Inatt drömde jag en sådan underbar dröm. Den handlade om att alla människor var vänliga och öppna. Inte så oerhört svenska och instängda i sig själv. Folk brydde sig om mer än sig själva, det fanns annat än egoism. Men så vakna jag med ett ryck. Det var ju bara en dröm.

Eftersom att jag var så trött somna jag om igen. Drömmen som jag haft fanns kvar i min hinna och återuppföddes precis som Jesus återuppstod. Denna gång börja det med att jag som varje morgon stod vid kylan längs med riksvägen där jag alltid får vänta på bussen. Ingenting var sig likt, solen sken och fåglarna kvittrade sin ljuva sång. En fantastisk morgon och jag stod där klädd i en färg glad t-shirt, ett par vanliga jeans och blå skor. Något stämde inte. Blå skor, det som jag inte ska passa i. I bilarna som passerade förbi satt det glada människor som vinkade glatt åt mig. Borta i horisonten kom den buss jag väntade på. Bussen var på ingång.

Dörrarna på bussen öppnades och det första man möttes av var en busschaufför som glatt sade ”God morgon, vad pigg och glad du ser ut”. Det stämde inte. På bussen satt också människor som var vakna och log när jag passerad deras platser. På en plats satt en man som bad mig sätta mig slå mig ner bredvid honom. Jag tvekad eftersom att jag tänkte att han säkerligen har någon baktanke med hans påstående. Men dum som jag var satte jag mig där bredvid honom och jag kände direkt att här är det nått som inte stämmer. Han pratade glatt och öppet om allt möjligt. En tanke som slog mig var att denna person är inte nykter. Men det luktade inte om honom som det brukar göra. Han var nykter och pratade så fritt och glatt.

När vi började närma oss slutdestinationen var jag tvungen att fråga var han kom ifrån, det visade sig att han kom från Stockholm och flyttat till landet. Där hade vi svaret. Är man från landet ska man inte prata med varandra det kan vara farligt. Sånt får man se upp med. Jag vaknade och hade den dagen ett stort leende på läpparna. Kan det vara bra att bo i en storstad, ja kanske.