Sitter här, lördag kväll och tänker på massor med saker. För första gången på länge skriver jag direkt i ett inlägg utan att först redigera det i word innan. Åtminstonde när det gäller vissa texter. Jag är lite pedant med vissa saker, inte minst när det gäller vissa saker som jag skriver ut på internet. Hittills har jag haft en helt underbar helg som har gått i vänskapens-, kärlekens- och underbaratecken. Allting känns bara allt för bra. För bra för att vara sant. Först träffade jag min stora kärlek i torsdags. Hon stannade hos mig tills i förmiddags och jag grät faktiskt en liten tår när jag lämnade henne på stationen.

Tillsammans genomförde vi en intervju med Jonathan Johansson. Och på det sättet vi gjorde det. Läs det igen, VI gjorde det underbart bra. Utan dig hade jag aldrig fixat det lika bra. Vi mötte upp med min vän Jimmy för att avnjuta en fantastisk måltid här i Norrköping. Tillbaka igen till spelning med samme Jonathan. Ville bara hålla din hand men vågade inte riktigt. Idag när jag så lämnade min kärlek för att sedan gå till Vaxkupan för att lyssna till fanstiske Joel Alme tänkte jag hela tiden på en sak. DIG.

Genomförde en intervju med Joel Alme som visade sig oerhört rörd när han pratade om sin dotter som han fick för två månader sedan. Han pratade om sin flickvän, kärlek, som tog honom från Göteborg till Stockholm. Han talade om "vi" när han pratade om deras förhållande. Lät underbart. Kanske inget jag borde skriva om här på min blogg men jag kunde inte låta bli för jag känner verkligen på samma sätt.

Det är vi mot världen.

Nu fäller jag en tår igen av längtan till dig...