skulle gå hela tiden och fundera på hur det kommer gå skulle jag bara må sämre. Kan ju inte göra så mycket åt det heller utan går det bra så gör det och går det dåligt så gör det. Att utvecklingen har gått framåt är väldigt positivt.

Hade det varit för bara några år sedan hade hon inte haft lika positiv inställning till behandlingen men eftersom att fler liv räddas nu med den utvecklingen som finns är mycket bra. Däremot har det blivit många frågor kring döden när det gäller sjukdomen därför har det blivit lite så att de inte prata mycket om det utanför familjen.
- Vi försökte hålla det inom familjen för att inte ständigt få frågan om man dör av det eller hur det blir. Vilket också är oerhört jobbigt.
Den sista behandling avslutades vecka 2 i år och nyligen fick Emelie ett positivt besked om att de ännu en gång lyckats få bort cancern. Mycket skönt att veta men det går inte heller vara säker på att det är över.
- Alltid kan den komma tillbaka men nu tänker jag inte så utan jag ser framåt och försöker leva mitt liv genom att njuta av varje dag.

Ett intresse som har kommit till henne genom barncancerstiftelsen är ishockey som har kommit att bli ett stort intresse hos henne. I hennes hjärta står det skrivet LHC, Linköping HC, som hon med andra barn och ungdomar fick chansen att träna med A-laget och träffa alla spelare. Den dagen kommer Emelie aldrig att glömma.
- LHC har jag hejat på sedan vecka 44 förra året när jag fick träna med dom. Det var väldigt häftigt och jag blev helt tagen. Dessutom har vi även fått sitta i en loge samt dela ut pris till bästa spelare som tyvärr blev till en spelare i bortalaget just den matchen.
Hade du något stort intresse innan för hockey?
- Nej, det kan jag inte påstå utan det är mer nu efter som jag har fått ett stort intresse och följer alla matcher. Jag kan alla namn i laget men jag är inget proffs som en fanatiker.

Efter en tuff tid har hon börjat se ljust på framtiden och sommaren 2009 ska hon förhoppningsvis inte få något besked kring midsommar om att en ny tumör kommit. För henne skulle det vara ett oerhört stort bakslag efter att fem gånger gått igenom behandlingar.
- Nej, nu ska jag väl klara mig ifrån det.
Hur tycker du annars hur det är att ha cancer så ung, finns det bra sjukhus som tar hand om barn väl?
- Ja, jag har bland annat bott i Stockholm på Ronald McDonald sjukhuset där det är uppbyggt som en hemmamiljö där båda föräldrarna kan sova kvar. Annars brukar det bara vara en förälder som kan stanna kvar på sjukhuset. Där ser jag en positiv utveckling.
Vad är det som har gett dig drivkraft att kämpa vidare?
- Främst är det familjen och djuren vi har hemma som givit mig kraft att inte ge upp utan kämpa på och njuta av att vara vid liv. Så brukar jag tänka. Det låter tråkigt, men jag kunde ju faktiskt lika gärna varit död vid det här laget men jag försöker att se allt positivt.

Jag önskar Emelie lycka till i framtiden!