Då var det överstökat med presentationerna. Gick riktigt bra att framföra det jag skulle framföra. Samtidigt var det intressant att lyssna på de andra grupper och se vad de ska skriva om i sina uppsatser. Lite segt var det också kanske att sitta så länge och bara lyssna, jag är inte den person som är talför i stora grupper. Rent av ogillar jag att prata inför hela klassen. Vet inte varför riktigt men det är bara så. Något jag tänker mycket på under lektionerna, nu borde jag säga vad jag egentligen tycker, men inte. Istället sitter jag helt tyst. Sån är jag.

Min dag är inte över bara för att presentationerna är över, långt ifrån! Gnällde lite förut över min situation med en i klassen, men jag gillar den skarpt. Pratar just nu mycket om hur bra jag mår och att alla mina rutiner börjar falla på plats. Vad kan vi dra för slutsats utifrån detta? Jo, jag börjar se en vändning i att sett allt negativt till att se det positiva i allt. Ta mig inte på orden nu utan det jag menar är att jag funderat väldigt mycket på sistonde och börjar nu se vad som är bra med mitt liv. Inledde med att skriva om att jag inte kommit någonstans tills där jag är nu. Rutinerna är bra och allting fungerar. Jag trivs i min livssituation.
Varför sitta och skriva om detta?

Kanske är roligt för er att läsa om. Ser ni vad jag ska göra resten av dagen nu? Nej, det kan ni verkligen inte se eftersom att jag inte skriver om det utan uttrycker min glädje till livet. Strax ska jag sätta mig på bussen ner till Söder Tull för att promenera till min fars arbetsplats, byta väska och promenera tillbaka. För att klockan 15,30 ta en fika med en gammal bekant som varit iväg till Australien och andra spännande platser. Ska bli väldigt intressant. Men först ska jag ladda min dator med mer kraft.

Oj, nu blev det lång text igen. Hoppas ni orkar läsa....