Återigen befinner jag mig i kyrkan med mina tankar och Guds ord som prästen läser upp för oss. Det är inte ofta som jag är i denna miljö men varje gång är det något stort som händer. Denna gång är det konfirmation som vi ska ta oss igenom tillsammans alla i kyrkans vackra miljö. Framme vid podiet står alla de unga som nu blir vuxna, om vi ska följa kyrkans ord. Det är då känslan dyker upp hos mig.

Tänk att det är hela 7 år sedan som jag själv var en av alla dessa unga som stod inför något stort. Att ha hela sin släkt sittandes på bänkraderna och titta på mig när jag får motta välsignelse. Nu när jag sitter där fylls jag av alla dessa tankar och känslor, nästa så de där djupa tankarna kommer.

Egentligen har jag ju inte speciellt mycket minnen kvar från den dagen, minns inte ens datumet men vissa händelser kommer jag ihåg. Minns att farmor var på plats, första och sista gången hon besökte Styrstad kyrka, den kyrka jag konfirmerades i. Jag minns också hennes ord om hur vackert hon tyckte det var inne i kyrkan och hur rörd hon hade blivit. Det var aldrig självklart att hon skulle komma överhuvudtaget men till slut blev det så och det är jag glad för.

Skulle man fråga dessa unga människor om varför de konfirmerar sig skulle de troligtvis inte ha något bra svar. Mycket handlar nog om att få presenter är något jag kan tänka mig. Vet bara själv hur jag tänkte där och då, nu kan jag se det på et annat sätt. Och nu har det gått 7 år sedan dess.

Att gå till kyrkan rör upp en heldel känslor hos mig. De senaste gångerna jag har varit där har det handlat om begravningar av farmor och farfar. Och jag har minnen kvar från detta, starka minnen. Speciellt från min farmors begravning där jag skulle visa mig stark och inte visa någonting, även om jag var helt knäckt inombords. I kyrkan gick allting bra och jag lyckades hålla upp denna vackra fasad mot min omgivning. Vi alla fick gå fram till kistan och lägga en blomma samtidigt som alla andra i kyrkan visade sin stöttning genom att bocka. Även där och då kunde jag hålla upp min fasad.

Först ute på kyrkogården kom alla känslor och jag stod själv kvar och tog mitt farväl till farmor. Vår relation till varandra tyckte jag var underbart bra och för varje dag sedan dess har jag tänkt på henne. Nu när jag sitter där i bänkraden i kyrkan kommer alla dessa känslor ännu en gång. Det är någonting med denna miljö som får mig att stanna upp och tänka efter.