Jag måste nog få börja med att be om ursäkt för detta lilla inlägg. Att det redan var fredag kväll blev jag uppmärksammad på av ett sms från Marcus, vid halv åttatiden. Och då var jag fortfarande kvar på jobbet, vi har haft kvällsskiftet den här veckan. Vad ville han då? Jo, han undrade om jag hade nån text till imorgon. Och det hade jag inte – då. Men med lite tur kanske jag kan få hop något litet innehåll här. Håll tummarna…

 

För att börja med något riktigt aktuellt; läste just nu i dagens Aftonbladet om Tanter. Det känns ju inte som ett helt obekant ämne när det gäller mig. Men det var en helsida som gjorde mig riktigt glad. Ni måste bara läsa om det; i en humorbok som heter Tantvarning av Anna Eriksson. För om inte världen helt spårar ur så kommer ni ( i a f alla tjejer) att drabbas av detta fenomen nån gång i framtiden.

”Tant är ingen ålder – utan ett sätt att vara”. ”Ordet tant har en positiv värdering”. ”Det är mera fart på tanten nu för tiden…”  + mycket mera (= citat ur AB)

Visst kan man väl bli glad för sådana omdömen! Kanske man måste vara 55+ för att förstå, men ni kan väl nicka instämmande i ren sympati för en sån här gammal tant som Faster Gunhild. Tack!

 

Ämnesbyte 1;

Den här veckan har ju Ramadan tagit slut. Eftersom jag jobbar med en person som tillhör den traditionen/tron så har jag verkligen förstått nu hur viktigt det är. Vad det innebär och hur det firas. Visst, jag har haft arbetskamrater förr med samma tro, men ändå inte riktigt ”levt mig in i det”. Det är spännande att få vara med och dela andras traditioner! Och viktigt att ta tillvara på möjligheterna; vi lever ju så sammanflätat liv med många olika seder och bruk. Att förstå och respektera varandra är väl A och O för att vi ska få ett bra liv tillsammans – allesammans.

 

Ämnesbyte 2;

Separationsångest. Känner ni igen det? Det är en liten del av vår vardag på jobbet nu. Vårt uppdrag är snart klart, och vi kommer förmodligen ”att skingras för vinden” efter det. Ja, kanske inte så illa, men vi hamnar troligen inte på samma jobb. Det är lite som när man slutar skolan (skrev jag inte om det i våras?), livet går vidare men mot nya mål och med nya medspelare. Jag gillar inte att säga ”hej då” till folk som jag inte kommer att träffa mera (i varje fall inte inom en snar framtid), även om jag har blivit lite bättre på det. Men, men – vi får göra det så smärtfritt som möjligt. Och försöka komma ihåg att hålla kontakten, åtminstone ett tag. Det brukar ha en tendens att rinna ut i sanden, den där goda föresatsen.  ”vi jobbar på det…”

 

Jag förstår om ni tycker att det är ett helt värdelöst inslag hos Slipsen idag, men snälla ni: tänk då att det kunde varit ännu värre. Det kunde ha blivit NOLL inlägg från Faster Gunhild. Hur hemskt hade inte det varit! Så varsågoda och håll till godo med vad som bjuds!!! Det kan ju nästan bara bli bättre.

Och nästa vecka måste jag vara ute i god tid, då börjar min semestervecka på riktigt. Kanske händer något kul att berätta om, vem vet…

Hälsar Faster Gunhild