Jag gick under en hel sommar kvar i något jag inte kunde lämna. Med förhoppningar om att allting skulle bli bra igen, det var bara en mardröm som jag upplevt. Så var det inte. Allting var sant, jag var ensam igen. Lika ensam som jag varit tidigare. Du började prata om framtiden med din nya kille, själv kunde jag bara se det förflutna. Såg dig gå vidare. Såg dig ragga upp en ny kille, hade mardrömmar om hur bra ni hade det. Hela tiden med en tanke ”Vad gjorde jag för fel?”. Dina ord när du sa att det inte kändes bra minns jag som igår. Jag stod nu ensam kvar på perrongen med ett krossat hjärta, du var min första kärlek.

Var det verkligen kärlek? Det är lätt att vara efterkloka men ibland gör känslor en blind för att se hur det verkligen var. Jag ser på det nu i efterhand och förstår precis vad du menade när du sa ”Vi känns mer som vänner”. Då blev jag bara upprörd, ledsen och besviken. Idag ser jag vad det var du ville säga. Vi var väl inte mer än vänner, för kärlek var det inte. Och du kommer för alltid vara min vän.

När jag trodde att allting var dött efter att äntligen ha lämnat allt som varit händer någonting märkligt. Från ingenstans kommer du.

Likt en svala finns du plötsligt där. Efter en sommar fylld av tankar instängda inom mig trodde jag aldrig det skulle kunna hända. Det brustna hjärta som jag har haft känns inte längre lika trasigt. Det är på väg att läcka. Det är du som har fått mig hel igen.