Vid vissa stunder kan man känna att allting är på väg att försvinna. Den där drivkraften som gör att man kan kämpa på. Som gör att fingrarna bara dansar fram över tangenterna, ord som rinner ut ur ens tankar. Eller det som gör att man vill skapa nya saker hela tiden och prova nya vägar. Plötsligt är allt det där som bortblåst och det går inte få ur någonting.

Att det går se det negativ är någonting vi människor är väldigt bra på. Men att se vad vi är bra på är svårare. Därför är det nog lätt att komma ihåg alla dessa gånger som det gått oerhört trögt med allt. Inte lika lätt att komma ihåg de stunderna som allting var så bra.

I en tid när solen står som högst på himlen och molnen är som bortblåst, ja då ska man vara ute och njuta. Inte sitta inne och låta fingrarna glöda av inspiration framför en dator. Nu är det så att där befinner jag mig just nu. Mina fingrar liksom dansar fram. Mitt huvud bär på massa idéer och inspiration flödar. Finner inget stopp på detta, ska väl inte gnälla heller för plötsligt sitter jag där igen tom på inspiration.

Bara njuta av stunden och låta orden brinna och inspirationen glöda.