Jag försöker gömma mig för det hårda och tuffa samhället. Men det kommer alltid ifatt mig. Var jag än befinner mig slåss jag av den kraften som samhället bär med sig. En vacker yta, ett bra liv, en lyckad karriär och ett stort hus. Finns mycket som ska fyllas upp på den där skalan för att vara lycklig. Egentligen är det helt omöjligt.

Visst ska vi inte lyssna på alla dessa krav som samhället ställer på en, men det är inte lätt att gömma sig bakom den och leva i en värld utanför. Att isolera sig från omvärlden skulle vara ett sätt, men till slut kommer dom hitta dig. Du kommer bli stämplad som psykiskt sjuk när du vägrade rätta dig efter majoriteten. Alla ska formas efter att leva samma liv och jag tycker samtidigt att det är rätt men vi har faktiskt mängder med möjligheter här i livet. Det vi gömmer oss för är känslan av att själva kunna vara med och påverka vår framtid. Vi blir rädd och skjuter det på framtiden. Ni har säkert precis som jag skjutit upp ett arbete som ska göras till sista kvällen.

Till slut kommer den ifatt oss.

Den dystra verkligheten om att vi måste göra någonting och inte bara prata om allt som ska vara bra om det skulle varit annorlunda. Gör någonting istället. Vi följer olika debatter dagligen i media kring allt ifrån vad konst är, om någon som inte fått teckna försäkring och om hur fruktansvärt det är med övervakning. I alla debatter och diskussioner är det omöjligt att följa med i men någonstans måste vi börja.

Jag gömmer mig bakom en massiv ek för att ingen ska hitta mig. Några människor springer förbi utan att notera mig men sedan kommer den. Verkligheten. Den hittar mig överallt och jag kan inte göra någonting åt det. Kanske är det en förändring som ska till och jag vågar ta klivet ut och stå för min sak.