Härom dan när jag var och handlade, stod jag och plockade i potatis i en påse. En av personalen höll på att rensa bort det som inte såg så fräscht ut i grönsaksdisken, och tog bort ett par potatisar med fula märken på. Vi pratade några ord om kvalitet och tillgång, på just potatis. DÅ fick jag en sån längtan efter att bli – just det potatisodlare. Tänk er in i min situation; arbetssökande, med möjlighet att odla upp några hektar mark och kanske få en inkomst på det. Samtidigt som många inte vill annat än att kunna köpa närproducerat.

Tyvärr har jag erfarenheten av jordbruk; allt är inte guld och gröna skogar. Varje år är en utmaning; mot vädret, mot ohyra, mot sjukdomar på växterna och en ekonomisk risktagning (men vad är inte det).

När jag bakar brukar jag tänka att, det här är ju en sak man skulle kunna utnyttja som levebröd (ni märker mitt sinne för humor!!!). En längtan efter att göra något gott och bra, som andra människor skulle kunna tycka om och sätta värde på. Kanske som ”hushållsnära tjänst”.  Laga husmanskost är jag inte heller så tokig på, när lusten faller in. Gärna då i stora portioner, för att lägga ner i frysen till ”bråttomdagar”.

Men så kommer de där realistiska (?) tankarna in. Hur skulle det fungera? Var ska jag hitta mina eventuella kunder? Nej, det är nog bättre att lägga energin på nåt annat och gå vidare.

Efter en lång tid av letande efter ett nytt jobb, kan jag få en längtan efter att börja läsa. Hitta en ny utväg till framtiden. Mina intressen är rätt många, men för den skull vet jag inte riktigt vad jag vill bli ”när jag blir stor”. (Jag är bara 1.59). När jag var ung ville jag söka till lantbruksskolan. Det som avgjorde var att jag hade ett jobb med fast inkomst. Att börja med studielån då är inte lockande, samtidigt fick jag ju jobba med jordbruk hur mycket jag ville hemma. Så varför…. Men visst hade det varit bra att inte fega ut, då hade säkert hela tillvaron varit annorlunda. Nu lät det som att jag är missnöjd med mitt liv, men inte alls. Bara konstaterar faktum. Beställde hem ansökningsblanketter till ”husmorsskolan” också, minns jag.

Får väl ta mig en titt på nätet, på distansutbildningar, igen. Har ju lite erfarenhet av det, kräver en viss självdisciplin för att ”hålla ångan uppe” och vara effektiv.  En intressant kurs med ett bra upplägg, där man blir engagerad – då kan lyckan vara gjord.

En annan del av mitt liv där längtan är viktig är; att bli mera rörlig, få bättre kondition och bli lite mindre (då tänker jag inte på mina 1,59 utan på andra ledden). Ibland försöker jag vara duktig, äta mindre och bättre. Men så går det anfallet över, och allt är som vanligt igen.

Tror till viss del det har att göra med när jag var ca 13/14 år. Var till läkare för ont i halsen, doktorn tyckte jag var överviktig (ca 60 kg) och skrev ut bantningstabletter (de blev förbjudna i Sverige ganska snart efter det, och då gick det busslaster med ”tanter” till Danmark där de var tillåtna). Halsen fick väl bli bättre ändå. Visst gick jag ner i vikt; jag kunde inte äta, svimmade både här och där, kroppen tappade all ork. Min konfirmationsklänning var storlek 32. OK det kanske var kul att vara smal, men så sjuk som jag kände mig var det inget bra tillstånd för mig. Och det var sista gången jag – då ofrivilligt – bantade på riktigt!! Jag brukar berätta den här ”livshistorien” när bantning är på tapeten. För jag tror det kanske kan ge en tankeställare.

Vilket är bäst: 1: att vara nöjd med sig själv – eller 2: att leva upp till andras krav?

För mig finns bara ett svar, nr 1. Tar gärna emot en kommentar om vad ni tycker.

Som ni kanske märker finns det mycket jag har en längtan efter. Och det här är bara toppen av ett isberg, skulle man kunna säga. För så länge man lever har man alltid någonting man längtar efter eller är nyfiken på.  Tror det ingår i överlevnadsmekanismen hos människan. Kan det vara så enkelt, undrar och

Hälsar Faster Gunhild

Ps. vi kanske träffas på min egen blogg nån gång Ds.