Det är kört. Är helt tung i huvudet och ska skriva till uppsatsen nu. Har skjutit på det i 3 dagar nu, vilket inte är likt mig nu för tiden där jag alltid gör saker i tid. Mår inte alls bra som jag skulle vilja göra. Kände redan imorse att något var fel men självklart försöker man hålla upp fasaden om att jag mår bra. Verkligheten springer ifatt, det blir tungt. Läser min favoritblogg, får en tår. Lyssnar på vacker musik av herr Winnerbäck och får en tår i ögat. It's hard to be human sjunger A Camp och det stämmer ibland. Visst har vi alla mörka och ljusa tider, och just nu är en mörk tid. Pressen hänger över mig att leverera en bra text tills imorgon. Uppgiften är inte svår egentligen men jag gör den svår.

Får kommentarer om att jag ska ge lite positiva tankar till er. Kan tyvärr inte gör det just nu. Bit ihop och kämpa på försöker jag tänka, kämpa, kämpa. Inte nog med att jag är lite nere just nu så ska jag skriva om något så svårt som ett fiktivt land och hur de beskriver sig själva. Fy fan! Hela grejen tycker jag är så jävla konstig faktiskt. Sen ska jag skriva något bra om det i detta tillstånd till imorrn klockan 10. Ser ni pressen, det är en vägg som dyker upp framför mig. Fan, fan, fan!

Det ljusa i mörkret just nu är att jag skriver allra bäst i dessa tider. Imorgon kommer jag vakna upp och vara en ny människa, allt är säkert glömt. Berg och dalbana. Verkligen. Just nu håller jag bara med om herr Winnerbäck....

"Jag är ingen soldat, jag har inga vapen att ta till. Inga korståg jag vill gå, ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still, jag fungerar inte då. jag är ingen soldat, jag tänker inte så"

Underbart vackert, som livet kan vara. Som livet inte kan vara.